Opposition

IDEALET - STATUS QUO - 16/7

2005-07-16T11:29:00.000+02:00

OECD är en av västvärldens mest ärevördiga internationella ”klubbar” för ekonomisk forskning och utveckling. OECD ger medlemsländerna råd och riktlinjer för den ekonomiska politiken, råd som ofta följs.

OECDs chef Donald Johnston som snart ska avgå, har under sitt mandats sista månader försökt sjösätta genomgripande reformer av OECDs organisation och arbetssätt.

Som alla mogna byråkratier kännetecknas OECD av en skadlig organisatorisk tillväxt. Enligt The Economist finns det över 400 nationella delegater knutna till OECD i Paris. Denna kader av i huvudsak diplomater beräknas kosta 130 miljoner dollar per år eller nästan 1 miljard kronor. OECDs budget för den egna personalstaben kostar €329 miljoner eller knappt 3 miljarder kronor. OECDs egna anställda arbetar i huvudsak direkt med experter i medlemsländerna, inte med den månghövdade diplomatiska representationen i Paris. Men alla förslag att minska denna har snabbt stoppats - i första hand av de centralt placerade diplomaterna själva!

Detta är knappast förvånande: Diplomaterna vill inte offra den egna behagliga parisiska livsstilen. Allt talar således för organisatoriskt ”Status Quo” inom OECD. Framtiden kommer att kännetecknas av växande kostnader och minskande effektivitet.

Vad som gäller OECD gäller i ännu högre grad andra, yngre internationella organisationer.

Göran Persson som f d finansminister bör inte vara okunnig om OECDs byråkratiska utveckling och de kostnader som dessa åsamkar den svenska budgeten, även om dessa är bagateller jämfört med våra EU-kostnader.

Göran Persson tillhör också, inte förvånande, den grupp av statsministrar som sagt ett klart nej till en större EU-budget och nya EU-skatter. Men är han trovärdig? Är hans uttalanden endast ett sätt att lugna oss svenskar? Tror han verkligen att det som han och övriga företrädare för OECDs medlemsländer inte kan åstadkomma, det kan lätt genomföras inom EU?

Är en sådan godtrogenhet acceptabel hos en statsminister? Och vad säger en eventuell statsminister in spe? Ja till EU-konstitutionen, mer pengar till EU-budgeten och sänkta skatter? Hur går det ihop?

Henry Ford sa på sin tid - full valfrihet är att välja en svart Ford och nu gäller för oss svenskar - full politisk valfrihet är att välja EU-konstitutionen och höjda EU-pålagor. Status quo som ideal.

TILLBAKA IGEN - 4/7

2005-07-04T21:37:00.000+02:00

Det är alltid roligt med uppmuntran. Christian Sandström tycker att jag gjort en ny och relevant koppling mellan Hayeks sista kapitel i ”Vägen till träldom” och EU (10/6). Hans mail innehåller också ett Hayek-citat, som han tycker jag borde använda. Här är det:

Vem skulle kunna tänka sig några gemensamma ideal om rättvisa i inkomstfördelningen som förmår en norsk fiskare att avstå från att få det bättre till förmån för en portugisisk, en holländsk arbetare att betala mer för sin cykel för att bistå metallarbetaren i Coventry eller en fransk bonde att betala högre skatt för att bidra till Italiens industrialisering?

Svaret på Hayeks fråga är socialister i alla partier och inte minst 2000-talets socialister i form av EU-byråkrater. I solidaritetens namn tycker de, att vi ska avstå från våra pengar, våra konkurrensfördelar och t o m vår frihet. Vad de torgför är en grov missuppfattning av ordet solidaritet.

Låt mig därför påminna om Gösta Bohmans i dag bortglömda bok ”Tankar om mitt Sverige” från 1974. Här finns en analys (s 149) av begreppet solidaritet som är lika aktuell i dag som när den skrevs för 30 år sedan. Döm själva.

Motsättningarnas kraftlinjer går inte mellan solidaritet och individualism. Solidaritet förutsätter solidariskt tänkande människor - enskilda individer .... Man kan aldrig tvinga fram solidaritet. Känslan av samhörighet måste komma inifrån. Den måste finnas i människors hjärtan ..... Solidariteten har sitt ursprung hos den enskilda människan själv. Den växer likt ringar på vattnet och omfattar de närmaste, familjen, arbetskamrater och grannar, byn, bygden och landet och den internationella gemenskapen...... Det finns ingen motsättning mellan solidaritet och individuell frihet men det kan finnas mellan individuell frihet och kollektiv, därför att kollektivet inte sällan förutsätter en begränsning av den individuella friheten. ....Alltför långt gående kollektiva krav kan lösa upp de element som är väsentliga i solidaritetsbegreppet - frihet och offervilja.

Gösta Bohmans insikter om den mänskliga naturen är viktiga i dag. De ger oss nämligen förklaringen till varför EU är så feltänkt. En ”subventionsunion” kan inte skapa solidaritet och god vilja. Solidaritet kan inte skapas på kommando av en överhet. Gemenskap måste växa fram underifrån - först i familjen, släkten, byn, bygden och nationen. Detta är gamla, kända insikter, dock tydligen helt okända för vår EU-elit.

I EUreferendum finns (2/7) ett referat från ”Deutsche Welle” om EU-integrationens ”misslyckande”.

- Någon samhörighetskänsla har inte vuxit fram mellan Tyskland och Frankrike. Fransmännen bryr sig allt mindre om att lära sig tyska. Tysk mat tycker de är tung och fet. Tysk kultur är ointressant.

Är detta tecken på tysk-fransk ovänskap? Inte alls - men det är en varningssignal. Påtvungen integration och solidaritet skapar lätt dissonanser. NEE och NON i de folkomröstningar som fått hållas, visar vilka farliga vägar det politiska etablissemanget i EU har anträtt.

DAGEN EFTER - ÅNGER MÅHÄNDA MEN BÄTTRING KNAPPAST (17/6)

2005-06-17T07:58:00.000+02:00

Så har 25 regeringschefer sammanträtt i Bryssel. Att deras trovärdighet är i kris börjar de ana, men självförsvaret är att negativa väljare, inte bara i Frankrike och Holland, inget förstår av EU-projektet.

Problemet för statsministrarna är att väljarna förstår alldeles för mycket. De vill inte styras av en oligarki i Bryssel. De vill ha kvar sina nationalstater och sin demokrati. De inser att en kontinent utan gränser, inte endast är fysiskt ”gränslös”. Den skapar också psykologisk vilsenhet och en allt svagare demokrati.

President Köhler i Tyskland vägrar skriva under konstitutionen, innan författningsdomstolen har sagt sitt. En nyhet som inte rapporterats i Sverige. Inte heller har de svenska medierna rapporterat att en stor majoritet av tyskarna är motståndare till konstitutionen. Inte heller har ECBs varningar för att euron tycks slå mot tillväxten i euroland varit värd en nyhetsplats.

Däremot har vi fått någorlunda klara rapporter om att godkännandet av EU-konstitutionen ska läggas på is, åtminstone ett år.

Men det är ett otydligt besked. Vi medborgare kräver att Göran Persson och hans EU-kollegor också klart deklarerar

* ATT uppbyggnaden av EUs diplomatiska kår stoppas omedelbart
* ATT ingen europeisk president tillsätts
* ATT samma gäller EUs utrikesminister
* ATT EUs försvarsorganisation (European Defence Agency) inte har något mandat
* ATT samma gäller ett gemensamt polisväsende
* ATT samma gäller insatsstyrkan (Rapid Reaction Force)
* ATT ingen byrå ska inrättas för de grundläggande mänskliga rättigheterna
* ATT EU inte ska syssla med rymdpolicy
* ATT asyl och immigrationspolitiken fortfarande ska vara mellanstatliga

Jag hoppas att våra riksdagsmän - som i gemen anser att EU-politiken är ointressant - håller ögon på de här frågorna och ser till att regeringen inte tar beslut som den inte har mandat för. Med detta får jag önska en god sommar.

Själv kommer jag att vara tyst några veckor, sedan hoppas jag börja skriva igen.

"STATELY HOMES", SLOTT, RESIDENS, OFFICIELLA BYGGNADER OCH FLAGGSKEPP (13/6)

2005-06-13T22:33:00.000+02:00

Professor Ingemar Ståhl var mästare att göra skickliga vardagsiakttagelser gällande beslutsfattandets anatomi.

En måndagskväll för ganska länge sedan på planet frän Sturup till Arlanda gav han mig följande råd: ”När företag hemfaller åt att investera i ståtliga kontorslokaler, då bör du ringa din bank och säga sälj. När städer börjar göra likadant, kan det vara tid att fundera på att flytta. När byggnader är det väsentliga är det risk att andra lönsamma investeringar saknas. Eller kanske är det så att företags(kommun)-ledningen inte längre är intresserade av lönsamhet.”

Ca 1/2 timme senare passerade vi Frösundavik och SAS då splitternya, berömda kontorscenter. Den blev som bekant en utmärkt illustration på Ingemar Ståhs tes fastän han den kvällen använde sig av historiska exempel, Birmingham, Liverpool och Glasgow, med imposanta ”stately buildings” från dessa städers blomstringstid, en ståt som snart började förfalla.

Denna vecka firar riksdagen (eller snarare riksdagens första egna hus) 100 års jubileum. Det jubilerande huset är efter dagens förhållanden ganska beskedligt. Bristen på pengar krävde uppfinningsrik sparsamhet. Här några detaljer: Pelarna i riksdagshuset har i många fall ersatts av imiterad marmor - trä med målad marmorering. Endast ett fåtal pelare är av ”äkta vara”. De ursprungliga mattorna i sammanbindningsbanan var av linoleum med mattmönster, nu är ”fusket” gömt under riktiga mattor. Sparsamheten, ger byggnaden lyskraft därför att den fick anpassas till riksdagens arbete och begränsade medel. Den Ståhlska tesen håller även här - riksdagen var under sina första 50 år en bra och väl fungerande exponent för vår demokrati, medan byggnader och lokaler var relativt spartanska.

Men på 60-talet började riksdagens verkliga byggnadsexpansion och omfattar numera många kvarter på Helgeandsholmen. Riksbankens hus och gamla kanslihusets lokaler övertogs och byggdes om.

Den Ståhlska tesen ser ett samband mellan investeringar i byggnader och verksamhetens nedgång och förfall. Gäller tesen också riksdagen? Ja sambandet är nästan övertydligt.

Förr måste ett statsråd sitta i riksdagen. Inte nu längre. Förr gjorde regeringen sina utspel i riksdagen, inte nu längre. Förr var det viktigt att regeringen förankrade sina förslag i riksdagen, inte nu längre. Förr var riksdagen den viktiga arbetsplatsen för journalisterna, inte nu längre. SSU har blivit plantskolan för statsråd, inte riksdagen. Journalisterna har i dag mycket lite till övers för riksdagen. Självklart när allt fler lagar stiftas i Bryssel. Riksdagen är ett underordnat transportkompani åt EU kommissionen och regeringen. Riksdagsledamöterna har degraderats, medan riksdagens byggnader blir allt fler.

Hundraårskalaset för riksdagens första egna byggnad borde därför vara gravöl knappast fest. Vad jubileumsgästerna ser är en pietetsfullt renoverad byggnad som ger hemvist åt en alltmer maktlös organisation och ett allt sämre värn för vår representativa demokrati.

VARFÖR MONNET OCH INTE HAYEK? (10/6)

2005-06-10T15:26:00.000+02:00

Majors ”svarta onsdag” 1992 var en dag av befrielse för hans finansminister. Carl Bildt mötte samma upplevelse som Major 1992. Kronan tvingades som pundet att flyta. Carl Bildt var bestört. Han trodde inte en flytande krona skulle fungera. Det gjorde den! Nu börjar "valutasanningens stund” också närma sig för Euroland. Varför?

Det mest effektiva sättet att avskaffa ett lands självständighet är att ge upp den valuta- och penningspolitiska friheten och hindra de enskilda länderna att finna den samhällsmodell medborgarna vill ha. I en del länder lägger man något större vikt vid det sociala skyddsnät än högre löner eller lägre skatter och vice versa. Den naturliga utväxlingen mellan trygghet och levnadsstandard är i sista hand en demokratisk fråga. En flytande valuta underlättar valet av en godtagbar mix av ekonomisk och social politik - olika i olika länder. En fast valuta hindrar valfriheten. Dyra trygghetssystem får betalas med långtidsarbetslöshet och låg tillväxt. I grunden olösliga problem har inga lösningar.

Att ”svälta sig ur” problemen är ingen bra metod. Tyskland har försökt göra det med sänkta löner. Konsumenterna reagerar med allt lägre konsumtion och tillväxten krymper. I Frankrike har regeringen i stället försökt att dra ner på de sociala utgifterna. Resultat: Politiska explosioner med strejker och ett svidande nederlag för Chirac och EU i den franska folkomröstningen.

Detta är facit av fem år med euron. Trots detta har EMU utnämnts till det ”perfekta EU-projektet” av EU-eliten. Som i det mesta har den fel. EUs ”samarbetsmodell" skapad av Monnet är elitistisk, odemokratisk samtidigt som den skapar maximalt återgångströga beslut. Euron är ett sådant exempel. Att göra gjort ogjort är dyrt!

Hade i stället Västeuropa arbetat efter Hayeks konkurrensprincip och självstyrelsemodell hade våra länder varit lika blomstrande som USA samtidigt som våra nationalstater hade erbjudit mer varierande utbud av livsstilar. Tyvärr lyckades Bundesbank tillsammans med Adenauer manövrera ut skaparen av ”det tyska undret” Ludwig Erhardt från kanslersposten. Hans av Hayek inspirerade politik hade behövt få längre tid på sig att verka.

”De fyra friheterna” även om de i dag är överreglerade, är det positiva arv efterkrigstidens integrationsprocess lämnar efter sig. Hade politiker som Major, Bildt, Kohl m fl läst Hayeks ”Vägen till träldom” hade de tagit avstånd från den centralistiska och byråkratiska modell som blivit EUs ledstjärna och Der Spiegels nr 23/2005 hade aldrig behövt ägnats åt ”Byråkraternas diktatur”.

Men missförstånden är många kring euron och EU, även på andra sidan Atlanten.(Se WSJ.com 10/6 Opinion)

- Hade bara Tyskland, Frankrike och Italien betett sig som Irland och Spanien, dvs sänkt skatterna hade problemen lösts, enligt WSJ. Glömmer inte tidningen att det spanska medlemskapet gav Spanien EU-bidrag på tills nu sammanlagt € 94 miljarder?

Hayeks styrka är att han kombinerar ekonomiskt kunnande med visionärens och historikerns insikter att självständighet föder ansvar och positiva attityder till förändringar. Hayek kallade sin modell ”negativ integration”. Paradoxen är att den ”negativa integrationen” fungerar som en barnmorska för ”positiv utveckling”.

POLITIK - JU MINDRE JU VACKRARE (1/6)

2005-06-01T23:12:00.000+02:00

Holländarna har känt alldeles rätt. De har sagt NEE, NEE och NEE till EUs superstat i vardande. De uppskattar sitt lilla Holland framför ett imperium. Det vet ju mindre politik desto vackrare.

Carl Bildt och andra ”elitister” bör lyssna, inte sätta betyg på de röstande. De som röstat nej vet varför de gör det och motiven är både kloka och hedervärda. Ett råd till Carl: Sluta upp att tala om ”soft power” och hålla ointressanta till intet förpliktande högtidstal. Försök i stället förstå hur vanligt folk tänker och känner.

78% anser att Bryssel bör bestämma mindre - de värderar sin självständighet högt.

73% anser att EU inte är tillräckligt demokratisk - de värderar sin politiska självständighet högt.

Mindre än hälften vill ha en gemensam utrikespolitik - en klar minoritet

30% av de röstande vill ha tillbaka sin gulden.

Men framförallt vill nederländerna förbli nederländare.

Main Stream Media säger att ”Europa är i chock” - Europa är i deras ögon liktydigt med en begränsade EU-elit. Alla vi andra är lyckliga över holländarnas svar till sin överhet -"vår självständighet kan ni inte skänka bort".

1 juni 2005 är en lycklig dag för holländarna. För det var den dagen

de valde friheten

LITET AV VARJE (31/5)

2005-05-31T23:33:00.000+02:00

Maj har varit en händelserik EU-månad.

Ett stort - ett mycket stort - NEJ i Frankrike och nu undrar ”eliten” - den självutnämnda - varför folket röstar nej. De svarar för säkerhets skull själva på frågorna:

1. Folket förstår inte frågorna
2. Folket svarar på andra frågor
3. Folket är egoistisk - tänker bara på sin egen ekonomi
4. Folket är protektionistiskt - tycker inte om konkurrens
5. Folket är obildat, dumt, omodernt ....... m fl invektiv

Naturligtvis kan inte EU-eliten i framtiden tillåta folkomröstningar som ger nej-majoritet. Ett smart förslag från en EU-stofil är att ersätta ordet NEJ med JA obligatoriskt, rakt över. Alla blir nöjda. NEJ-sägarna röstar JA med sina NEJ-sedlar och de välanpassade EU-medborgarna gör som det alltid gjort - följer överheten med ett vackert ”äkta” JA. En sådan reform och Persson och Reinfeldt kan lugnt tillåta både sina kloka väljare och sitt dumma folk att ordna folkomröstningar.

I morgon är det tid för Holland att säga sitt. De senaste siffrorna pekar på ett ännu större NEE än det franska NON - 62%. I avvaktande på en NEE-reform har den holländska regeringen hotat att inte godkänna folkomröstningen om inte NEE blir stort nog. Det låter uppmuntrande - för NEE-anhängarna. Med en sådan sporre ska det mycket till för att inte rösta.

Riksdagen har haft besök av Rapports "Uppdrag granskning" för att pejla riksdagsledamöternas syn på EUs grundlag och folkets tankeförmåga. Våra folkvalda var helt eniga om att ”folket” inte kunde klara EUs konstitution. Folkomröstning var därför utesluten i en så svår fråga! Själv sa de först att de studerat grundlagen men blev efter Rapports ”tentamen” litet osäkra på om de verkligen läst den. Resultatet motsvarade knappast det som kunde förväntas i en riktigt dålig grundskoleklass. Två eller tre fick fullt godkänt. Icke-godkänt var standardbetyget och de flesta fick det med spets = total okunnighet. Hit hörde min efterträdare på Malmöbänken Carl-Axel Roslund. Han har aldrig varit blygsam av sig och avvisade bestämt folkomröstning. Det var ingen lämplig fråga. Lämplig för vem - riksdagsmän eller folket? Tittarna inte Carl-Axel avgör det!

Till sist, EU säger nej till ”Apoteket” och dess monopol. Statsrådet Ylva säger att EU säger ja till monopolet. Kanske har Ylva redan anammat JA/NEJ-reformen? Nej blir helt enkelt alltid ja.

VARFÖR NON PÅ SÖNDAG? (26/5)

2005-05-26T21:41:00.000+02:00

LÄS SJÄLV!

BBCs fråga om ja eller nej på söndag i Frankrike har lett till många brev och synpunkter, inte minst från fransmän och holländare. (Svaren finns efter den inledande texten.)

Varför nej?

Man är trött på EU-byråkrater!

Man är trött på politiker som inte lyssnar! Chirac i TV i kväll gör nej en tjänst.

Man är missnöjd med en dåligt skriven och dåligt tänkt konstitution!

Man tycker inte om -ja, man avskyr - EUs överhetssamhälle!

Man är trött på ett EU som halkar efter!

Man vill bli styrd av ”sina egna” - en fransman vill knappast ha Blair som president och en engelsman vill inte se Chirac som sin premiärminister!

Kort sagt, när den politiska och byråkratiska eliten säger att folk inte förstår konstitutionen är det fel även om MSM (de stora medierna) håller med sin elit.

Vanligt folk har förstått konstitutionen alltför väl. De vet att de röstar nej för sin självständighet och sin demokrati. Det visar svaren på BBCs fråga med stor tydlighet.

POLITISK DAGEN EFTER (23.5)

2005-05-23T20:50:00.000+02:00

Tyskland
Att SPD skulle förlora stort i Nordrhein-Westfalen det var alla beredda på. Schröders krav på nyval kom dock som en kalldusch, inte minst för alla förbundsdagsledamöter som inte blir omvalda.

Det tyska tidningarnas rubriker och texter var stora, svarta och fyndiga. I Düsseldorf hade man drabbats av ”Düsseldorfer Tsunami” och i Frankfurt ”upplevde man en kanslers politiska självmord för att slippa dödsångesten”.

CDU/CSU är också ”tagna på sängen” och det framtida politiska radarparet Merkel/Westerwelle uppfattas som mer bedagade än fräscha. Stor koalition, en stark CDU/CSU regering eller en återuppstånden, men svag, röd/grön ministär? Osäkerheten är stor och allra mest gäller den hur man ska få tysk ekonomi på fötter igen. Blir det någon skillnad om regeringen är svart, röd/grön eller regnbågsfärgad?

Frankrike
Folkomröstningen om EU-konstitutionen står i fokus. 5000 personer lyssnade på den borgerliga Phillipe de Villiers i lördags. Han försvarar fransk suveränitet på brittiskt maner. Euroskeptiska MEPar uppmanade fransmännen att säga nej och de talade för oss svenskar också, vi som är ”röstlösa” och politiskt stumma. Tjecken Vladimir Selezny, inte Gunnar Hökmark eller Christoffer Fjellner bevakar mina och andra svenskars intressen. Att Charlotte Cederskiöld skulle försvara något annat än sina egna är en utopi! Men Gunnar och Christoffer som kanske har en gnutta idealism kvar bör betänka Fabians Månssons ord ”Vet hut, vet sjudubbelt hut” - lika aktuellt i dag som 1921. Frågan gällde då som nu rösträtt!

De franska opinionsundersökningarna tyder på ett NEJ men med franska röstregler har det något av hasard över sig. På Korsika anser väljarna att de döda har rätt att rösta och ”Dom Toms”, de franska besittningarna bortom haven, röstade fram fransmännens euro 1992. Samma kan gälla konstitutionen på söndag. Wayampli-indianerna i Amazonas djungler är mycket entusiastiska både för konstitutionen och för att rösta. Det är också bananodlarna på Guyana och befolkningen i Cayenne. Vallusten uppmuntras av Chiracs generositet, fast de mer handfasta detaljerna, pengarna, står EU och de franska skattebetalarna för.

Holland
tycks rösta ”NEE” och nejet har blivit allt större och alltmer bestämt efter eurovisionens schlagertävlan. ”Östra Europa förfalskar resultatet (genom att favorisera sina egna låtar)” löd holländarnas dom och samma dom gäller nu också EU-politiken. Rackarspel som rackarspel! Euroschlagern och EU-politiken är nu lika illa sedda. Ett nej i Holland kan bli ett stort nej.

Bryssel
Det råder split och strid över EUs budget. Budgetmakarna - Barroso m fl -kräver 35% i påökning. Britterna, vi i Sverige, Tyskland, Österrike och några till säger nej. Fast sedan är enigheten förbrukad också på ”sparsidan”. Sverige pucklar på Storbritannien som bör ge bort sin ”rabatt” och Straw hotar med veto och dödläge. Beskurna regionalfonder utlöser hårda skrik och förbannelser, särskilt högt skriker Spanien. Budgetsammanträdena i Bryssel börjar få likheter med ”kalabaliken i Bender” eller med de stridigheter som förr kännetecknade fördelningen av svenska kommun- och landstingspengar. Må det hela sluta fredligt som på bibelns tid. EU-byggarna drar då hem var och en till sitt och Bryssel får förfalla precis som Babels torn. Fransmän och holländare får inte bakläxa utan guldstjärnor för att de röstat nej, tyskarna får tid att ägna sig åt sina egna dåliga affärer och Blair och Brown fortsätter att vårda sin rabatt hemma på sin ö.

En dröm? Visst! Inte ger sig EU-federalisterna så lätt!

”YACHTGATE” OCH ”5 LIVVAKTER OCH 10 LÖNER” (19/5)

2005-05-19T22:27:00.001+02:00

är bara några av de önskerubriker som ordförande Barroso med rubriknamnet ”Kapten Katastrof” bjudit på den senaste veckan.

Barroso och hans mäktiga allierade i EU-parlamentet har gjort allt för att stoppa publiciteten kring ”yachtgate”.

Barrosos eventuella intressekonflikter i samband med lyxkryssningen som gäst hos superrike greken Latsis är politiskt känsliga och bör inte diskuteras öppet i EU-parlamenet, om de lojala gruppledarna, Pöttering, Schultz och Cohn-Bendit får bestämma. Deras ”övertalningsförsök” (läs hot) bl a mot fem rättänkande konservativa brittiska MEParna, som ställt sig bakom kravet på att Barroso ska komma till EU-parlamentet för ”förhör” har misslyckats. Nya Barroso-frågetecken har dessutom kommit i dagen. Det gäller Barrosos livvakter och deras dubbla löner.

* Varför behöver Barroso fem livvakter och varför portugisiska?’
* Varför kan inte Barroso nöja sig med EUs livvakter?
* Varför får Barrosos livvakter dubbel lön, €6000 från Portugal och €2 600-3 900 från EU?
* Varför är EU-adminstrationen okunnig om anställningarna?
* Hur kan livvakterna fått ut lön från EU, när EU-adminstrationen inget vet?
* Är EUs lönerutiner så bristfälliga, att man kan betala ut löner till inte anställda anställda?
* Innebär inte ”dubbla löner” dessutom att kommissionen brutit EUs anställningsregl. 11(II)?

Många EU-medborgare, dvs många svenskar, danskar och britter anser att den här typen av administrativa regelbrott är allvarliga. På kontinenten är bedömningen mer lättvindig. Alltför många svenska MEPare tycks ha blivit smittade av kontinental administrativ laissez-faire. Har de också börjat smittas av andra sedvänjor inom EU-sfären?

I dagens WSJ konstateras att Grekland är Europas ”sista marxistiska stat”. Grekland kännetecknas nämligen av en tung, stor, dominerande stat och en sådan stat utgör en utmärkt jordmån för mutor. Grekland ligger snäppet efter Italien i korruptiontsligan enligt WSJ, och har en mutkultur slagit rot är den svår att utrota och är dessutom smittsam.

”Dåligt sällskap fördärvar goda seder” konstaterade redan greken Manander och hans ord gäller än i dag. Kanske kan vi tycka att när Barroso faller för en bjudresa är det en småsak även om gåvan var värd bortemot 200 000 kr. Den intressekonflikt han kan hamna i gäller dock inte bara småsaker. I potten kan ligga miljardbidrag i form av penningströmmar och EU-tillstånd som gynnar Grekland och stora grekiska näringslivsintressen.

Det finns således frestelser. Små frestelser har en tendens att växa och bli allt större precis som barnvisan lärde små svenska barn redan för 300 år sedan:

Nappa, snappa knappenål
Lyktas med en silverskål

HISTORIA - DET ÄR TRENDRIKTIGT (15/5)

2005-05-15T21:36:00.000+02:00

Den senaste veckan har gått i ”historiens tecken”. Ledarskribenter och krönikörer har gett sitt tyckande en ”historisk touch”. Jag följer deras exempel på mitt sätt.

Det aktuella Grekland
Ordförande Barroso (och Grekland) är högaktuella ämnen. Grekland är som allt annat en produkt av sin historia. Låt oss därför börja med en ögonblicksbild från Grekland 1916. Vi har två kompetenta historiska guider, dåvarande chefen för det brittiska kontraspionaget i Aten, författaren Compton Mackenzie och Frans G Bengtssons som i ”Pandemonium i Athen” i koncis form ger oss en uppfattning om Mackienzies Aten.

Grekiska armén var mobiliserad; Aten sjöd som en häxkittel, under många flitiga trollkarlars omröring; kupper och motkupper ruvades i stort antal; centralmakternas och ententens legationer, agenter, köpta inhemska spioner, hemliga emissarier, mutfördelare och propagandaskribenter deltogo med liv och lust i detta, under beslutsam strävan att eliminera varandra ....”

Visst ser Grekland annorlunda ut i dag men en del av den gamla kulturen tycks fortfarande leva kvar, om vi ska tro Christopher Bookers kartläggning av penningströmmarna från EU till Greklands storslagna infrastrukturprojekt men också vänskapsförbindelser och intriger. Att ordföranden i EU-kommissionen lätt kan trampa fel i en sådan gammal kulturell miljö är kanske inte förvånande.

Mackenzies Aten 1916 * kännetecknades av organisatoriskt trassel och vedermödor utan all like. Stoffet var så rikligt att Mackenzie hade svårt att få plats med hela året 1916 i en volym. Barrosos ”grekiska vedermödor” uppvisar liknande drag. Jag ska försöka bringa så stor reda som möjligt i det händelseförlopp som blir ämnet för EU-parlamentets ”förhör” med Barroso den 25 maj. Om det blir av?!

Flygplatsen Spata i Aten
MEParna Dr Gabriele Stauner från Tyskland, Freddy Blak från Danmark och Bashir Khanbhai från Storbritannien försökte tidigt få klarhet om flygplatsen Spatas finansiering. Basil Coronakis, redaktör från Aten hjälpte dem.

Flygplatsen finansierades med EU-bidrag och lån. Kostnaderna beräknades till 2,3 miljarder euro, dvs egentligen steg de från €878 miljoner 1992 till €973 miljoner 1996. I april 2003 angav kommissionen beloppet till €1,8 miljarder och samma månad beräknade Hochtief kostnaderna till €2,3 miljarder.

Hochtief, ett tyskt företag, skulle bygga flygplatsen. Hochtiefs egen insats var € 133 miljoner, trots att företaget ägde 45% av aktierna i projektet. Hochtief fick dessutom ensamrätten till driften av flygplatsen i 30 år. Den övriga finansieringen såg ut så här: EUs skattebetalare € 250 miljoner, Europeiska investeringsbanken lån med grekiska statens garanti €997 miljoner. Resten finansierades med grekiska skattemedel. Spata har varit dubbelt så dyr att bygga som det lika stora italienska Malpensa.

Sauner och hennes två kolleger i EU-parlamentet har sedan maj 2003 krävt att få fram dokument om Spatas finansiering. Dåvarande kommissionsordförande Prodi nekade att släppa kontrakten därför att de "innehåller ekonomisk och teknisk information, som skulle skada företagsintressen.” I juli 2004 lovade dåvarande kommissionären Michel Barnier att överlämna detaljerade handlingar men inget har hänt.

Lyxsemester ledde till nytt grävande
Barrosos lyxsemester med Spiro Latsis har lett till nytt ”grävande” och en rad intressekonflikter har kommit upp i ljuset. Barrosos taleskvinnan följde den vanliga - men dåliga taktiken - att förneka alla affärsmässiga samband mellan EU och Latsis. Hade Barroso varit klok hade han direkt rättat henne.

Han måste ha vetat att EU-kommissionen vägrat svara på frågor om Spata flygplats samt om Hochtief- och Latsis-gruppernas gemensamma affärsprojekt. Eller är Barrosos kunskaper om de stora aktörerna inom europeisk ekonomi och företagsamhet lika bristfälliga som vår svenska Margots om historia och oerhört mycket annat.

Barroso borde vetat att Prodi gjort stora ansträngningar att stänga ”Spata portföljen” juli 2004 men att hans försök stupade på det grekiska valet och en ny regering som lovat undersöka Spatas affärer. Denna nya utmaning ledde till antydningar från kommissionen att en undersökning av Spata skulle kunna leda till återkrav från EU på miljarder euro.

Någon började sjunga!
Men historierna om märkliga affärer bara fortsätter och fortsätter. En grekisk tjänsteman,Teresakis, som arbetar i direktoratet för energi och transporter och som reser mellan Aten och Bryssel ca 45 gånger per år blev upprörd över Spata´s oerhört höga flygplatskostnader. (Han betalade nämligen en hel del av biljetterna själv.)

Hans kostnader för avgifter uppgick till mer än € 7 000 per år. Teresakis anmälde fallet för OLAF och frågade bl a varför flygplatsbygget inte hade belagts med moms. OLAF svarade givetvis inte. I april 2004 krävde OLAF däremot att Terezakis skulle ”inställa sig” och svara på frågor. Han vägrade. Anmälan var privat och inget tjänsteärende.

Terezakis anklagades då för att vara ”whistleblower” - ”fientlig mullvad” men han framhärdade och vände sig i september till ECJ för att få de begärda dokumenten. Det var hans rätt som privat medborgare.

Kommissionens administrativa vakthund begärde då att han skulle inställa sig inför en discplinnämnd. Han vägrade. Hans frågor om Spata skedde inte i tjänsten.

Varför har kommissionen så ömma tår? Varför är ärendet Spata så känsligt?

En naiv fråga?
Kanske, kanske inte. Här finns några förklaringar:

1. Latsis´konglomeratet har nära förbindelser med Hochtief både vad gäller bygg- och konstruktiosarbeten samt driften av Spata.

2. Latsis har byggt en EU-finansierad pipeline till Spata för Hellenic Petroleum, i vilken det ryska bolaget LUKoil är delägare. Hellenic Petroleum sköter oljeleveranserna för Spata.

3. Ett Latsis-ägt bolag har en 50%-ig andel i det kontrakt som gäller flygplatsservicen på Spata.

4. Lamda och Hochtief samarbetar i olika delfinansierade EU-projekt gällande grekiska motorvägar.

5. Nyligen bekantgjorde kommissionen att EFG, Eurobank Ergasis Banking Group, kontrollerad av Latsis-familjen ska ha exklusiv rätt att hantera EU-fonder som betalas till Grekland, ca €28 miljarder.

6. Latsis är en förtroendeman (trustee) i Friends of Europe, en lobby-organisation som arbetar för snabb politisk integration. (Carl Bildt tillhör samma transnationella jet-set.)

7. Barroso sköter f n temporärt ”shippingportföljen”. Latsis är en av de större shippingmagnaterna.

8. Momsen på Spata - betalad eller inte?

Latsis och EU har helt uppenbart betydande ekonomiska förbindelser och det innebär att Barrosos semester skapar någon slags intressekonflikt. Det kan han inte förneka lika litet som Margot Wallström kan undgå hård och i mitt tycker rättvis kritik för sitt uppseendeväckande tal på sin hemsida.

Och så tillbaka till de utlovade historiska anknytningarna: Det var inte lätt att att orientera sig i den grekiska världen 1916 med heder och bibehållet anseende. Det är inte heller helt lätt nu. Framstående, högt uppsatta politiker vill ha hedrande eftermälen och inte sådana som Mackenzie tillskrev den befälhavande franske amiralen i de egeiska farvattnen 1916 eller den engelska underrättelsetjänstens förmågor vid samma tid. Hans omdömen om dem var kärnfulla och antagligen sanna:

”Kompletta idioter eller farligt nära gränsen till samma kategori.”

Censur och tystnad
Mackenzies tredje bok från Grekland beslagtogs, inte för den var omoralisk utan därför att den var för moralisk - den stred mot företeelser som skyddades av ”The Official Secrets Act”.

Även i detta avseende är 2005 inte så olikt 1932 (utgivningsår för del 3).
När Nick Farage, MEP såg till att mer än 72 av hans kollegor krävde att Barraso skulle komma till EU-parlamentet för att svara på frågor om eventuella intressekonflikter, blev det oro bland den europeiska överheten.

EPPs gruppledare Pöttering krävde disciplin. Socialisternas ledare Schultz fick telefonsamtal från Schröder i Berlin som krävde samma sak - disciplin. Tänkbar orsak? De grekiska affärerna är för delikata för EU-medborgarnas öron, allrahelst nu när fransmännen ska folkomrösta. Precis som det var viktigt att beslagta Mackenzies tredje volym om Aten, måste den aktuella EU-debatten ske inför lyckta dörrar.

Och så ännu ett historiskt perspektiv: Frågan om censur eller censurliknande beteenden var aktuell 1916, 1932 och fruktar jag nu också år 2005. Sverige har också historiska minnen, som visar att öppenhet är svårt. De yngre mössorna som kom till makten 1760 i vårt land, var i ett hänseende ett radikalt parti. De la fram en tryckfrihetsförordning och försökte dessutom få den skånske Niklas von Oelreich att frivilligt lägga ned sitt ämbete som censor.** Men det dröjde inte länge innan de ”radikala mössorna” började känna sig oerhört besvärade över allt som skrevs och trycktes av ”hattarna i opposition”. Snart blev den svenska frihetstidens politiska förvecklingarna så komplicerade att partierna bad om kungamaktens beskydd (och litet mindre tryckfrihet). Både Barroso och Margot Wallström har talat stort och brett om mer av transparens och öppenhet inom EU ”så att EU kommer närmare människorna”. Menar de verkligen vad det säger? Om det skulle bli bönhörda, skulle de inte snart ångra sig precis som de ”radikala mössorna”?

* Frans G Bengtsson: För nöjes skull, Stockholm 1947 s.62-71
** Alf Henriksson: Svensk Historia del 2, Stockholm 1963 s.685-686

SE UPP FÖR DJUPT VATTEN - DET ÄR LÄTT ATT DRUNKNA (12/5)

2005-05-12T16:46:00.000+02:00

Den 12 maj har gett EU-parlamentet stora nyhetsrubriker. Jag är övertygad om att våra MEPar från våra vanligaste svenska partier trivs bättre i den grå vardagens jämna lunk.

Att hela 74 ledamöter reagerar adekvat, när EUs ordförande Barroso har hamnat i en allvarlig intressekonflikt hedrar dem. De som tiger, beter sig som de gamla kända aporna - inget ser, inget hör och inget säger - de riskerar att tappa sin politiska heder. Men vilket är viktigast - hedern eller att undgå den kristdemokratiske EPP-gruppens ledare herr Pöttering, när han hotar med den sjusvansade varianten av partipiskan?

Herr Pöttering kräver i auktoritär germansk anda att alla som tillhör EPP-gruppen ska ”rätta in sig i ledet” och ge avkall på sina egna moraliska värden. Jag är övertygad om att politiker som Daniel Hannan och Roger Helmer inte viker en tum - om de gör det, har den återstående resten av den representativa demokratins anständighet förlorats. Det får inte ske.

DEN ABSOLUTA POLITISKA DÖDSSYNDEN ÄR ATT FÖRNEKA SANNINGEN

Vet Margot Wallström, kommissionären det? Jag tror inte det. Hennes tal i Theresienstadt, har nu lett till följande fråga i EU-parlamentet:

James Hugh Allister (NI). – Has the Commission no shame in trying to ride to success in the referendum campaign on the back of emotion and sentiment, such as the Commissioner deployed in her speech at the commemoration ceremony for the liberation of the concentration camp of Terezin at the weekend? Does the Commission not have any appreciation that the opponents of the Constitution are just as proud of the defeat of Nazism as anyone else and that we take great offence when she tries to hijack and monopolise that sentiment in order to advance the political agenda of seeking to promote this Constitution?

Margot Wallström, Vice-President of the Commission. -I am sorry, but do the UK media have no shame in publishing such absolutely desperate lies? I never said such a thing, but it does not help if they have written it. They have lied; they have made things up. I just feel sorry for you because you have been misled by pure lies in the British media. I just want everybody here to know that this is a pure lie. They have made up some kind of title or headline in the newspapers that is totally wrong. A lot of people were there, so you will know exactly what I said.

Margot Wallströms svar och uppskruvade tonläge, visar att hon är ute på djupt vatten. (Läs och förstå varför.) Är det förvånande att hon har trampat fel. Nej, hon har avancerat för snabbt för högt. Margot är ännu ett empiriskt bevis på ”Peters princip”.

Vilka orsakerna än är till propagandakommissionärens problem, följderna blir sannolikt allvarliga. Att fatta felaktiga politiska beslut och att göra politiska dumheter det må vara en sak, men att försöka sopa igen spåren och sedan förneka sina dumheter - på vardagsspråk - att ljuga, det får ofta mindre bra konsekvenser. Det finns det många exempel på, men ett kan räcka: Nixon föll inte på Watergate - han föll på att ljuga om Watergate.

Journalisten på The Spectator, Peter Oborne, har just kommit ut med en bok ”The Rise of Political Lying”. Han slutar sin bok så här:

- Vi kan låta bli att göra något åt det politiska ljugandet. Vi kan forsätta att luras och bedra varandra, men då växer det också fram en ökande vrede bland allmänheten, alienation och avsky. Vi kan redan i dag se en fortskridande devalvering av en anständig demokratisk politik och den snabba framväxten av brännvinsadvokater och bedragare och kanske fortare än vi anar, något mycket värre.

Men Peter Oborne hyser också ett visst hopp:

- Vi kan försöka handla anständigt och hederligt. Det gäller oss alla - politiker, journalister och medborgare. Storbritannien har en fantastisk tradition av offentlig integritet och medborgerligt engagemang som kan återvinnas och förbättras - och här vill jag tillägga: Samma gäller Sverige.

Samtidigt kan jag inte underlåta att ställa en fråga - som den internationella politiska klassen kan uppfatta som impertinent:

Gäller detta också EU?

PS EU-parlamentets ordförande har beslutat att ta emot skrivelsen från de 74 parlamentsledamöterna. EU-kommissionens ordförande kommer att svara på frågorna om ”intressekonflikterna” fyra dagar före Frankrikes folkomröstning.

Pötterings partipiska kan ställas in i sin skrubb igen.

GJUTJÄRN INTE SMIDE (12/5)

2005-05-12T10:44:00.000+02:00

Sverige ska göra EU öppnare och ärligare är de svenska EU-parlamentarikernas raison d´etre. Ordet ”öppet” är signalord för mindre korruption och bättre användning av EUs pengar. Men vallöften devalveras nu i allt snabbare takt.

EU-kommissionens ordförande José Barroso är föremål för misstankar om korruption - eller med svagare ord "intressekonflikt" eller ”vänskapskorruption”. Jag har skrivit om frågan ett antal gånger under rubriker som ”Frestelser”, "Feta katter är svaga för grädde" och "Fingrarna i syltburken”. 74 rättänkande MEPar har nu skriftligen krävt att Barroso ska komma till EU-parlamentet för att redogöra för sina förehavanden. Men bland dessa 74 finns inte någon representant från Moderaterna och folkpartiet och endast en från socialdemokraterna, Anna Hedh, som kom in på ett ”personligt mandat”. Heder åt henne.

Men var finns Gunnar Hökmark? Varför är han inte aktiv när det gäller att beivra maktmissbruk i EU? Är det för obehagligt att sätta sig upp mot EPPs partipiska? Eller är det så att Gunnar fortfarande har svårt att hitta rätt i EU-parlamentets alla lokaliteter och bland EU-pappren? *

Men Charlotte Cederskiöld, moderat MEP, är ju sedan många år hemtam i Bryssel. Hon kan inte skylla på att hon inte hittat Nick Farage och hans lista. Min slutsats är att maktens olika ”oarter” kvittar henne lika. Altruism har aldrig legat för Charlotte, men Christopher Fjellner då, ung ungmoderat? Det är nog ohemult att begära av en så ung ledamot med en så lång politisk karriär framför sig, att offra den på en så farlig politisk fråga som "intressekonflikter".

Men vem kan vi lita på? Se själv på hela listan som finns publicerad på eureferendum och ”bookmark” adressen direkt. Eureferendum har avslöjat hela Barroso-härvan och mycket annat kring EU. Heder bl a åt Richard North.

Men varför rubriken ”Gjutjärn inte smide”. Den är hämtad från Frank Heller, när han skildrade sina egna moraliska brister. Hans karaktär var mer lik gjutjärn och saknade smidets fasthet och styrka. Samma tycks gälla alla de stora partierna inom EU och här hemma. Om nu politiska partier kan ha ”karaktär och moral”.

PS EU-parlamentet prioriterar knappast frågan om Barroso.

* Gunnar Hökmark har undgått att rösta a) genom att inte hinna med att trycka på knappen b) att inte hitta sin plats i plenisalen. Den senare frågan gällde ansvarsfrihet eller inte med anledning av stora, under lång tid kända brister i EUs redovisningssystem. Bristerna avslöjades av Martha Andreasen som avskedas på grund av sin kritik.

DEN NÖDVÄNDIGA HISTORIEN (10/5)

2005-05-10T12:01:00.000+02:00

En bekännelse: Jag blev inte i första hand moderat för att jag avskydde socialdemokrater, tyckte att skatterna var för höga, att Palme var totalt fel som statsminister. Jag blev inte heller aktiv moderat därför att jag trodde att framtiden låg i politiken och att den gav lätt förtjänta pengar. Nej, mitt altruistiska mål med politiken var ”bättre historiekunskaper till våra elever i skolan”.

Att det var ett värdigt mål blir mer och mer uppenbart. Vice ordföranden i EU-kommissionen är som bekant Margot Wallström med EU-propaganda som sitt ansvarsområde. Hennes aktiviteter den senaste månaden ger så här i efterhand empiriska bevis för att jag hade absolut rätt politisk ”gut feeling” vad gäller faran med historisk obildning.

Wallströms historiska kunskapsbrister avslöjas nu på EUs politiska scen. I bästa fall skrattar vi åt henne och hennes fadäser. Skratt, satir och ironi är överlägset effektivt, när det gäller att oskadliggöra politisk obildning, dumhet, grumliga analyser och tankelättja. Av denna anledning rekommenderar jag en läsning av ”The Anglo Saxon Chronicle”; detta trots att den ansvarige utgivaren för publikationen varnar för en ”brutal och elak" läsning.

Jag är helt övertygad om att Margot ”den välluktande” Wallström* endast har dimmiga begrepp om Goebbels, än mindre har läst hans artiklar eller tal. Men en sak har de gemensamt även om 60 år skiljer deras skrifter åt, ansvaret för ”propagandan”.

Satir blir ännu mer effektiv om den kombineras med analys. Detta sker i
”Vocabulary Words: Eurosceptic, Eurocrat, Euroseptic”. Analysen gällande Wallströms och EUs aktiviteter och de bångstyriga européerna kommer från vänner på andra sidan Atlanten.

PS. En tanke: Ansvarig för propaganda, minister för propagandan, ansvarig för propagandan för EUs konstitution, Agiprop etc ... sådant eller liknande brukar väl inte finnas i ”vanliga regeringar”? .... eller har jag inte följt med min tid?

* de engelska bloggarnas "smeknamn" på kommissionären Wallström i svensk översättning.

FÖR 60 ÅR SEDAN ....... (8/5)

2005-05-08T20:21:00.000+02:00

Varför tar jag så ofta upp händelser som gäller EU-bedrägerier samt korruption och inkompetens inom EU i min blogg?

Är jag ”skandalhungrig”? Nej, mina motiv är betydligt allvarligare.

I dag högtidlighålls 60 års dagen av slutpunkten för en av förra århundradets värsta totalitära makter, Nazi-Tyskland. Samma fråga som ställdes för 60 år sedan men som borde ha ställts långt tidigare, bör också ställas i dag: Hur uppkommer totalitära system? Hur ser farorna ut?

F A Hayek var en av förra århundradets stora liberala individualister. Han varnade tidigt för politisk maktkoncentration och kollektivism.

Kollektivismens verkliga styrka var, ansåg han, driften att samla makt hos en liten styrande grupp, som kräver att individen ska underordnas staten eller imperiet. Underordning är ett logiskt krav för kollektivistiska strömningar. Det utgör garantin för styrka och överlevnad. Dissidenter inom en organisation skadar däremot den styrande gruppens makthegemoni. För att stärka de kollektivistiska strömningarna krävs, påpekade Hayek, propaganda och en allt mindre fri press.

Tyvärr har EU många av de kollektivistiska drag som Hayek varnade för. Organisationen styrs av teknokrater och de demokratiska inslagen har blivit alltmer försvagade. EU-projektet har dessutom saluförts på ett medvetet oärligt sätt. Ordet ”överstatlighet” fick inte nämnas, när Frankrike accepterade ECEC på 50-talet, när Storbritannien anslöts till EEC på 70-talet och vid Sveriges folkomröstning om EU 1994. Samma dimridåer gäller i dag, när EUs konstitution diskuteras i länder som Sverige, Storbriannien och också Tyskland.

Propaganda
För EU är det livsviktigt att få medborgarna i de olika länderna att "känna samhörighet" med EU och då krävs det propaganda. Vice ordföranden i EU-kommissionen, Margot Wallström, har utsetts till ”propagandakommissionär”. En del av hennes aktiviteter är så anmärkningsvärda att Hayek måste vända sig i sin grav och muttra ”Mensch - vet hon inte vad hon gör!” Men se efter själv - jag vågar faktiskt inte nämna propagandisternas fader vid namn.

Mer Wallström. Hennes senaste förslag går ut på att etablera propagandacentraler (förlåt upplysningscentraler) runt om i Europa. Storbritannien (ja-sidan) har undanbett sig sådana etableringar. (Se Margot is a unhappy bunny) En olycklig Margot kan däremot göra oss här hemma lyckliga: Låt oss slippa propagandan!

Läckor
Korruption och bedrägerier inom EU-byråkratin ska helst inte bli känt av EUs allmänhet. Pressfriheten har därför kommit i kläm och det kan bli värre. Byråkratin skyddas av immunitetsregler, som kan göra enskilda medborgare helt rättslösa. Våra EU-vänner borde repetera ”Vägen till träldom” när tid är.

Demokrati och folkomröstning
Svenska folket får inte folkomrösta men det får fransmännen inklusive alla som bor i de franska utomeuropeiska besittningarna.

"Invånarna på de palmklädda öarna 1000-tals mil från Bryssel kan komma att bestämma Europas framtid" lyder en rubrik i Daily Telegraph men nyheten har självklart inte stått i svenska tidningar.

Martinique, Guadeloupe, Tahiti samt franska Guyana, Reunion, Nya Kaledonien, Polynesien och ytterligare två öar mellan Madagaskar och Mozambique har tillsammans 1,2 miljoner väljare. Mitterand säkrade 1992 med hjälp av de utomeuropeiska besittningarna en majoritet för Maastrichtavtalet. Nu håller Chirac på med samma beprövade röstköpsmetoder. €3,25 miljarder utgår i regionalstöd från EU och inför folkomröstningen har Frankrike fördubblat sitt stöd till €1,17 miljarder.

På öarna säger man ”allt har ett pris” underförstått också röster! Men franska regeringen framhärdar - ”Det är absolut inte mutor!”

Min syn och Chiracs samt Barrosos på vad som är politiskt acceptabla sanningar är som natt och dag. Det må väl vara hänt, om jag inte var beroende av deras tvivelaktiga politiska metoder. Men att vår regering och vår opposition inte skyddar oss mot denna nya - låt mig kalla det - politiska omoral går inte att förlåta. Ett minimikrav som därför måste ställas på vår regering och den politiska opposition är att vi svenskar erhåller samma rättigheter som bananodlarna på Guyana och får rösta om EUs grundlag.

Varför inte e-posta till Persson, Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson, och Hägglund och fråga om de som bor på Martinque är smartare än vi i Sverige, eftersom de får rösta. Konstitutionen är ju som bekant en ”för svår fråga för oss” och herr Hägglund (den obetydligaste inom oppositionen) har förtydligat sitt påstående med att konstitutionen ju inte precis är en serietidning!

FINGRARNA I SYLTBURKEN (8/5)

2005-05-08T17:38:00.000+02:00

Lyx och pengar är lockande för de flesta av oss, inte minst för ordföranden Barroso.

Lyx och pengar lockar fram lögner eller om vi ska vara artiga, tendenser att tumma på sanningen. Detta gäller inte minst ordföranden Barroso.

Med emfas har han låtit sin ”talesperson” Francoise de Bail förklara att det inte finns några som helst gemensamma affärsintressen mellan den superrika skeppsredaren Spiros Lathis och EU. Fast sedan visade sig att ett Lathis närstående varv fick en EU-subvention på €10 miljoner, måhända småpengar för de superrika. Nya avslöjande om betydligt ymningare penningströmmar mellan EU och Lathis-familjen skapar allt fler frågetecken kring Barrosos dementier.

Ett ”pipe-line”-projekt mellan Bulgarien och Grekland har godkänts av EU. Vad som ingen tidigare visste var att det också finns ett hemligt avtal, som ger Lathis-familjen ett byggkontrakt på 522 miljoner €.

De ”icke existerande” affärsförbindelserna mellan EU , EU- kommissionens ordförande och Lathis-familjen rör knappast småpengar. Att Barroso dessutom har hand om konkurrensportföljen för ”shipping” försvagar inte frågetecknen kring Lathis gästfrihet. Ska vi svälja ordförande Barrosos försäkringar att hans lyxsemester bara var en personlig gest från Lathis för gammal vänskaps skull och glömma varv, pipe-lines och byggkontrakt? Fast vad sa de gamla romarna? Ceasars hustru får inte ens misstänkas.

Gäller inte samma sanning för EU-kommissionens ordförande?

DET ÖPPNA EU ........sarkasm förstås (7/5)

2005-05-07T22:15:00.000+02:00

Nu kommer efterdyningarna efter Sternjournalisten Tillacks avslöjanden av korruption och bedrägeri inom Eurostat och efterdyningarna gäller vem som läcker från EU-byråkratins ”hemliga rum”.

EUs jakt på läckor bedrivs nu så intensivt att risken är stor för ”byråkratiska inbördeskrig”.

Bakgrunden är misstankar om att två höga tjänstemän, Franchet och Byk, är skyldiga till omfattande bedrägeri och korruption

Franchet och Byk har stämt EU-kommissionen för att de har blivit suspenderade från sina befattningar.

Franchets och Byks advokater har fått tillgång till utkast sammanställda av sekretariatet för Olafs styrelse. Dokumenten visar att Olaf inte skött sina uppföljningar på ett acceptabelt sätt och att Olafs arbetssätt är undermåligt

EU-kommissionen begär nu uppgifter om de läckta (?) dokumenten och kräver att ordföranden för Olafs styrelse Edmondo Bruti-Liberati ska undersöka fallet

Bruti-Liberati håller på att undersöka eventuella läckor, meddelar kommissionären för administration, revision och (anti)bedrägeri Slim Kallas´ ”talesperson” Valeri Rampi

Olafs sekretariat (4 personer) förnekar allt ansvar för eventuella läckor. Dokumenten kan ha blivit stulna; de kan t o m blivit "kidnappade", säger Sergio Spadafora som tjänstgör i sekretariatet.

Och Sergio Spadafora konstaterar att det inte är första gången generaldirektören Franz-Herman Brüner beskyller sekretariatet för läckor för att själv slippa kritik ... och striden om läckor, hemligheter och EUs öppenhet går vidare.

Lägg märke till att den undersökande journalisten, Claudio Gatti, som sammanställt notisen ”EU anti-fraud agency riven by internal battles” i FT (6/5) arbetar från New York. Kanske en tillfällighet eller en gärd av försiktighet för att undgå arrestering och beslagtagna hårddiskar à la Tillack. New York är säkert men det är knappast Bryssel.

Margot Wallström, den av brittiska bloggare så uppmärksammade kommissionären, säger att hon vill slåss för ett öppnare EU. Är det läckorna hon menar?

Och varför finns inte EUs immunitetsbestämmelser med i den svenska folkupplagan av EU-grundlagen? Vill Sören Lekberg (s) och Gunilla Carlsson (m) inte att vi svenskar ska känna till med vilka medel EUs rättsväsende kan bli Kafkas mardröm?

FETA KATTER ÄR SVAGA FÖR GRÄDDE (3/5)

2005-05-03T15:19:00.000+02:00

Vår ”nya EU-överhet” eller mer vardagligt ”våra feta katter i Bryssel” fallet lätt för frestelser. Den 19 april skrev jag om Barrosos och Mandelsons problem att hålla sig kvar på den rätta vägen.

Barrosos semester på biljonären Spiros Latsis lustjakt utgjorde en helt vanlig gästfrihet gamla vänner emellan, hette de så snart pressen fått nys om resan. Kanske det, men nya detaljer med anknytning till Lamda Skeppsvarvs affärer och Dr Spiros Latsis finansiella intressen i varvet öppnar nya mindre oskyldiga perspektiv på lyxsemestern.

Lamda skeppsvarv hade ursprungligen utlovats ett bidrag från EU-fonden för regionalt stöd på €10 349 269 av Mario Monti (september 2004, efter ansökan 2003). Ännu på sommaren 2005 hade inte bidraget betalats ut. Det hade tydligen uppstått problem. Sedan började saker och ting hända efter Barrosos semester ombord på den gamle vännen Latsis lyxjakt. Den 28 juni hade representanter för Lamda skeppsvarv ett möte med kommissionen och därefter togs nya kontakter med den grekiska regeringen. Bidraget betalades ut i september av grekiska staten efter EU-kommissionens godkännande.

Tillfälligheter? Kanske. Full öppenhet? Knappast. När Barrosos semester blev en fråga för pressen deklarerade hans informationssekreterare Francoise le Bail att vad hon visste hade Barrosos värd Spiros Latsis inte några affärsförbindelser med EU. Nej, hon visste kanske inte eller så hade hon kanske glömt vad hon tidigare vetat, men Latsis är knuten till EU via subventionerna till Lamda och än allvarligare är att eventuella byråkratiska knutar löste snabbt efter Barrosos kryssningssemester. Sanningen borde ha kommit fram liksom hur subventionerna användes; för de super-superrikas lyxfartyg på de grekiska skattebetalarnas bekostnad.

Men det verkligt allvarliga är inte Barrosos lyxsemester och egentligen inte heller halvsanningar och bortförklaringar i samband med bjudresan utan den inbyggda omoral som är en del av hela EU-systemet.

Monnet visste tidigt hur ”ett nytt Europa” skulle se ut. En överstatlig regering med befattningshavare utan nationella lojaliteter och fri från all politisk och demokratisk kontroll. De nationella regeringarna skulle få finnas kvar men med en begränsad makt. EUs styre börjar alltmer likna Monnets vision med en statslös byråkrati utan lojaliteter utom möjligen till den nya internationella överklassen. Hade Monnet varit engelsman skulle kanske lord Actons ord ”All power corrupts, absolute power corrupts absolutely” gjort att hans europeiska plan sett annorlunda ut. I stället har han fått många proselyter Spaak, Kohl, Mitterand, Delors, Bildt, Fischer m fl som träget arbetar för en byråkratisk överstat utan demokratisk kontroll och slutresultatet kan bara bli ett - maktmissbruk.

GODDAG YXSKAFT OCH VÄLJARVREDE (29/4)

2005-04-29T15:06:00.000+02:00

Jag besvärade i går Lars Leijonborg utanför riksdagen med en fråga om vad han anser om EU 2004 kommitténs syn på överföring av svensk beslutanderätt till EU. Så här skriver kommittén:

- Överlåtelse av beslutanderätt innebär inte att Sverige förlorar motsvarande beslutsmakt. Sverige deltar alltid i beslutsfattandet inom unionen och kan då också påverka övriga medlemsländer i den riktning vi vill.

Kommitténs text innebär ett förnekande av det uppenbara att Sverige förlorar självständighet om vi antar EUs konstitution. Att dölja detta är ohederligt. Lars Leijonborg med sin liberala förankring borde känna samma avsky som jag, inför den här typen av propaganda.

Lars svar blev dock inte det väntade. Han sa: ”Frankrike säger kanske nej, så du behöver inte bekymra dig om konstitutionen, Margit!” Men det var inte det min fråga gällde utan hur absurd och bedräglig statligt finansierad politisk argumentering får vara. Den politiska ovanan att svara ”Goddag yxskaft” irriterade mig.

Men jag fann tröst. Alltfler artiklar om ”väljarvrede” i den internationella pressen visar att jag inte är ensam om att skrämmas av den tilltagande politiska förljugenheten och s k ”spin” samt de vanliga undanglidande svaren. Medborgarnas naturliga motreaktion är krav på ”mindre politik” och mer självständighet. Att EU-projektet går på kollisionskurs mot medborgarnas önskningar ser inte den "politiska eliten". Det är värst för dem själva.

- Vi börjar se en stridbar gräsrotsrörelse på internet, skriver FT och fortsätter ”les bloggeurs börjar t o m spela en inflytelserik roll i den franska debatten om EUs konstitution, och de vill ha ett NON i folkomröstningen”.

IT och bloggers har redan visat vad de förmår i USAs presidentkampanj och i Sveriges EMU-omröstning och nu förenar sig de franska bloggarna med oss i Skandinavien och den anglosaxiska världen. Det är hoppfullt

Min framtidsdröm att EU-byråkratin tvingas dra sig tillbaka från makten precis som tidigare riddarna, adeln, kejsarna och kungarna kommer nog bli verklighet

KAFKAS MARDRÖM I BRYSSEL - Tillack igen (26/4 och tidigare 3/2)

2005-04-26T21:55:00.001+02:00

Fallet med den av Bryssel rättsligt misshandlade journalisten Hans-Martin Tillack är vid det här laget välkänd. Ändå har inte EUs processrätt á la Kafka avslöjats i alla sina detaljer.

Först en kort repetition: Tillack avslöjade bedrägerier inom Eurostat i Stern. Belgisk polis arresterade Tillack och beslagtog hans dator, skriftlig dokumentation och arbetsmaterial. Detta material har inte återlämnats utan finns hos EU-kommissionen. I förra veckan avslog European Court of Justice (ECJ) Tillacks begäran att få tillbaka sin hårddisk och sitt arbetsmaterial.

Tillacks rättsliga problem började med att EU-tjänstemannen Joachim Gross felaktigt anklagade Tillack för bestickning och begärde att den belgiska polisen skulle ingripa. Tillack vände sig till ECJ.

ECJs motivering: ECJ kan inte ingripa mot EU-kommissionen. Det är en fråga för belgiska staten. Tillack kan inte heller stämma OLAF i en belgisk domstol, eftersom det är en EU-institution. Enligt belgisk lag har däremot kommissionen, som part i målet, rätt att ta del av den omstridda dokumentationen. Men Tillack, som inte anklagas för något brott och som inte är föremål för utredning, berörs inte av ärendet och måste därför vänta på sina hårddiskar och övrig dokumentation.

Resultat: Tillack är rättslös. Det mesta han kan hoppas på är att European Court of Human Rights fördömer den belgiska polisen ingripande mot honom på OLAFs order. ECJs utslag ger däremot kommissionen tillgång till Tillacks arbetsmaterial och den har nu fritt fram att ta reda på vilka personer, som hjälpt till att avslöja Eurostats bedrägerier. EUs skydd mot obekväma avslöjanden har näst intill blivit vattentätt.

Slutsats: EU är en rättslig mardröm. EUs konstitution måste förkastas och Europas politik måste i framtiden bygga på ett samarbete mellan självständiga, demokratiska stater. Förändringen kräver till att börja med ett nej till EUs konstitution. Sedan måste nejet följas av en mängd åtgärder för att rulla tillbaka den makt EU har skaffat sig i smyg och oförmärkt.

En förhoppning: Att Kafkaprocessen mot Tillack fungerar som en väckarklocka!

FARTBLINDHET (26/4)

2005-04-26T12:03:00.000+02:00

Bulgarien och Rumänien är oerhört fattiga länder men dessutom kännetecknas de av omfattande korruption och kriminalitet. Kombinationen utgör ingen god jordmån för framsteg och tillväxt.

Bulgarien lider under ett omfattande maffiavälde. Spiegel on line rapporterar om klanstrider á la Costa Nostra med ”beställda” avrättningar. Polisen och domstolarna har otillräckliga resurser och är korrumperade. Arbetet sköts ineffektivt - visserligen arresteras misstänkta. men släpps oftast efter några dagar, domar avkunnas inte och domstolshandlingar har en tendens att försvinna. Visserligen har Bulgariens blåblodiga premiärminister Simeon Saksoburggotski (Sachsen-Coburg-Gotha) förklarat krig mot korruption och brottslighet men resultatet är klent.

Rumänien är inte bättre. Korruptionen är på samma nivå som i Dominikanska Republiken och Iran.

- Korruption är ett generellt fenomen i detta land och korruption finns på nästan alla nivåer inom den statliga byråkratin, bland affärsmännen, åklagarna och polisen. Det är en del av systemet, ett mycket mäktigt system (C Parvulescu från Pro Democratia).

Det politiska våldet är inte heller okänt. I en rapport från US State Departement finns det många exempel på hot mot journalister. Fd medlemmar i Securitate har i dag framträdande positioner inom politiken, affärsvärlden och samhället i stort. Till och med president Basescu som numera tycks anses som ”ren” har varit misstänkt tillsammans med 80 andra högt uppsatta personer för maktmissbruk, bedrägerier, förfalskningar, penningtvätt och förskingring. Processerna mot de 80 pågår fortfarande.

Häromdagen röstade EU-parlamentet med överväldigande majoritet för dessa två länders medlemskap i EU redan 2007. Glädjen var dock dämpad i Bryssel. Olli Rehn, ny kommissionär för utvidgning, verkade enligt Spiegel både spänd och orolig för det han kallar ”"trötthet på utvidgning"” och dess påverkan på den 29 maj och ett franskt nej.

Fler borde visa oro inför en utvidgningsprocess som helt tappat sans och eftertanke. Var finns Göran Perssons varningar eller kritiken från Gunnar Hökmark, MEP ? Frankrikes nej-protest har redan börjat smitta av sig på Tyskland. Ratificeringen av EU-konstitutionen möter ”ett tilltagande acceptansproblem” och det beror enligt Friedrich Pflüger, CDU på ”urholkningen av stabilitetspakten och ett EU som inte kan bli stort nog.” Turkiet nämns men varför inte också Bulgarien och Rumänien?

EN ELEFANT KAN VARA SÅ MYCKET (24/4)

2005-04-24T21:37:00.000+02:00

Egentligen skulle jag vara lat i dag och inte skriva på min blogg, men vårt bullrande tidningsbud förstörde definitivt min morgonsömn och mina goda föresatser. Dagens SvD gjorde således att jag vaknade på ”fel sida”. Min längtan efter Bertil Östergrens och von Platens Svenska Dagblad med dessa herrars spetsiga, kvicka och eleganta kommentarer blev akut. Var kan man finna en ersättning i dag? Jo på webben.

Margot Wallströms blogg har faktiskt vissa kvaliteter. Tro inte att jag blivit förryckt. Vad jag åsyftar är alla de kvicka, fyndiga, ironiska och stygga kommentarer som blir resultatet av vår svenska kommissionärs banala skriverier. Tack vare Wallström återfann jag poemet, ja kanske mer korrekt barnkammarrimmet, om sex blinda mäns möte med en elefant. Min morgon var mindre förstörd och ”moderniseringen” gav dikten om de blinda männen och elefanten klara mervärden. Här är inledningen:

SIX MEN OF EUROLAND

There were six men of Euroland,
to learning much inclined,
Who went to see an elephant,
though all of them were blind,
That each by observation
might satisfy his mind.

Fortsättningen finner ni här och den är både didaktisk och upplysande, när det gäller politisk EU-dumhet, hyckleri och förljugenhet.

För fördjupade studier om varför politiker har svårt att hålla sig till sanningen rekommenderar MINETTE MARRIN i dagens The Times en ny bok av Peter Osborne, ”Why Politicians Can´t Tell The Truth”

Håll till godo! Lägg dessutom märke till att mitt citat gäller ett ”konstnärligt verk” och därför inte bör kunna tas illa upp av DO..... fast det är som Nalle Puh brukar säga ”inte alltid så lätt att veta”.

PENGAR SMÄLLER HÖGRE ÄN ÖPPENHET (22/4)

2005-04-22T22:55:00.000+02:00

”DRIVE TO BRING BRUSSELS TO THE PEOPLE” var en av de ”fetare” rubrikerna i FT i går på s 2. Artikeln handlade om Margot Wallströms plan ”att göra Bryssel populärare bland folket”. Kommissionen skulle göras till ett turnerande resesällskap. Dess sammanträden skulle förläggas till olika städer över hela EU, inte bara Bryssel. Det mest omskakande för eurokraterna var dock kravet på offentliga sammanträden.

De som bestämmer i EU är kallhamrade cyniker, inte naiva som Wallström. Posten som PR-kvinna för EU bedömdes av dem som oförarglig. Men var det korrekt? Garvade europeiska politiker vet att ju mindre allmänheten vet desto bättre. Det vet också att öppenhet kan vara dynamit. Men Margot Wallström är inte garvad. Hon är blåögd.

Den franska folkomröstningen med stor nej-ledning utgör dagens EU-bekymmer. Bryssel måste bli populärare i Paris och Frankrike, men det sker inte med öppenhet utan med pengar eller som Le Figaro skriver med gåvor. Bryssels presentlista till Paris är lång och siktar in sig på aparta väljargrupper. Invånarna i franska Västindien är t ex viktiga. De gav Mitterand segern i folkomröstningen 1992 kanske med ärliga fast en del misstänker också med hjälp av oärliga metoder.

Bryssel håller nu på att i rask takt godkänna en rad ”subsidier” till bananodlingar på Antillerna och på flygbiljetter till Paris för invånarna från Martinique. För att uppmuntra Frankrikes jägare att rösta ja ändrar Bryssel reglerna för småfågeljakten. Den blir fri både under häcknings- och flyttsäsongen. Ett momsdirektiv gällande vin läggs på is och givetvis begravs Bolkesteins servicedirektiv. Bryssel har också i dagarna tagit fram ett förslag om strafftull på norsk lax. Protektionism tycks ha blivit populärare och beskyllningar om norsk laxdumpning har vädrats förr. Att nyheten om dyrare lax blev en nyhet berodde på läckor, inget annat.

Wallströms ”öppenhet” skulle försvåra kommissionens jobb att stärka Paris. Ju mindre medborgarna vet desto lättare kan de manipuleras. Småfågeljakt och dyrare norsk lax skulle knappast vara populärt bland danskar och svenskar. Minsta möjliga öppenhet är därför en framgångsrik strategi för EU. Att den EU-vänliga FT gärna ser att Margot Wallström åker hem till Sverige är mer än förklarligt. Hon är, skriver FT mindre diplomatiskt, betydligt populärare i Sverige än i Bryssel och kommer därför trots allt att välja att efterträda Göran Persson. Men är FT välunderrättad?

Margot Wallström kan enligt Expressen ha ett SSU-skelett i garderoben. Hon har svårt för besvärliga svenska journalister. Det minns vi från valrörelsen 1998, när hon t o m tappade rösten när frågorna blev för heta. Hennes lön i Bryssel är långt högre än i Sverige, skatterna mycket lägre och pensionen blir bättre. Nog är det lättare att leva med hård kritik i Bryssel än i Stockholm. Pengar betyder trots allt en del.

LITE PENGAR MEN STORA RESULTAT (21/4)

2005-04-21T13:24:00.000+02:00

Grattis!

Erik Lakomaa, VD för K-street Communications har fått en hedrande utmärkelse. Priset ”Rising Stars” som delas ut av organisationen Campaigns & Elections, Washington DC har utsett honom till året bäste politiske konsult utanför USA. Priset till Erik Lakomaa är en belöning för hans framgångsrika kampanj för Medborgare mot EMU i folkomröstningen 2003.

Priset är mer än välförtjänt, tycker alla vi som arbetade med Erik under kampanjen. Med knappa finansiella resurser men rik på övertygelse, kunskaper, idéer och kreativitet fick vår kampanj stort genomslag. Eriks övertygelse att en liten organisation, korta kontaktvägar, nya sätt att kommunicera kan ge stora effekter gav resultat och vi vann.

Det ligger symbolik i att priset kommer från det stora USA till det lilla företaget i det lilla Sverige. Det tycks inte stämma med den europeiska tidsandan, där idealet är storlek och drömmen tycks vara att skapa en stor, centraliserad, enhetlig stat. EUs fader, Monnet, inspirerades i USA av New Deal, General Motors och Ford samt andra världskrigets planhushållning. Eriks USA-ideal ser helt annorlunda ut. De är mångfaldens, frihetens och marknadshushållningens och Reagans USA. Det är här Europa på nytt bör hämta sin inspiration till framgång.

Det europeiska miraklet skapades en gång tack vare vår världsdels mångfald. Ett nytt europeiskt mirakel måste bygga på samma grund. Idéer från USA och från andra håll bör anpassas till våra positiva särdrag - olikheter och decentraliseringen. I Medborgare mot EMUs kampanj visade Erik praktiskt och jordnära att hans idéer för framgång och utveckling har stor bärkraft.

Svenska folket hade samma inställning samtidigt som de avvisade våghalsiga penningpolitiska experiment. Näringslivets resurser och den politiska elitens inflytande över ”main stream media” räckte därför inte till att svänga opinionen trots ”rå” finansiell styrka och stor överlägsenhet i media.

Utmärkelsen ”Rising Stars” till Erik Lakomaa borde få vårt etablissemang att tänka efter varför de förlorade EMU-kampanjen. Felet var inte att låta svenska folket folkomrösta om EMU. Felet var att ”eliten” hade fel i sakfrågan. Centralism är ingen bra modell för Europa, vars framgångar byggt på mångfald. Erik Lakomaa förstod detta och insikten har genomsyrat hans tänkande från stora ekonomiska sammanhang ner till detaljer inom kommunikationstekniken. Det är därför han lyckats, det är därför han fått pris och det är därför han säger nej till EUs konstitution.

VÅR HAMLET OCH LITET ANNAT (20/4)

2005-04-20T13:16:00.000+02:00

FT:s spalt Observer nåddes häromdagen av nyheten om vår Göran Perssons akuta vankelmod. Som en sentida Hamlet funderar han på den ständiga frågan ”Att vara eller inte vara statsminister?”

Göran Perssons vankelmod rätar enligt Observer ut andra frågetecken: Var finns Margot Wallström? Hon har varit osynlig, åtminstone i Bryssel.

- Hon har nog redan återvänt till Sverige muttrade en insider, när han förgäves sökte kommissionens hemmagjorda Mrs PR, allt enligt Observer.
Men i dag rapporteras att Wallström - Mrs PR - återfunnits.

Förklaringen är att hon är på resande fot. Hon deltar i JA-möten för konstitution men för att visa sin initiativkraft även i Bryssel kommer hon att samla hela kommissionen till ett seminarium på lördag om kommunikationsstrategier.

Observer gissar att seminariet kommer att avhålla sig från ”kommunikation” till efter den 29 maj. Ett klokt sätt för kommissionen att inte stöta sig med franska folket.

Observer förmedlar också andra nyheter. Tidskriften Stern fortsätter sin rättsliga kamp mot OLAF i Tillackfallet (se min blog 3/2). European Court of Justice stödde som väntat sin underrätt med den märkliga motiveringen att ”OLAF inte hade rätt att kräva att belgiska myndigheter och polis ingrep mot Tillack. Därför var inte OLAF ansvarig för beslaget av journalistens arbetsmaterial och arresteringen av honom”. Nu hoppas Stern på rättvisa från European Court of Human Rights. Här finns viss chans. Denna domstol har inget med EU att göra, än så länge! Det finns således fortfarande visst skydd för journalistisk verksamhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, åtminstone så länge EUs konstitution inte antagits och trätt i kraft.

Inte endast nyheter är av intresse för Observer utan också historia. Barroso och Mandelson har mycket gemensamt, även sin politiska historia. De är bägge kommissionärer. De har bägge svårt för att säga nej till ”förbjudna” eller åtminstone olämpliga gåvor (se Frestelser 19/4). De visar stor svaghet för rikt, fint folk. Deras förflutna har varit illrött - José Manuel Barroso har varit brinnande maoist och Peter Mandelson en aktiv kommunist. Har de gamla ”politiska ränderna” helt försvunnit? Finns inte den mentalitet kvar som Orwell så skickligt skildrade i ”Djurfarmen” - ”vissa grisar är förmer än andra .....” och det förklarar kanske längtan efter att umgås med de verkligt rika och fina.

FRESTELSER (19/4)

2005-04-19T13:50:00.000+02:00

Enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den.
Oscar Wilde, Dorian Gray, kapitel 9

Peter Mandelson tycks ha anslutit sig till Oscar Wildes syn på frestelser. Annars går det knappast att förklara hans problem med gåvor, som han inte borde men tog mot som brittisk minister. Först en låneaffär till ett ståndsenligt hus och sedan en gratis lyxsemester i Västindien. Bägge gångerna tvingades Tony Blair att avskeda honom. Nu tycks Mandelson återigen ställts inför en frestelse, inte i London men i Bryssel, där han gjort politisk come back som EU-kommissionär.

När Barrosos kommission tillträdde skulle den skapa en image av omutlighet. Men att hantera lockelser är svårt. Wilde visste och Nalle Puh och Peter Mandelson vet att enda sättet att bli av med frestelser är att ge efter för dem. Inget barn tror att Nalle Puh skulle kunna lämna en honungsburk med minsta gnutta honung kvar och vi äldre förväntar oss knappast att Peter Mandelson skulle tacka nej till en exotisk lyxsemester även om han riskerar intressekonflikter. Mycket riktigt, Mandelson föll för en gratissemester, när han skulle besöka Västindien och diskutera socker och bananer som kommissionär för handelsfrågor. Vem som bjöd på den extra semestervistelsen i öparadiset, vägrar han att avslöja och det krävs inte i Bryssel.

Mandelsons chef Barroso med fru har också låtit sig bjudas av i det här fallet den grekiske miljardären Spiros Latsis, som är ägare till världens flottaste segeljakt och ett världsimperium inom shipping och banking.

Att EU-politiken påverkar hans rederiverksamhet (stränga miljölagar) och hans bankaffärer (omfattande affärer på Balkan) är uppenbart. En enkel kontroll med Googles och sökorden Spiros Latsis och EU avslöjar intressegemenskap. Enligt EUs regler får gåvor till kommissionärer inte överstiga € 300. Barrosos semester uppskattas vara värd 180 000 kr. Hur går detta samman? Barroso hänvisar till privatlivets helg och att Latsis är en gammal vän, varför gästfriheten inte utgör problem. Till detta kommer att EU-kommissionen själv i hemlighet bestämmer om hur reglerna ska tolkas. EUs ”medborgare” bör ”lita” på kommissionen och deras omdöme. Med tanke på EUs historia av korruption och slöseri med skattepengar är det ganska mycket begärt. Dessutom strider handläggningen mot grundläggande principer, när det gäller offentliga uppdrag. Det räcker inte att hänvisa till kommissionens ”omdöme” och ”privatlivets helg”. Högt betalda tjänstemän ska kunna göras ansvariga för sina handlingar och då krävs en öppen redovisning bl a av gåvor, flotta semestrar etc. Passar inte öppenheten bör den som störs av den återgå till privatlivet. Men det var väl en allt för orealistisk tanke!

BYRÅKRATI, BÖNDER OCH MAT (18/4)

2005-04-18T17:32:00.000+02:00

Den franske bonden Rognault, 39 år hann inte se Chirac i TV. Han var i desperat tidsbrist. Det var bråttom att lämna in blanketterna för jordbruksstödet, enligt Daily Telegraph. Reglerna och direktiven kring stödet är inte populära. Byråkratin har gått för långt. Fransmännen måste följa reglerna men det gör inte Polen, enligt Rognault. Därför kommer han tillsammans med många andra franska bönder att rösta nej till konstitutionen. Ju mer Europa, desto orättvisare blir det trots de goda EU-bidragen, är deras åsikt.

Rognault tillhör en inflytelserik grupp av franska euroskeptiska bönder, som inte gillar att det som förr kontrollerats i Paris nu granskas av Bryssel. De franska bönderna börjar därför värna om sin franska självständighet, sin suveränitet, trots höga bidrag. Kan verkligen pengar väga lättare än självständighet och suveränitet? Det börjar se så ut.

Den 15 september 1999 ”kröntes” den då nye presidenten Prodi i Strasbourg. Överst på hans agenda fanns målet att ”vinna tillbaka EUs besvikna medborgare”. Prodi ville utnyttja den självklara vägen genom ”magen” till ”hjärtat”. Livsmedelssäkerhet blev därför topprioriterat.

- Europa ska förbättra våra liv, genom säkrare mat och. konsumenttrygghet. Livsmedelskontroll bör flyttas över från de nationella myndigheterna till EU.

Idén föddes genom Belgiens ”dioxinskandal”. Växtolja som användes som hönsfoder hade förorenats med industriolja. Stor uppståndelse och skrämselkampanj i media. Extra kostnader för livsmedelsindustrin på 10 miljarder kronor. Premiärminister Jean-Duc Dehaene fick avgå och Prodi fick sin livsmedelsmyndighet med lokalisering till Parma för en kostnad av drygt 7 miljarder kronor. Ett knappt år senare visade det sig att skandalen inte var en skandal utan en mediaanka. Men fortsättning följer.

Nu sex år senare visar det sig att EUs livsmedelsmyndighet ännu inte kommit i gång. I Parma finns endast 35 av de 150 anställda. Resten finns i Bryssel. De vägrar flytta. Den myndighet som skulle förena medborgarna med EU skapar i stället konflikter mellan Bryssel och Parma men kommissionen vet inget. Det framgick häromdagen vid en utfrågning i EU-parlamentet. Och vi medborgare som skulle ”bli lyckligare” vi får betala 7 miljarder för Prodis hugskott.

DEN PARLAMENTARISKA BLUFFEN (17/4)

2005-04-17T12:16:00.000+02:00

Häromdagen gjorde Per Heister (pressansvarig för moderaterna i Bryssel) sig lustig över att Nils Lundgren, Junilistan röstat för subventioner till EUs tobaksodlingar. Lundgren röstade fel och EUs tobaksodlingar är en gammal skandal. Att trycka på fel ”knapp” är dock lätt. Det vet Per Heister och därför borde han inte kasta ”sten i glashus”.

I förgår glömde nämligen moderaten Gunnar Hökmark att över huvud taget rösta i ett ännu mer skandalomsusat ärende: Om ansvarsfrihet för kommissionens årsredovisning. De senaste 9 åren har inte revisorerna kunnat godkänna räkenskaperna och de kunde det inte i år heller. Detta är - orden stockar sig i halsen på mig - en oerhörd skandal. Som tidigare ledamot av Riksdagens revisorer blir jag upprörd, förvånad, skakad, och förfärad av en sådan inkompetens och nonchalans med skattebetalarnas pengar. Kommissionen borde under inga förhållanden få ansvarsfrihet. Men en stor majoritet av MEParna (Member of European Parliament) röstade ja till ansvarsfrihet, även moderaterna Cederschiöld och Fjellner. Hökmark ”glömde ” rösta eller var det feghet? Samvetet förbjöd honom kanske att rösta ja, men rädslan för fraktionsledningen hindrade honom att rösta nej ... och uppriktigt sagt det spelar ingen roll. Parlamentet är en bluff, en demokratisk bluff.

Ändamålet med hela EU- projektet (tidigare EEC och EG) är att överföra makten från nationalstaterna till en icke demokratiskt styrd union men för att demokratins avveckling inte ska bli allt för synlig krävs någon slags demokratisk legitimitet. EU-parlamentet har den uppgiften. Debatter värda namnet saknas liksom en regeringssida och opposition. Förslagen som ska röstas igenom kommer från kommissionen. Utskotten kan göra vissa marginella förändringar men på vems uppdrag? Lobbisternas? Under ca 1,5 timmar per gång genomförs ca 400 omröstningar. MEParna har i snitt 13 sekunder att trycka in ”rätt” elektronisk knapp. I flesta fall har de inte den blekaste aning om vad det hela gäller eller vad deras ja eller nej får för konsekvenser. Inte undra på att det trycks fel.

Spencer´s Hotbox Heaters, Hampshire utgör ett ganska godartat exempel på vad ett EU-beslut kan innebära. Spencer´s var ett av sex brittiska företag i EU, som tillverkade gasvärmare för växthus. Direktivet 90/396 krävde certifiering. Kostnaden uppgick till 20 000 pund men eftersom det inom EU används 37 olika sorters flytande gas krävdes det 37 tester á 20 000 pund (ca 10 miljoner kr). Spencer´s klarade sig genom att sälja till Asien, USA och Afrika men inte till EU. De övriga företagen försvann liksom jobben. En knapptryckning, ett direktiv och resultatet blir krossade företag! Än värre blir skadeverkningarna när MEParna ger kommissionen ansvarsfrihet trots redovisningsbrister i mångmiljon och ibland i miljardklassen. Bristen på civilkurage underminerar moral, hederlighet och tilltro. Jag undrar just hur Gösta Bohman skulle reagerat, när moderater behandlar ansvarsfrihet som lappri och inte skyddar revisorer som avslöjar oegentligheten inom EU?

FRANKRIKE, CHIRAC OCH ETT NEJ (16/4)

2005-04-16T18:40:00.000+02:00

Min blogg har tyvärr varit ”tyst” de senaste veckorna. Jag har varit i England och bl a deltagit i ett möte som ”The Europeans for Diversity ” anordnade om EUs förslag till ny grundlag. På mötet framträdde en rad opponenter mot konstitutionen och EUs centralisering; bl a Bill Cash en av de första konservativa kritikerna mot Majors EU-politik, Sean Gabb känd från EMU-kampanjen i Sverige, Anthony Coughlan, en av arkitekterna bakom Irlands nej till Nice samt Jens-Peter Bonde som startade och leder Junibevegelsen i Danmark. Huvudtalare var den kunniga och modiga Marta Andreasen som vågat avslöja hur illa det är ställt med EUs ekonomiska redovisningssystem. Som tack för detta avstängdes hon omedelbart från sitt jobb och avskedades under förödmjukande former från sin befattning som EUs redovisningschef.

Hela konferensen finns på en DVD för 10 pund +porto. Den kan beställas från Robert Hertner, e-mail: robert_hertner@hotmail.com

ETT FRANSK NEJ - VAD HÄNDER DÅ?

Kan det bli ett nej i Frankrike och vad händer då? var en vanlig fråga när EUs konstitution diskuterades i London.

Nu har Chirac avverkat sitt första stora TV-framträdande. Ett franskt nej i folkomröstningen om konstitutionen har blivit allt mer sannolikt enligt min närstående källa i Paris.

- Det var ett utsökt dåligt TV-program. Utfrågarna var undermåliga och programledarna om möjligt ännu sämre men allra sämst var Chirac. Det kan inte bli annat än ett nej.

Får vi då se ett totalt EU-sammanbrott? Eller försöker EU-eliten förvandla en fransk genomklappning till en mer vardaglig kris precis som man gjort när stabilitetspakten dog, när Lissabon-agendan havererade och servicedirektivet fick läggas på is? Kan kommissionen och ministerrådet låtsas som inget har hänt och fortfarande sträva mot ”an ever closer union”?

Frankrike är EU. Frankrike kan inte behandlas som små ”nejländer” som Danmark och Irland. Ett fransk nej måste tas på allvar. Det innebär att franska intressen och franska presidentens intressen måste prioriteras. Låt oss börja med presidentens. Hans stora allt överskuggande mål är att bli omvald. Varför? Han behöver den immunitet som presidentämbetet ger för att undgå en upprivande korruptionsrättegång.

Chirac måste således försvara en nejseger och gör det antagligen gärna. Motviljan mot den anglo-sachsiska modellen har han och väljarna gemensamt. En lösning ur fransk och kanske också tysk horisont är att stärka det tysk-franska samarbetet gärna med tätare kontakter med Putin. Kanske får också Spanien vara med på ett hörn. Gas- och olja från Ryssland ger intressegemenskap liksom önskan att skapa en politisk motvikt mot USA.

Och vi andra då? Vi kan frigöra oss från EUs byråkrati och integrationspolitik. EUs överstatlighet kan ersättas med samarbete mellan självständiga stater. Men skapar inte en sådan utveckling risk för konflikter med t ex Tyskland och Frankrike?

Tyskland, Frankrike men också Ryssland och Spanien står inför demografiska kriser. Gammalt folk och länder med åldrande befolkningar undviker om möjligt konflikter. Det är en viktig trygghetsfaktor att räkna med.

DEL 5: DEN ÄRORIKA REVOLUTIONEN (1/4 2005)

2005-04-01T21:45:00.000+02:00

Till början av serien

Till Del 4

1998 års val blev likt 1995

Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet.

Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?

Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.

Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.

Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.

Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.

Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.

Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.

1995 års ”ärorika och tysta” revolution

Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.

När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.

Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.

Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?

Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.

En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.

Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.

Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.

Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.

I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.

Resultatet med fem års samregering

Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.

Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.

EFTERORD

Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.

Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.

Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med c. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.

Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.

Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).

Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.

En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.

Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.

Stockholm 1 april

Margit Gennser.....................Mikael Gennser

EU:s GRUNDLAG - HET I FRANKRIKE OCH HOS OSS (31/3 2005)

2005-03-31T11:11:00.000+02:00

Publiceringen av ”Oppositions” följetong har krävt en del arbete. Det har inte inneburit att ”Opposition” låtit bli att kommentera andra viktiga frågor, t ex vilka faror som EU:s grundlag utgör för vårt statskick.

”Opposition” och EU:nämndens vice ordförande Carl B Hamilton (fp) har, inte för första gången, mött varandra i en ”oblodig artikelduell”. Den här gången om EU:s grundlag och vårt statsskick (Europaportalen). Hamilton tycker att ett beslut om EU:s grundlag är ”lappri” - en bagatell - som inte innebär några nyheter och som inte påverkar det svenska statsskickets grunder.

Hamilton inledde duellen 2005-03-14 ”Tio skäl mot en folkomröstning”. ”Opposition” svarade 2005-03-18 ”Det liknar en statskupp”. Hamilton kom tillbaka 2005-03-29 ”Mer sakdebatt och mindre påståenden” och fick svar på tal 2005-03-31 ”Mardrömmar kan bli verklighet”.

Med ett lätt pedagogiskt handlag försöker "Opposition" i detta senaste inlägg få Hamilton att förstå att han har förfärande fel. Tror han inte mig kan han läsa vad juristprofessorn Tomas Bull skriver i SIEPs ”En konstitution för Europa”.

Dagens titel på följetongen del 4 : "Väljarnas dom och politikernas svar"

VÄLJARNAS DOM OCH POLITIKERNAS SVAR (31/3 2005)

2005-03-31T09:22:00.000+02:00

Till början av serien

Till Del 3

DEL 4

Valresultat och regeringsbildning

Utfall av valen 1995 och 1994

..................1995....................1994
m...............19 %...................22,4%
s................37 %...................45,3%
fp................8 %.....................7,2%
c..................8 %.....................8,6%
kds..............8 %.....................4,1%
mp..............6 %......................5 %
nd...............7 %.....................1,2%
v.................7 %......................6,2%

Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.

Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.

Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.

Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.

(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.

Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?

Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.

Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.

Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?

Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.

För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.

Några knäckfrågor

Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.

Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.

Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.

Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.

De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.

Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.

Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror. Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.

Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.

Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.

Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.

Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.

Regeringsdeklarationen

Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:

Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare

Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.

Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.

Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.

Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.

Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.

90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.

Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.

En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.

Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.

ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.

Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.

Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.

Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.

Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.

Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.

Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.

Tack.

Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.

Några ord om regeringsbildningen

Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.

På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.

Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.

Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.

Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.

Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.

I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.

Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.

Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)

Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.

Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.

Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.

Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.

De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.

Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.

Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.

Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.

(forts följer)

OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES (30/03 2005)

2005-03-30T07:38:00.000+02:00

Till början av serien

Till del 2

Del 3

OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES

Nya partiledare och nyval

Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.

Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.

Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.

Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.

Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.

Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.

Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.

Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.

Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.

Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.

Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.

Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.

Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.

Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.

Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.

Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.

”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”

Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.

De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.

Denna skillnad skulle prägla extravalet!

Extravalet

Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.

Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.

1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.

Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.

Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.

Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.

Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.

Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.

Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.

Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.

Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.

Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.

Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.

T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.

Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:

Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.

Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.

Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.

Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens bruttoskuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens.

Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.

Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.

En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.

Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.

Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.

Till Del 4

Del 2: Ett politiskt haveri (29/03 2005)

2005-03-29T08:39:00.000+02:00

Till Del 1

DEL 2

EN FÖRLISNING OCH ETT POLITISKT HAVERI

Låt oss börja med ett axiom - Estoniaolyckan har aldrig blivit tillfredsställande utredd. I den här historien har vi därför föreställt oss en annan bakgrund och orsak till katastrofen än den officiella olycksorsaken. Vi beskriver dessutom skeendet och olika tänkta händelser kring olykan ”inifrån” för att göra skildringen mer läsvärd. Läsaren bör dock lägga märke till att ”utifrån” hade händelserna sett likadana ut som i verkligheten ända tills ytterligare en olycka inträffade.

Ett fartyg förliser

Natten den 28:e september 1994 sjönk passagerar- och bilfärjan M/S Estonia på resa från Tallin till Stockholm. Olyckan orsakades av en kollision mellan Estonia och en container som flöt i hennes färdväg och som inte observerats på grund av den hårda sjögången. Containern träffade bogvisiret och följde sedan med längs Estonias skrov och slog av en stabilisatorfena på styrbordssida vilket orsakade en reva i skrovet under vattenlinjen. Det resulterande läckaget upptäcktes ganska snart av besättningen. Länspumpar startades och andre kapten som var högste befäl på bryggan vid tillfället slog om strömbrytarna som aktiverade stängning av dörrarna mellan de vattentäta avdelningarna. Det sistnämnda var en ovanlig åtgärd; passagerarfartyg som går i trad i öppen sjö måste alltid segla med stängda vattentäta skott. Det var bara en av de avvikelser från gällande sjösäkerhetsreglemente som gällde på Estonia. Faktum var att underhåll och rutiner ombord var så undermåliga att inspektörer från svenska sjöfartsverket klassat henne som icke sjövärdig så sent som eftermiddagen innan hon seglade från Tallin. Ledningen för sjöfartsverket i Sverige hade ändå gett henne klartecken för denna resa. Varför?

Hemlig last

M/S Estonia hade trafikerat rutten mellan Stockholm och Tallin sedan 1993. Under större delen av denna tid hade hon gjorts tillgänglig för svenska försvaret för smuggling av militärteknisk utrustning från det sönderfallande sovjetiska imperiet. Just denna resa skulle en mycket viktig last transporteras med Estonia; en radar- och stridsledningsenhet som svenska försvaret och svensk försvarsteknisk industri hade arbetat länge för att komma över. Inom både estniskt och svenskt underrättelseväsende befarades det att ryska intressen skulle göra sitt yttersta för att förhindra att denna utrustning skulle hamna i utländska händer. Det hade till och med förekommit rykten om sabotageplaner mot Estonia, och därför vågade man inte fördröja transporten. Den 27:e september kördes radarutrustningen lastad i två lastbilar och eskorterad av estnisk militär ombord på färjan.

På grund av den ovanliga lasten och risken för sabotage hade Estonias kapten, Arvo Andresson, vidtagit vissa speciella säkerhetsåtgärder. Bland annat hade han strax efter det att Estonia lagt ut från kaj låtit stänga ett antal av skottdörrarna. Tyvärr hade andre kapten aldrig blivit underrättad om detta. När han nu helt enligt de instruktioner som gällde för Estonia, slog om strömbrytarna så stängde han inte alla dörrarna utan öppnade en del av dem. En stor del av det undre däcket kunde därför fyllas med vatten och Estonia började sjunka.

Få av de cirka tusen passagerarna kunde ta sig upp på däck och lämna den sjunkande båten. Dödsfall orsakades dessutom av den undermåliga livräddningsutrustningen som inte kunde skydda de överlevande vare sig mot drunkning eller mot kyla. Trots ett heroiskt räddningsarbete under natten och tidiga morgontimmar kunde knappt 150 passagerare räddas.

Nyheten når Stockholm

När SÄPO kontaktade statsministern kvart över två på natten med beskedet om Estonias förlisning så kände man inte till orsakerna till haveriet. Det snabba förloppet gjorde att sabotage inte kunde uteslutas. Det fanns alltså en hel del för statsminister Carl Bildt att begrunda dessa tidiga morgontimmar. Om det visade sig att Estonia hade sänkts av en utländsk säkerhetstjänst på grund av sin last skulle ansvaret falla tungt på de myndigheter som tillåtit Estonia att smuggla militär utrustning och då ytterst också på regeringschefen själv. Alla visste att han hade varit djupt engagerad och väl informerad om det mesta som gällde säkerhetspolitik, försvarspolitik och utrikespolitik, det vill säga de områden som han alltid varit intresserad av. Estonias haveri kunde innebära risk för ett abrupt slut på Bildts politiska bana. Hans tidigare så lyckosamma karriär hade ju dessutom nyligen stött på motgång, då den borgerliga regeringskoalitionen hade förlorat det just genomförda valet. Men det fanns andra problem att fundera över. Sveriges förhållande till främmande makt skulle kunna rubbas kraftigt. Ja, hela den politik som man hade fört gentemot de numera fria staterna i Baltikum kunde gå i stöpet. Det var ju det kraftiga engagemanget för de baltiska staterna som hade varit både förevändning och orsak till den EG-vänliga politik som numera omfattades av alla de stora riksdagspartierna. I och med att folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU stod för dörren riskerade även denna hörnsten i Bildts politik att omintetgöras. En Estoniaskandal beroende på politiska misstag och felaktigt hanterande av myndigheter med förluster av hundratals människoliv skulle med all säkerhet få svenska folket att rösta nej till EU.

Det var just dessa problem som innebar både ett memento och en ljuspunkt. Den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson hyste ingen större vänskap för Carl Bildt. Dessutom fanns det anledning att misstänka att han gärna skulle ge igen för gammal ost. Carlsson hade ju själv varit inblandad i en smugglingshärva i samband med Ebbe Carlsson affären. Den skandalen hade varit nära att kosta honom hans politiska karriär och moderaterna hade varit pådrivande när det gällde att utkräva politiskt ansvar. KU-förhören med Anders Björck innehöll några ögonblick som Carlsson för alltid ville glömma.

Det fanns med andra ord ingen anledning för Bildt att förvänta sig hjälp från Carlssons sida. Men skulle Carlsson vilja ta över regeringsmakten i en situation där Sveriges förhållande till Ryssland skulle vara värre än till och med under Catalina affären? Inte heller skulle han vilja börja sin regeringsperiod med att förlora en viktig folkomröstning.

Det fanns alltså möjligheter för Carl Bildt om att komma överens med Ingvar Carlsson om hur haveriet skulle hanteras. Det första samtalet dem emellan som ägde rum på morgonen den 28:e avlöpte till och med bättre än Bildt kunnat förvänta sig. Eller som Carlsson själv uttryckte det i en intervju strax innan skandalens vågor började torna upp sig: ”Jag tror aldrig jag och Carl Bildt var oeniga i några beslut gällande Estonia”.

Hur förlisningen skulle handläggas

Under det här hektiska första dygnet lät Bildt bilda en krisgrupp bestående av ett flertal av ministrarna i den avgående regeringen samt några av Bildts egna ”rörmokare” eller ”krishanterare”. Efter att på detta sätt säkrat hemmafronterna begav sig så Carl Bildt till Åland för att träffa Finlands och Estlands statsministrar. Alla regeringscheferna var överens om att det fanns anledning att vara sparsamma med vad man befarade vara sanningen om orsakerna till Estonias förlisning. Den estniske statsministerns enda förbehåll var att kritik inte fick riktas mot Estland och de estniska sjömännen. Även om detta förbehåll initialt upplevdes som en besvärande omständighet insåg Bildt och hans medarbetare ganska snart att esternas krav skulle komma att fungera som en utomordentlig täckmantel. Alla konstigheter i samband med den framtida utredningen skulle kunna tillskrivas en överdriven svensk altruism gentemot ett fattigt och nyligen befriat grannland.

Två konkreta beslut blev resultatet av Ålandsmötet. Eftersom förlisningen hade ägt rum på internationellt vatten och Estonia drivits av ett estniskt rederi hade inte Statens Haverikommission behörighet att utreda olyckan. Istället tillsattes en internationell haverikommission som skulle kunna arbeta under sekretess och utan öppen kommunikation med utländsk expertis. På så sätt undvek man också behovet att hålla ett offentligt sjöförhör.

Dessutom övertygade man varandra om den mest troliga olycksorsaken. Ett antal tidigare färjekatastrofer hade orsakats av att vatten hade läckt in genom öppna bogportar. Teorin att Estonias bogvisir varit för klent och lossnat i den hårda sjögången vann tilltro. Att en sådan olycka skulle lett till en omedelbar kapsejsning men inte någon förlisning var något man förbisåg eller inte förstod. När statsministrarna sent omsider blev upplysta om detta, såg man dock inte detta som ett allvarligt dilemma, eftersom man räknade med att ha tillgång till ett stort antal experter som med rätt incitament skulle kunna fås att förklara den omständigheten.

De följande dagarna skrev tidningarna om bogvisirets klena låsanordning. Vittnesredogörelserna från överlevande handlade främst om de hemska timmarna i vattnet i väntan på räddning. Vissa artiklar baserade på vittnesmål som motsade den officiella historiken tonades ner av försiktiga chefredaktörer och tillskrevs vittnenas chocktillstånd.

Det fanns därför all anledning att tro att den officiella olycksorsaken skulle uppfattats som den korrekta historieskrivningen. Men då, bara några dagar senare, inträffade ännu en olycka.

Ytterligare en olycka och följderna

Estonias vrak lokaliserades av den finska kustbevakningen på morgonen den 30:e september. Den första undersökningen av vraket visade att bogvisiret satt kvar i fören. Det blev därför nödvändigt att i all hemlighet låta avlägsna visiret för att inte den officiella olycksorsaken skulle omintetgöras. Svenska marinen fick uppdraget.

Om olyckan hade hänt några år tidigare så hade marinen haft goda resurser för en sådan uppgift. Men det gamla dykerifartyget Belos hade avrustats. Marinens nya dykerifartyg låg på varv för omfattande renoveringsarbete. Det saknades således dykkapacitet med vilka undersökningarna kunde genomföras i enlighet med gängse djupdykningsmetoder. Istället utnyttjades frisimmande dykare som andades komprimerad luft. Problemet med att andas luft på det djup det var frågan om, mellan 55 och 80 meters djup, är att luften blir berusande, vilket lätt leder till att även erfarna dykare gör misstag. Detta hände också. Den 2:e september utlöstes en sprängladdning för tidigt. Två dykare var i vattnet och skadades allvarligt. Skadorna var så komplicerade att de inte kunde behandlas vid någon av marinens tryckkammare utan dykarna fick flygas med helikopter till Karolinska sjukhuset -KS - i Stockholm.

Även i vanliga fall är ju dykolyckor sensationella nyheter. Vid det här tillfället var det naturligtvis ännu mer intressant. Journalisterna flockades till KS. Nyheten att dykarna hade varit nere på Estonia spreds snabbt. ”Krishanterarna” fick sättas i arbete. Dementier skedde i Rapports direktsändning och tidningarnas förstasidor sattes om. Men två dagar efter olyckan avled den svårast skadade dykaren. Några journalister råkade finnas i närenheten när brodern till den förolyckade dykaren fick dödsbeskedet. Han hade själv tjänstgjort som röjdykare i marinen och hade fått information om olyckan av tidigare kollegor. I förtvivlan och ilska över förlusten av sin yngre broder anklagade han nu marinen för att ha mörklagt den egentliga olycksorsaken. De flesta journalister hade inte möjligheter att skriva om frågan – etermedierna kände outtalade krav på tystnad högt uppifrån och det gjorde också de stora dagstidnigarna. Det fanns emellertid två relativt oberoende medier, Finanstidningen och det i England baserade TV3.

Knut Carlqvist i Finanstidningen vågade stå emot det tryck som riktades mot honom och tidningen och skrev ett antal artiklar om de hemliga dykningarna på Estonia. TV3:s ställningstagande kom något senare. TV-kanalen hade ju aldrig varit känd som en seriös nyhetskanal men Jan Stenbeck som hade tagit det ovanliga steget att ringa sin syster Margareta af Ugglas, utrikesminister i den just avgångna borgerliga regeringen, bestämde att man skulle driva Estonia affären hårt. Malisen antydde att Stenbecks engagemang snarare berodde på vad systern trodde sig ha hemlighållit för honom än vad hon hade sagt. I vilket fall som helst, under oktober och november sände TV 3 ett flertal program som kritiserade handläggningen av Estoniautredningen. Framför allt riktades mycket skarp kritik mot det faktum att man inte tänkte hålla ett offentligt sjöförhör.

Internet hade inte slagit igenom fullt ut men mycket av den information som inte förmedlades av en dagspress som ålagt sig självcensur började spridas via olika så kallade ”bulletin boards” eller BBSer. Den granskande funktion som media inte tycktes upprätthålla började nu medborgarna ta på sig. I och med att det pågick en valrörelse var politikerna tvungna att än en gång konfronteras med ”folket”.

Smugglingen avslöjas

Slutet av EU valrörelsen blev en pärs för Carl Bildt. Han ansattes hela tiden med frågor om Estoniaolyckan. Kulmen kom en vecka innan valdagen då Finanstidningen publicerade en intervju med en tjänsteman från ett företag som bl a arbetade med militär elektronik och som erkände att man tagit emot rysk militärteknik som smugglats på Estonia. Den avslutande veckan innan folkomröstningen handlade nästan enbart om Sverige verkligen var på väg att överge sin neutralitetspolitik och om inte detta var en av orsakerna till att nästan 500 svenskar drunknat. I den stora TV debatten före valet var Ingvar Carlsson och Carl Bildt visserligen på samma sida, men Carlsson gjorde sitt bästa för att hålla distans mot Bildt. Resultatet var förödande för ja sidan.

... många politiska efterspel

Den 13:e november röstade svenskarna med överväldigande majoritet mot ett EU-medlemskap (58% – 37%). Två dagar senare avgick Carl Bildt som partiledare för moderata samlingspartiet.

Det var ett hårt slag för ett politiskt parti som visserligen hade gått framåt något i det senaste valet, men som nu inom en period av två månader hade förlorat regeringsmakten, en folkomröstning och sin populäre partiledare. Partistyrelsen bestämde sig för att hålla en extraordinär partistämma i mars för att utse en ny partiledare. Anledningen till den långa interimsperioden var att ett antal av de män som stått Bildt närmast behövde tid för att förstärka sitt personliga stöd bland partiets medlemmar.

Kommunikationsminister Ines Uusman och Ingvar Carlsson lovade nu en fullständig utredning om Estonias förlisning och hoppades därmed att kunna avföra Estonia från den aktuella dagordningen. Men så blev de inte. Avslöjandena om Estoniaaffären fortsatte i en aldrig sinande ström.

Finanstidningen kunde redovisa att det norska dykeriföretaget Stolt-Comex-Seaway bara dagar efter förlisningen hade erbjudit sig att bärga kropparna för självkostnadspris, ca 3,5 miljoner kronor. För dykeriundersökningarna av vraket som skulle genomföras i december hade staten istället anlitat ett annat företag, Rockwater, som begärde mer än dubbelt så mycket för att endast göra inspektionsdykningar.

Svenska Dagbladet som efter Bildts avgång åter tagit undersökande journalistik till heders följde upp med två viktiga scoop; dels att hamnstatsprotokollet hade förfalskats för att dölja den kritik som riktats mot Estonias sjövärdighet av de svenska inspektörerna, dels att UD hade agerat i all hemlighet för att få esterna att lämna ifrån sig ordförandeskapet i haverikommissionen till Sverige.

Efter nästan tre månaders utredande bestämde regeringarna i Finland, Estland och Sverige att inte bärga Estonia. Den 15:e december förklarade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Riksdagen att beslutet enbart grundades på etiska överväganden. Naturligtvis nämndes inte SvDs uppgifter i plenisalen.

Samma dag avslöjade TV3 att dykare från svenska marinen i all hemlighet återigen hade deltagit i de just avslutade dykningarna på Estonia. Tydligen hade man bland annat haft i uppdrag att bärga en dokumentportfölj som tillhörde en rysk medborgare; en man som hette Alexander Voronin och som enligt TV3 var vapenhandlare.

Nästa dag och den följande veckan demonstrerade anhörigföreningen på Mynttorget utanför Riksdagen. Även tidigare obrottsligt lojala tidningar som de stora dagstidningarna började kritisera regeringen.

Tystnadens konformism började nu brytas till och med i Riksdagen. Det var inte längre bara de vanliga dissidenterna som kritiserade sina respektive partiledningar. Inom varje parti bildades enklaver av riksdagsledamöter som krävde offentliga förhör om Estonia. Regeringen hotades med misstroendevotum om man inte tillät en extra debatt om Estonia.

Till Del 3

OM OM INTE VARIT

2005-03-28T11:54:00.000+02:00

Introduktion

Det finns inte ett enda sätt att laga en omelett. Det finns inte heller en enda mall för en blogg. Det vore urbota tråkigt om bloggens variationer inte vore oändliga.

Bloggen uppfattas som modern och inne, följetongen som förlegad och ute. Varför inte kombinera det gamla och nya, bloggen och följetongen?

En konventionell blogg redogör för vad som verkligen hänt. Men varför inte också låta bloggen berätta om vad som kunde ha hänt om inte om ....

- Att en liten tuva kan välta ett stort lass, är en accepterad sanning. Konstigt nog är inte alternativ historia, det vill säga studier om vad som kunde hänt ”om inte tuvan kommit i vägen” lika accepterad. De inflytelserika motståndarna till ”om inte historia” är många. Förvånande? Inte alls. Alternativ historia kräver fantasi och tankens rörlighet Determinister från höger till vänster känner sig mer hemma i en värld beroende av högre makter, ödet, klasskampen, tron på den enda vägens politik etc.

En beprövad pedagogisk metod är ”learning by doing”. Vi försöker tillämpa den genom att visa ett exempel på tänkt, virtuell historia Vad kunde ha hänt om svenskarna totalt tappade sin tilltro till det politiska etablissemanget i samband med Estonias haveri? Om-inte-om-historia har mängder av variationer. Det är bara att fortsätta och leka själv.

Vår ”Om-inte-om” följetong har fem avsnitt. Första avsnittet kommer i dag (se nedan) och handlar om alternativ historia och sista avsnittet kommer på fredag. Varje nytt avsnitt kan läsas separat men också samlat. Det är bara att följa länkarna före och efter varje avsnitt.

DEL 1

AACHEN MEMORANDUM

Hade historikern och författaren Andrew Roberts och hans bok ”Aachen Memorandum” varit bestseller i Sverige 1994, hade Per Garhtons varningar för den ”europeiska superstaten” tagits på blodigt allvar och den svenska folkomröstningen om medlemskap i EG hade gett ett tydligt nej och inte ett knappt ja.

”Aachen memorandum” är på en gång en thriller, satir och framtidsskildring Den är välskriven, rolig och spännande och skulle ha kunnat bli lika populär som Harry Potter även om läsekretsen varit något äldre. Boken handlar om den korrupta och byråkratiska europeiska superstaten, som både eliminerat de gamla ländernas självständighet, suveränitet, och deras historiska arv. Jacques Delors står staty på det som förr var Trafalgar Square och har ersatt sjöhjälten Horatio Nelson. Nationalhjältar har ingen plats i framtidens EU och torget heter givetvis numera Delors Square. Det historiska sjöslaget, där den engelska flottan segrade över Frankrike har medvetet raderats ut ur engelsk historia. Det har varit ett viktigt EU-krav.

Hjälten i boken är Horatio Lestoq, överviktig akademiker från Oxford, en astmatisk intelligenssnobb och ”kroppsligt” feg, som har svårt att klara sig i en superstat som ser ned på kunskap och föraktar fetma och dålig hälsa. Hjältinnan är den vackra Cleo anställd i den hemliga polisen.

Av en ren händelse snubblar Lestoq på EU:s stora skandal. Hur Storbritannien men också Danmark, Nederländerna, Portugal och Sverige genom valfusk -av långt mer avancerat slag än det i Ukraina - kom att godkänna ”Aachen Memorandum”, dvs Europas Förenta Stater och dess konstitution. Godkännandet innebär att Europas gamla nationalstater försvann. Kvar blev ett stort antal nya europeiska regioner.

Andrew Roberts blev tidigt euroskeptiker och kritiserade den allt snabbare europeiska integrationen. Han insåg precis som Lord Salisbury 133 år tidigare, att om han skulle kunna få sina landsmän att se, frukta och bekämpa ett stort hot, i detta fall från EU-superstaten, måste han skriva en thriller, inte en politisk pamflett eller en lärd historisk artikel.

Roberts skrev en spännande, instruktiv rysare, som dessutom är rik på en rad detaljerade varningar om de kommande decenniernas politiska förhållanden.

Roberts målar upp en framtidsbild, som kännetecknas av virulent feminism, elektronisk övervakning och kontroll via videotelefon in i privatlivets intimaste detaljer. Den elektroniska posten står vidöppen för den ”nyfikna staten” och ständig positionsbestämning av bilar gör det omöjligt att undkomma överheten. I sista hand äger myndigheterna våra gener i kontrollmedlet framför alla - ett fullständigt PKU-register över varje EU-medborgare.

De styrandes kamp mot medborgarnas fetma, dåliga kondition och svaga fysik skildras också ingående. Dessa detaljer tillhör inte en gång science fiction i dag. En del är nämligen redan verklighet. Andra ingrepp i människors civila liv ligger redan på EU-byråkraternas ritbord. Har Andrew Roberts missat något, är det snabbheten i EU-statens utveckling. Händelserna i boken tilldrar sig nämligen först 2045 även om de ”reformer” som han tar upp kommit successivt sedan 2011.

Orwells ”1984” stärkte västländernas motstånd mot kommunismen under 1950-talet. ”Aachen Memorandum” borde ha varit euroskeptikernas motsvarighet redan i den svenska folkomröstningen 1994.

Vad hade hänt om någon svensk bokförläggare hade haft mer näsa för nyheter? Först och främst hade förläggaren kunnat gjort ett ekonomiskt klipp samtidigt som Sverige hade förblivit ett EES-land som Norge. Inte fy skam.

Aachen Memorandum ligger i gränsskiktet mellan science fiction och alternativ historia. Roberts senaste publikation, en antologi, är ett exempel på renodlad alternativ, tänkt, historia.

”What Might Have Been” - Alternativ Historia berättade av 12 ledande historiker

Andrew Roberts är historiker. Den senaste boken publicerades 2004 och den engelska titeln är ”What Might Have Been” - Imaginary History From Twelve Leading Historians. Roberts är redaktör och författare till bokens introduktion.

Tänkt historia, alternativ eller virtuell historia eller mer vardagligt ”Om inte-historia.” är inte endast en intellektuell lek. Tänkt historia har också som syfte att hjälpa oss att förstå olika skeenden och kanske till och med lära oss vad som gick ”historiskt fel eller rätt” och hur utomordentligt knappa de historiska marginalerna ofta varit.

För vissa historiker, exempelvis Carr, Thompson och Hobsbawm (alla tillhörande vänstern) är alternativ historia en avart, en historisk förlöpning. Detta är en naturlig marxistisk inställning. Marxism bygger ju på att människor handlar i enlighet med den förutbestämda dialektiska materialismen. Tillfälligheter eller en lycklig slump hör således inte hemma i den marxistiska världsbilden.

Dagens eurofederalister som längtar efter den europeiska superstaten har mycket gemensamt med gårdagens marxister. De är liksom marxisterna determinister. Målet ”ever closer union” är förutbestämt. Enstaka folkomröstningar kan inte få hindra superstatens framväxt. Slump och tillfälligheter måste elimineras.

För oss som har en mer flexibel syn på den politiska och historiska utvecklingen utgör däremot slump, tillfälligheter och tur viktiga inslag i livet - både i privatlivet, i människors vardagsliv och i politiken.

”Tur” men också målmedvetenhet och små detaljer kan i hög grad påverka det historiska skeendet. Roberts ger många exempel på detta. Vi lånar endast ett exempel från hans introduktion på hur en historisk ”småttighet” kan få avgörande betydelse för det världshistoriskas förloppet.

Engelsmännen lyckades framställa en ny metallegering vintern 1938/1939 som användes i propellrarna i deras Spitfires. Detta gjorde det brittiska jaktplanet snabbare än Hitlers Messerschmitt, tillräckligt för att ha en avgörande roll i ”slaget om Storbritannien”. Utan den nya legeringen, hade Hitler antagligen vunnit kriget i dess första skede!

”Om inte” - för inget är förutbestämt

”Om inte” bör ha en stor plats i historisk och politisk analys enligt Roberts, bl a därför att ”Om inte-historia” påminner oss om att ingen händelse eller utveckling är förutbestämd.

Vill vi lära oss något om beslutsfattande och olika händelsers dynamik bör vi studera alternativ historia. Den ger oss givetvis inte svar på hur vi ska handla i ett visst läge men de historiska studierna skapar ”historisk känsla”, som gör det lättare att se alternativa skeenden och framtida risker. Tänkt historia lär oss helt enkelt att arbeta med historiska fantasier.

Historiska studier blir ett drama, där vi bland annat granskar motsättningar, motiv, idéer och motstående ekonomiska och sociala kraftfält. Tänkt historia lär oss att se de viktiga vägskälen i beslutsfattandet och att det ”historiskt oundvikligt” inte existerar.

För många av oss är sättet att se på historien i perspektivet alternativ historia något avgörande nytt. Därför presenteras först några exempel med utgångspunkt från Andrew Roberts antologi.

Roberts har låtit Anne Somerset fundera över vad som skulle hänt om den Spanska Armadan segrat över England 1588. Vi hakar på hennes tankegångar men sätter in de historiska effekterna i ett svenskt perspektiv.

Simon Heffer ägnar sig åt en betydligt mer modern händelse, nämligen IRAs kraftiga bombattack mot Grand Hotell i Brighton den 13 oktober 1984, där det konservativa partiet just höll partikongress. Den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher skadades inte, men tänk om..

Även här försöker vi också komplettera med ett svenskt perspektiv.

Det tredje exemplet lånas också från Andrews antologi. Det handlar om presidentvalet i USA 2000. Hur hade världen sett ut om rollerna blivit ombytta, dvs om Al Gore hade vunnit istället för Bush? David Frum, tidigare talskrivare hos George W Bush presenterar sina tankar om detta. Hade en demokrat eller en person som tillhört den europeiska mediaklassen gjort motsvarande skildring, skulle vi se betydande skillnader i de alternativa historieskildringarna. Denna aspekt är viktig. En alternativ historieskildring får aldrig uppfattas som om den beskriver annat än tänkta händelser och tänkta reaktioner från i och för sig autentiska personer. Tänkt historia är ett tankeexperiment och får aldrig blandas samman med vad som verkligen, dokumenterat, har skett och vad de personer som var inblandade i de verkliga händelserna företog sig, vad de tänkte, vad de fruktade eller hur de reagerade.

Den segerrika spanska Armadan

Anne Somerset har när hon skrivit sin alternativa historia om den Spanska Armadan utgått från Francis Drakes bakgrund och liv. Han var inte enbart sjöhjälte. Han hade också levt ett liv som dådkraftig, fräck och girig pirat och han var en spelare till sin natur.

När Somerset skissar på en stor, tidig engelsk förlust i kampen mellan Filip II av Spanien och Elisabeth I i England ger hon Francis Drake ”skulden” för den engelska katastrofen, som bygger på en rad klart belagda händelser. Lord Amiralen Howard förirrade sig i dimman in bland den spanska flottans huvudstyrka den 1 augusti 1588. De spanska skeppen Rosario och San Salvador kolliderade och blev sjöodugliga. De förföljdes av enheter från den engelska flottan. Om Drake deltog i jakten och försöken att plundra Rosario är historiskt omtvistat, men den bristande kommunikationen mellan Drakes skepp och Lord Amiralens kunde ha blivit ödesdiger på det sätt som Somerset beskriver.

Engelska flottans flaggskepp och de två fartyg som skulle undsätta Howard övermannades liksom två andra fartyg som kom till Lord Amiralens undsättning i Somersets skildring. Engelsmännen förlorade ytterligare fartyg och den 7 augusti krävdes desperata åtgärder. De sände ”brinnande skepp” mot Armadan men misslyckades stoppa den på grund av stiltje. England kunde erövras snabbt. Elisabeth avsattes och halshöggs och landet blev återigen katolskt. Filip II var obesegrad.

Vad innebar detta för Englands och Europas utveckling. Somerset förutspår trots allt att engelsmännen skulle bevara sitt självförtroende och sin utvecklingskraft. Här kan vi tänka oss litet andra scenarios.

Europa blev katolskt. Den spanska kulturen och centralismen blev den förhärskande. De kalvinistiska holländarna omvändes och samma gällde de franska hugennotterna. Oväntat fördröjdes Hollands utveckling som handelsnation. De finansiella innovationerna som hade sitt ursprung i Nederländerna kom att försenas eller kom aldrig att utvecklas.

Ett så avlägset land som Sverige kom också att beröras. I vårt land pågick redan striden mellan de lutherska Vasarna och de katolska, Johan III och Sigismund. Den nya politiska situationen i Europa gav Johan och Sigismund ett maktövertag över den kung vi vant oss kalla Karl IX. Gustav II Adolf och drottning Kristina blev inga huvudaktörer i svensk historia.

Att effekterna skulle bli betydande även för Sverige är inte långsökt - effekterna fick långsiktiga följder genom den katolska kulturen men också genom införandet av det romersk-katolska rättssystemet och kontinentens centraliseringen.

Två modernare avsnitt - Heseltine och Al Gore som politiska ledare

Det var en sinkadus att Margaret Thatcher inte sprängdes i luften vid IRA-attentatet i Brighton 1984. Hade bomben placerats litet skickligare och varit en aning mer potent, hade dessutom större delen av Torypartiets ledande personer skadats svårt eller omkommit. Storbritannien hade stått inför en ledarskapskris av stora mått.

Premiärminister Michael Heseltine

En ledande politiker hade emellertid under alla omständigheter varit oberörd av olyckan, Michael Heseltine. Han hade nämligen befunnit sig i Rom på ett Natomöte. Det sargade konservativa partiet hade inga utsikter att genomföra en ”stoppa Heseltine-kampanj”, trots att alla visste att han skulle överge Margaret Thatchers marknadsinriktade politik, som hade börjat ge partiet politisk styrka. Heseltine blev premiärminister och började föra - som befarats - en politik som på många områden liknade Wilsons. Hans politiska uppfattning hade sedan tidigare många socialdemokratiska drag, bl a var han förespråkare för en aktiv näringspolitik. Endast Thatchers privatiseringspolitk lämnades orörd, men detta räckte inte för att hindra framväxten av tidigare statsfinansiella problem. Till detta kom att Heseltine, precis som Heath, som konservativ premiärminister, var mycket EG-vänlig. Det var således ur Heseltines synpunkt helt följdriktigt med en snabb anslutning till ERM. Detta skapade stor splittring inom regeringspartiet och efter nästa val kunde Kinnock ta över regeringsmakten.

Storbritanniens ekonomi försvagades och EG fick ännu en ekonomisk svag socialdemokratisk medlem.

För Sveriges del innebar det att de politiska impulser som vi fått från England uteblev och vår ekonomi fortsatte att utvecklas på det sätt som Kjell-Olof Feldt beskrev i sina memoarer. Carl Bildts mycket positiva inställning till EG kunde inte heller utvecklas till en livskraftig politik. Inte endast den snabbt växande arbetslösheten i Frankrike och Italien utan nu också i Storbritannien verkade avskräckande. Trots socialdemokraternas stora politiska misstag blev det inget regeringsskifte i Sverige 1991.

President Al Gore

Al Gore blev USAs president år 2000. De äldre väljarna i Florida hade inte förvirrats av presidentvalets tredje kandidat och hade inte heller haft svårt med Floridas valmaskiner, trots att många väljare var nykomlingar från New York.

När ”11 september 2001” inträffade var Al Gore president och hans grundläggande politiska värderingar var betydligt annorlunda än Bush´s.

Han var till sin natur en som ville blidka sina fiender - en ”apeacer”. Anfallet - för överfallet av Trade Center var ett fientligt anfall - skulle lösas inom FNs ram. Att rikta kritik mot Afghanistan och Irak var inte lämplig politik. Vad blev resultatet av Al Gores beslut? Fler terrordåd och Israel ställning blev allt mer prekär. Oljepriserna sköt i höjden och världsekonomin fick allt svårare att hämta sig. De alltmer sviktande finansmarknaderna skapade bankkriser. Arbetslösheten ökade snabbt även i USA. 1930-talets kris tycktes få en efterföljare år 2002. Alan Greenspan lämnade in sin avskedsansökan från Federal Reserv.

Alternativ historia och de verkliga politiska aktörerna

De ovanstående tre exemplen har här utformas på litet olika sätt. Det första är relativt detaljerat. Syftet med detta är att visa att det ofta är många olika faktorer med motsatta effekter, som kan påverka de verkliga historiska förloppen.

Den spanska armadan förlorade men det var ingen oundviklig förlust. Det två regenternas svagheter i form av försiktighet och ombytlighet tog delvis ut varandra. Problemen att föda manskapet på för den tiden mycket stora flottenheter skapade svåra krissituationer både för angripare och försvarare. Väder och vind betydde mycket för flottornas möjligheter att använda sina naturliga fördelar liksom befälhavarnas både goda och dåliga egenskaper. Det var knappa marginaler som gjorde att Filip II Armada besegrades. Med litet mer tur, med något bättre befälsföring och något litet fler misstag från den engelska motståndarnas sida hade förhållandena varit omvända.

De två modernare exemplen visar hur tillfälligheter kan skapa helt olika politik och politiska resultat. Här kommer ett lands ledare i blickpunkten - hans politiska men också ekonomiska värderingar och synsätt, intressen och personlighet.

Beskrivningarna av Heseltine och Al Gore får enbart uppfattas som en projektion, en lek med fantasin. Ingen vet hur den verkliga Michael Heseltine eller Al Gore skulle fungerat under de aktuella kritiska politiska förhållanden.

När vi nu i det följande bygger upp en svensk alternativ historieskildring är det också fråga om en ”tankelek” - det kan inte ofta nog betonas - för att visa att Sverige inte är bunden till att för evigt styras av socialdemokratiska minoritetsregeringar samt att Sverige inte med nödvändighet behöver ingå i ett integrerat EU.

Motsvarande diskussioner återfinns i många politiska pamfletter och i en rad seriösa politiska artiklar och statsvetenskaplig studier. Men - och här delar vi Lord Salisbury´s och Andrew Roberts syn på hur man kan påverka medborgarna - det krävs spänning, fantasi och en miljö, som läsaren känner igen. Det är därför verkliga politiker uppträder i tänkta fantasiroller. De bör absolut inte känna sig berörda och uppfatta skildringarna som kritik. Det är absolut inte syftet med vår tankelek - vår virtuella historia. Syftet är att visa hur vårt land kunde ha haft en helt annan politisk utveckling.

Den fortsatta framställningen kommer att domineras av ”om inte” historia men det i finns också drag av framtidsskildringar som närmar sig science fiction.

DEL 2

EN FÖRLISNING OCH ETT POLITISKT HAVERI

Låt oss börja med ett axiom - Estoniaolyckan har aldrig blivit tillfredsställande utredd. I den här historien har vi därför föreställt oss en annan bakgrund och orsak till katastrofen än den officiella olycksorsaken. Vi beskriver dessutom skeendet och olika tänkta händelser kring olykan ”inifrån” för att göra skildringen mer läsvärd. Läsaren bör dock lägga märke till att ”utifrån” hade händelserna sett likadana ut som i verkligheten ända tills ytterligare en olycka inträffade.

Ett fartyg förliser

Natten den 28:e september 1994 sjönk passagerar- och bilfärjan M/S Estonia på resa från Tallin till Stockholm. Olyckan orsakades av en kollision mellan Estonia och en container som flöt i hennes färdväg och som inte observerats på grund av den hårda sjögången. Containern träffade bogvisiret och följde sedan med längs Estonias skrov och slog av en stabilisatorfena på styrbordssida vilket orsakade en reva i skrovet under vattenlinjen. Det resulterande läckaget upptäcktes ganska snart av besättningen. Länspumpar startades och andre kapten som var högste befäl på bryggan vid tillfället slog om strömbrytarna som aktiverade stängning av dörrarna mellan de vattentäta avdelningarna. Det sistnämnda var en ovanlig åtgärd; passagerarfartyg som går i trad i öppen sjö måste alltid segla med stängda vattentäta skott. Det var bara en av de avvikelser från gällande sjösäkerhetsreglemente som gällde på Estonia. Faktum var att underhåll och rutiner ombord var så undermåliga att inspektörer från svenska sjöfartsverket klassat henne som icke sjövärdig så sent som eftermiddagen innan hon seglade från Tallin. Ledningen för sjöfartsverket i Sverige hade ändå gett henne klartecken för denna resa. Varför?

Hemlig last

M/S Estonia hade trafikerat rutten mellan Stockholm och Tallin sedan 1993. Under större delen av denna tid hade hon gjorts tillgänglig för svenska försvaret för smuggling av militärteknisk utrustning från det sönderfallande sovjetiska imperiet. Just denna resa skulle en mycket viktig last transporteras med Estonia; en radar- och stridsledningsenhet som svenska försvaret och svensk försvarsteknisk industri hade arbetat länge för att komma över. Inom både estniskt och svenskt underrättelseväsende befarades det att ryska intressen skulle göra sitt yttersta för att förhindra att denna utrustning skulle hamna i utländska händer. Det hade till och med förekommit rykten om sabotageplaner mot Estonia, och därför vågade man inte fördröja transporten. Den 27:e september kördes radarutrustningen lastad i två lastbilar och eskorterad av estnisk militär ombord på färjan.

På grund av den ovanliga lasten och risken för sabotage hade Estonias kapten, Arvo Andresson, vidtagit vissa speciella säkerhetsåtgärder. Bland annat hade han strax efter det att Estonia lagt ut från kaj låtit stänga ett antal av skottdörrarna. Tyvärr hade andre kapten aldrig blivit underrättad om detta. När han nu helt enligt de instruktioner som gällde för Estonia, slog om strömbrytarna så stängde han inte alla dörrarna utan öppnade en del av dem. En stor del av det undre däcket kunde därför fyllas med vatten och Estonia började sjunka.

Få av de cirka tusen passagerarna kunde ta sig upp på däck och lämna den sjunkande båten. Dödsfall orsakades dessutom av den undermåliga livräddningsutrustningen som inte kunde skydda de överlevande vare sig mot drunkning eller mot kyla. Trots ett heroiskt räddningsarbete under natten och tidiga morgontimmar kunde knappt 150 passagerare räddas.

Nyheten når Stockholm

När SÄPO kontaktade statsministern kvart över två på natten med beskedet om Estonias förlisning så kände man inte till orsakerna till haveriet. Det snabba förloppet gjorde att sabotage inte kunde uteslutas. Det fanns alltså en hel del för statsminister Carl Bildt att begrunda dessa tidiga morgontimmar. Om det visade sig att Estonia hade sänkts av en utländsk säkerhetstjänst på grund av sin last skulle ansvaret falla tungt på de myndigheter som tillåtit Estonia att smuggla militär utrustning och då ytterst också på regeringschefen själv. Alla visste att han hade varit djupt engagerad och väl informerad om det mesta som gällde säkerhetspolitik, försvarspolitik och utrikespolitik, det vill säga de områden som han alltid varit intresserad av. Estonias haveri kunde innebära risk för ett abrupt slut på Bildts politiska bana. Hans tidigare så lyckosamma karriär hade ju dessutom nyligen stött på motgång, då den borgerliga regeringskoalitionen hade förlorat det just genomförda valet. Men det fanns andra problem att fundera över. Sveriges förhållande till främmande makt skulle kunna rubbas kraftigt. Ja, hela den politik som man hade fört gentemot de numera fria staterna i Baltikum kunde gå i stöpet. Det var ju det kraftiga engagemanget för de baltiska staterna som hade varit både förevändning och orsak till den EG-vänliga politik som numera omfattades av alla de stora riksdagspartierna. I och med att folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU stod för dörren riskerade även denna hörnsten i Bildts politik att omintetgöras. En Estoniaskandal beroende på politiska misstag och felaktigt hanterande av myndigheter med förluster av hundratals människoliv skulle med all säkerhet få svenska folket att rösta nej till EU.

Det var just dessa problem som innebar både ett memento och en ljuspunkt. Den nytillträdande statsministern Ingvar Carlsson hyste ingen större vänskap för Carl Bildt. Dessutom fanns det anledning att misstänka att han gärna skulle ge igen för gammal ost. Carlsson hade ju själv varit inblandad i en smugglingshärva i samband med Ebbe Carlsson affären. Den skandalen hade varit nära att kosta honom hans politiska karriär och moderaterna hade varit pådrivande när det gällde att utkräva politiskt ansvar. KU-förhören med Anders Björck innehöll några ögonblick som Carlsson för alltid ville glömma.

Det fanns med andra ord ingen anledning för Bildt att förvänta sig hjälp från Carlssons sida. Men skulle Carlsson vilja ta över regeringsmakten i en situation där Sveriges förhållande till Ryssland skulle vara värre än till och med under Catalina affären? Inte heller skulle han vilja börja sin regeringsperiod med att förlora en viktig folkomröstning.

Det fanns alltså möjligheter för Carl Bildt om att komma överens med Ingvar Carlsson om hur haveriet skulle hanteras. Det första samtalet dem emellan som ägde rum på morgonen den 28:e avlöpte till och med bättre än Bildt kunnat förvänta sig. Eller som Carlsson själv uttryckte det i en intervju strax innan skandalens vågor började torna upp sig: ”Jag tror aldrig jag och Carl Bildt var oeniga i några beslut gällande Estonia”.

Hur förlisningen skulle handläggas

Under det här hektiska första dygnet lät Bildt bilda en krisgrupp bestående av ett flertal av ministrarna i den avgående regeringen samt några av Bildts egna ”rörmokare” eller ”krishanterare”. Efter att på detta sätt säkrat hemmafronterna begav sig så Carl Bildt till Åland för att träffa Finlands och Estlands statsministrar. Alla regeringscheferna var överens om att det fanns anledning att vara sparsamma med vad man befarade vara sanningen om orsakerna till Estonias förlisning. Den estniske statsministerns enda förbehåll var att kritik inte fick riktas mot Estland och de estniska sjömännen. Även om detta förbehåll initialt upplevdes som en besvärande omständighet insåg Bildt och hans medarbetare ganska snart att esternas krav skulle komma att fungera som en utomordentlig täckmantel. Alla konstigheter i samband med den framtida utredningen skulle kunna tillskrivas en överdriven svensk altruism gentemot ett fattigt och nyligen befriat grannland.

Två konkreta beslut blev resultatet av Ålandsmötet. Eftersom förlisningen hade ägt rum på internationellt vatten och Estonia drivits av ett estniskt rederi hade inte Statens Haverikommission behörighet att utreda olyckan. Istället tillsattes en internationell haverikommission som skulle kunna arbeta under sekretess och utan öppen kommunikation med utländsk expertis. På så sätt undvek man också behovet att hålla ett offentligt sjöförhör.

Dessutom övertygade man varandra om den mest troliga olycksorsaken. Ett antal tidigare färjekatastrofer hade orsakats av att vatten hade läckt in genom öppna bogportar. Teorin att Estonias bogvisir varit för klent och lossnat i den hårda sjögången vann tilltro. Att en sådan olycka skulle lett till en omedelbar kapsejsning men inte någon förlisning var något man förbisåg eller inte förstod. När statsministrarna sent omsider blev upplysta om detta, såg man dock inte detta som ett allvarligt dilemma, eftersom man räknade med att ha tillgång till ett stort antal experter som med rätt incitament skulle kunna fås att förklara den omständigheten.

De följande dagarna skrev tidningarna om bogvisirets klena låsanordning. Vittnesredogörelserna från överlevande handlade främst om de hemska timmarna i vattnet i väntan på räddning. Vissa artiklar baserade på vittnesmål som motsade den officiella historiken tonades ner av försiktiga chefredaktörer och tillskrevs vittnenas chocktillstånd.

Det fanns därför all anledning att tro att den officiella olycksorsaken skulle uppfattats som den korrekta historieskrivningen. Men då, bara några dagar senare, inträffade ännu en olycka.

Ytterligare en olycka och följderna

Estonias vrak lokaliserades av den finska kustbevakningen på morgonen den 30:e september. Den första undersökningen av vraket visade att bogvisiret satt kvar i fören. Det blev därför nödvändigt att i all hemlighet låta avlägsna visiret för att inte den officiella olycksorsaken skulle omintetgöras. Svenska marinen fick uppdraget.

Om olyckan hade hänt några år tidigare så hade marinen haft goda resurser för en sådan uppgift. Men det gamla dykerifartyget Belos hade avrustats. Marinens nya dykerifartyg låg på varv för omfattande renoveringsarbete. Det saknades således dykkapacitet med vilka undersökningarna kunde genomföras i enlighet med gängse djupdykningsmetoder. Istället utnyttjades frisimmande dykare som andades komprimerad luft. Problemet med att andas luft på det djup det var frågan om, mellan 55 och 80 meters djup, är att luften blir berusande, vilket lätt leder till att även erfarna dykare gör misstag. Detta hände också. Den 2:e september utlöstes en sprängladdning för tidigt. Två dykare var i vattnet och skadades allvarligt. Skadorna var så komplicerade att de inte kunde behandlas vid någon av marinens tryckkammare utan dykarna fick flygas med helikopter till Karolinska sjukhuset -KS - i Stockholm.

Även i vanliga fall är ju dykolyckor sensationella nyheter. Vid det här tillfället var det naturligtvis ännu mer intressant. Journalisterna flockades till KS. Nyheten att dykarna hade varit nere på Estonia spreds snabbt. ”Krishanterarna” fick sättas i arbete. Dementier skedde i Rapports direktsändning och tidningarnas förstasidor sattes om. Men två dagar efter olyckan avled den svårast skadade dykaren. Några journalister råkade finnas i närenheten när brodern till den förolyckade dykaren fick dödsbeskedet. Han hade själv tjänstgjort som röjdykare i marinen och hade fått information om olyckan av tidigare kollegor. I förtvivlan och ilska över förlusten av sin yngre broder anklagade han nu marinen för att ha mörklagt den egentliga olycksorsaken. De flesta journalister hade inte möjligheter att skriva om frågan – etermedierna kände outtalade krav på tystnad högt uppifrån och det gjorde också de stora dagstidnigarna. Det fanns emellertid två relativt oberoende medier, Finanstidningen och det i England baserade TV3.

Knut Carlqvist i Finanstidningen vågade stå emot det tryck som riktades mot honom och tidningen och skrev ett antal artiklar om de hemliga dykningarna på Estonia. TV3:s ställningstagande kom något senare. TV-kanalen hade ju aldrig varit känd som en seriös nyhetskanal men Jan Stenbeck som hade tagit det ovanliga steget att ringa sin syster Margareta af Ugglas, utrikesminister i den just avgångna borgerliga regeringen, bestämde att man skulle driva Estonia affären hårt. Malisen antydde att Stenbecks engagemang snarare berodde på vad systern trodde sig ha hemlighållit för honom än vad hon hade sagt. I vilket fall som helst, under oktober och november sände TV 3 ett flertal program som kritiserade handläggningen av Estoniautredningen. Framför allt riktades mycket skarp kritik mot det faktum att man inte tänkte hålla ett offentligt sjöförhör.

Internet hade inte slagit igenom fullt ut men mycket av den information som inte förmedlades av en dagspress som ålagt sig självcensur började spridas via olika så kallade ”bulletin boards” eller BBSer. Den granskande funktion som media inte tycktes upprätthålla började nu medborgarna ta på sig. I och med att det pågick en valrörelse var politikerna tvungna att än en gång konfronteras med ”folket”.

Smugglingen avslöjas

Slutet av EU valrörelsen blev en pärs för Carl Bildt. Han ansattes hela tiden med frågor om Estoniaolyckan. Kulmen kom en vecka innan valdagen då Finanstidningen publicerade en intervju med en tjänsteman från ett företag som bl a arbetade med militär elektronik och som erkände att man tagit emot rysk militärteknik som smugglats på Estonia. Den avslutande veckan innan folkomröstningen handlade nästan enbart om Sverige verkligen var på väg att överge sin neutralitetspolitik och om inte detta var en av orsakerna till att nästan 500 svenskar drunknat. I den stora TV debatten före valet var Ingvar Carlsson och Carl Bildt visserligen på samma sida, men Carlsson gjorde sitt bästa för att hålla distans mot Bildt. Resultatet var förödande för ja sidan.

... många politiska efterspel

Den 13:e november röstade svenskarna med överväldigande majoritet mot ett EU-medlemskap (58% – 37%). Två dagar senare avgick Carl Bildt som partiledare för moderata samlingspartiet.

Det var ett hårt slag för ett politiskt parti som visserligen hade gått framåt något i det senaste valet, men som nu inom en period av två månader hade förlorat regeringsmakten, en folkomröstning och sin populäre partiledare. Partistyrelsen bestämde sig för att hålla en extraordinär partistämma i mars för att utse en ny partiledare. Anledningen till den långa interimsperioden var att ett antal av de män som stått Bildt närmast behövde tid för att förstärka sitt personliga stöd bland partiets medlemmar.

Kommunikationsminister Ines Uusman och Ingvar Carlsson lovade nu en fullständig utredning om Estonias förlisning och hoppades därmed att kunna avföra Estonia från den aktuella dagordningen. Men så blev de inte. Avslöjandena om Estoniaaffären fortsatte i en aldrig sinande ström.

Finanstidningen kunde redovisa att det norska dykeriföretaget Stolt-Comex-Seaway bara dagar efter förlisningen hade erbjudit sig att bärga kropparna för självkostnadspris, ca 3,5 miljoner kronor. För dykeriundersökningarna av vraket som skulle genomföras i december hade staten istället anlitat ett annat företag, Rockwater, som begärde mer än dubbelt så mycket för att endast göra inspektionsdykningar.

Svenska Dagbladet som efter Bildts avgång åter tagit undersökande journalistik till heders följde upp med två viktiga scoop; dels att hamnstatsprotokollet hade förfalskats för att dölja den kritik som riktats mot Estonias sjövärdighet av de svenska inspektörerna, dels att UD hade agerat i all hemlighet för att få esterna att lämna ifrån sig ordförandeskapet i haverikommissionen till Sverige.

Efter nästan tre månaders utredande bestämde regeringarna i Finland, Estland och Sverige att inte bärga Estonia. Den 15:e december förklarade Ingvar Carlsson och Carl Bildt i Riksdagen att beslutet enbart grundades på etiska överväganden. Naturligtvis nämndes inte SvDs uppgifter i plenisalen.

Samma dag avslöjade TV3 att dykare från svenska marinen i all hemlighet återigen hade deltagit i de just avslutade dykningarna på Estonia. Tydligen hade man bland annat haft i uppdrag att bärga en dokumentportfölj som tillhörde en rysk medborgare; en man som hette Alexander Voronin och som enligt TV3 var vapenhandlare.

Nästa dag och den följande veckan demonstrerade anhörigföreningen på Mynttorget utanför Riksdagen. Även tidigare obrottsligt lojala tidningar som de stora dagstidningarna började kritisera regeringen.

Tystnadens konformism började nu brytas till och med i Riksdagen. Det var inte längre bara de vanliga dissidenterna som kritiserade sina respektive partiledningar. Inom varje parti bildades enklaver av riksdagsledamöter som krävde offentliga förhör om Estonia. Regeringen hotades med misstroendevotum om man inte tillät en extra debatt om Estonia.

Del 3

OCH HUR POLITIKEN FÖRÄNDRADES

Nya partiledare och nyval

Under hela den sista veckan innan riksdagens juluppehåll valde Carlsson att tiga och han teg också under den allra sista dagen före riksdagens stängning inför julen.

Det rådde stor enighet om att statsministern målat in sig i ett hörn precis som i samband med Ebbe Carlsson-affären. Men den här gången hade han ingen justitieminister att offra. Vad skulle han göra nu? Riksdagen surrade av rykten och blev för ovanlighetens skull högintressant för journalistkåren. Men inget hände. Ingvar Carlsson teg och det fanns en förklaring, som en grundlagskunnig ledamot pekade på. Om Carlsson skulle avgå och utlysa nyval, kunde det inte ske förrän 3 månader efter riksdagens öppnande. Carlsson var helt enkelt tvungen att tiga ett tag till.

Juluppehållet fick äntligen ett slut den 9 januari och dagen blev dramatisk.
Carlsson meddelade sin och regeringens avgång och utlyste nyval inom sex veckor. Några timmar senare nåddes också media av nyheten att Ingvar Carlsson skulle avgå som partiledare. Ansvaret för handläggningen av Estonia fann han alltför psykiskt påfrestande och tung att bära.

Hela det svenska politisk landskapet hade nu dramatiskt förändrats.

Carl Bildt hade redan meddelat att han skulle avgå som moderat partiledare efter förlusten i EU-omröstningen. Estonia-skandalen och två valförluster på 2 månader gjorde att han inte klarade pressen. Ny moderatledare skulle väljas vid en extra partistämma i mars, som redan aviserats efter motgången i EU-valet.

Ingvar Carlssons delvis oväntade besked om nyval förvärrade moderaternas dilemma. Tidpunkten för den extra partistämman gick inte att ändra och Carl Bildt kunde inte leda valkampanjen. Lars Tobison var förste vice ordförande och de facto fungerande partiledare fram till partistämman i mars.

Många av de moderata partikamraterna kände oro. Carl Cederskiöld som sedan studentförbundstiden varit Carl Bildts vapendragare hade aldrig dragit jämt med Lars Tobison. Partiets PR-folk var ”Lars-negativa” och undvek aldrig att tala om hur omöjlig han var medialt. Man och man emellan talade de också om möjlig katastrof. Alla var dock inte lika oroade. Detta gällde inte minst riksdagsgruppen som lärt sig respektera Lars Tobison för hans arbetskapacitet, hans kunskaper, och hans ordning och reda. När Gösta Bohmans efterträdare, först Ulf Adelson och nu Carl Bildt kastat moderaterna in i kriser, var det Lars Tobison som lugnt och klokt gjorde vad som var möjligt att göra. Dessutom innebar Lars Tobisons nya roll i partiet en viss upprättelse för de föraktade ”vanliga riksdagsledamöterna”. Riksdagskansliet som var befolkat med unga ”politruker” tolererade enbart ledamöterna som en del i en nödvändig försörjning. Politiken skulle dock överlåtas till de unga med sin större förståelse för modern politik och mer av politisk fingerkänslighet. Lars Tobison krävde dock även andra kvaliteter - erfarenhet, gedigna kunskaper, logik och god förmåga att skriva klart och korrekt. Därför använde han ofta väl pålasta riksdagsledamöter i stället för de självsäkra handläggarna. Det var således inte förvånande att Lars Tobison trots partiskvallret hade bra stöd bland riksdagsmän och partifolket ute i landet.

Bengt Westerberg hade avgått som partiledare för (fp) direkt efter valet. Ny partiledare skulle väljas i januari. Mycket tydde på att det skulle bli Maria Leisner. Situationen uppfattades av många inom folkpartiet mer som en mardröm än en dröm.

Ian Wachtmeister, Ny Demokrati hade också tröttnat på politiken men han övertalades att ställa upp ännu en gång. Showbusiness och turné var trots allt lockande.

Gudrun Schyman som efterträdde Lars Werner 1993 hade däremot lyckats bra med partiets nya inriktning på kvinnliga anställda inom offentliga sektorn och EU-motståndet. Miljöpartiet hade försvunnit ur riksdagen 1991, men EU-omröstningen hade gett partiet ny betydande uppmärksamhet.

Men vem skulle ta över efter Ingvar Carlsson? Det fanns ingen given kandidat. Jan Nygren hade väl ansetts vara en tänkbar påläggskalv, men ålder och visst engagemang i samband med Estonia gjorde att han inte kom i fråga. För socialdemokraterna gällde det att hålla kvar sin image av ett självklart regeringsparti och det krävde en erfaren partiledare. Detta krav var nu större än någonsin. De katastrofala ekonomiska misslyckandena 1990-91, regeringsförlusten i 1991 års val och den onödiga inblandningen i Estoniaskandalen och förlusten i EU-omröstningen fanns i bakgrunden trots de stora valframgångarna 1994.

Var fanns trygga socialdemokrater av den gamla skolan? Svaret var utanför Stockholm bland kretsen av vana, ärrade kommunalpolitiker. Göteborg kunde ställa upp med två: Göran Johansson och Sven Hulterström som båda hade ett bra förflutet som kommunalråd.

Hulterström hade dessutom varit kommunikationsminister 1988-1991. Göran Johansson var mer folklig och många hade hellre sett honom som partiledare men Sven Hulterströms lugna sätt och erfarenhet var heller inte till nackdel. Till nackdel var att han satt i partiets valberedning men saken fick ordnas på ett praktiskt sätt.

Till Hulterströms fördel talade också hans regeringserfarenhet och riksdagsplats. Ingen av kandidaterna trivdes i Stockholm, men Göran Johansson var bättre på att säga nej än Sven Hulterström.

Den enighet som alla hoppades på var dock skenbar. Den elaka men högt uppskattade pressrösten ”Tysta Mari” hade mycket att förtälja i sin spalt i DN. Hon hade hört det viskas att Sven Hulterström inte var ett särskilt populärt namn, framförallt inte bland den kommande generationen av yngre karriärsugna politiker. Viskningarna gällde allt från att han var en svag beslutsfattare till att han som statsråd missbrukat sitt ”statliga” kontokort för privata inköp och restaurangbesök och det var synder som inte kunde accepteras i en tid, med moralisk upprustning som ett måste bland politikerna.

Men så tystnade plötsligt ”Tysta Mari”. Rapporter om kritiska viskningar försvann, medan partiets stöd för Hulterström både i storstads- och landsortspressen tycktes öka. Som kvitto på denna utveckling kom så ”Tysta Maris” slutliga avslöjanden om hörsägner om den socialdemokratiska maktstriden och viskningskampanjen.

”Tysta Mari” hade erfarit att Göran Johansson blivit ”störtförbannad” och haft ett öppenhjärtigt samtal, nästan i stalinistisk anda med en f d minister från Katrineholm och kretsen av hans anhängare. Den före detta hade fått höra att han borde trampa omkring försiktigt med tanke på det minst sagt usla renommé han hade bland landets lärare. Det var en yrkesgrupp som tidigare tillhört socialdemokraternas trognaste väljare men det hade ”en del” lyckats ändra på. Viskningskampanjer var inget för socialdemokrater och vi från Göteborg har inget till övers för sådana later och så slutade avbasningen - allt enligt Tysta Mari och hennes anonyma källor - ”Nu tiger ni ungtuppar. Annars får ni söka efter er politiska framtid ute i någon liten kommun eller varför inte i kyrkan.”

Göran Johansson brukade få som han ville och det fick han också nu. Allt blev lugn, frid och fröjd inom det stora partiet och Hulterström utsågs av VU och partistyrelsen att ta ansvaret för partiet i valrörelsen.

De två största, men skadeskjutna partierna, hade fått var sin göteborgare som ”tillförordnade” partiledare för tiden räckte inte till för extra kongress eller stämma. De två nya ”extra” partiledarna som skulle leda det ”extra”valet hade dock mycket olika bakgrund. Men det göteborgska påbrået skulle visa sig ha större betydelse än någon räknat med Den speciella ”göteborgsandan” var känd som en politisk realitet. I Göteborg försökte man hålla någorlunda goda kontakter över blockgränsen. I Stockholm fanns mycket litet kvar av en äldre tids samarbetsanda.

Denna skillnad skulle prägla extravalet!

Extravalet

Extravalet hade kommit som en blixt från klar himmel. Partikassorna var tomma och valförberedelserna lika med noll. Att damma av valretoriken och ta fram affischerna från september 1994 visade sig mindre välbetänkt åtminstone för (s) och (m). Det första som krävdes av de två partierna var att någorlunda hedersamt desarmera Estonia-skandalen.

Estonia
En ordentlig, oberoende utredning, kommission, var en nödvändighet. Detta föreslog Sven Hulterström vid en första kontakt och Lars Tobison instämde snabbt. Det bästa vore att utse internationella sakkunniga utredare. Givetvis skulle alla partier få möjlighet att påverka kommissionens direktiv och sammansättning liksom representanter för de anhöriga. Tillsättningen av kommissionen borde dock anstå till efter valet även om kommunikations- och utrikesdepartementen skulle börja förberedelsearbetet. Utrikesdepartementets roll berodde på att tre olika länder berördes.

1994 års valrörelse och därefter
1994 års valrörelse hade handlat om de borgerligas misslyckade regeringspolitik. Ur socialdemokratisk synpunkt var arbetslöshet och urholkade statsfinanser borgarnas fel. Deras historieskrivningen hade aldrig gått längre tillbaka än till 1991. De borgerliga hade försökt föra in 1980-talet i debatten, men misslyckats.

Efter valet september 1994 hade ekonom-historikern, professor Johan Myhrman bok ”Hur Sverige blev rikt”. börjat uppmärksammas trots ny regering och Estoniaskandalen. I boken behandlade ju ett brännbart politiskt ämne som låg nära i tiden, nämligen den akuta ekonomiska kris som började 1990 och som 1992 blev lika djup som depressionen på 1930-talet.

Hans T:son Söderström som inspirerat Carl Bildt, Bengt Westerberg och Ann Wibble när det gällde den borgerliga normpolitiken, började omvärdera sina egna råd. Det skedde först i samband med hans studier av Finlands ekonomiska kris. Han fann att försök att svälta sig ur en skulddeflationskris inte har utsikter att lyckas. Han föreslog också i föredrag 1993 att Finland borde välja en mer expansiv väg ur krisen. Detta väckte stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom Finland framställts som en viktig förebild för Sverige. Det fanns en del som drog slutsatsen att han också ville ha en mer expansiv politik i Sverige men att han aktade sig för att säga det rakt ut.

Hans T:son Söderström kom senare igen till sina Finlandsstudier. Det ha sa var omstörtande. Finanspolitiska åtstramningar som bedrevs med stor kraft och beslutsamhet skulle ge bestående skador på sysselsättningen! Söderströms analyser av Finlands kris och realräntekrisen i Sverige publicerades sedan i boken ”Normer och ekonomisk politik” SNS 1996.

Lars Tobison diskuterade rent informellt Söderströms synpunkter med Hulterström och nationalekonomen Villy Bergström och en försiktig samsyn började växa fram att finanspolitiskt sparande inte var den primära uppgiften just nu för en svensk regering. Att skuldsanera den privata sektorn efter den våldsamma realräntechocken var betydligt mer överhängande. Först när vi fått en finansiellt starkare privat sektor kunde investeringar, produktion, konsumtion och sysselsättning återhämta sig. Det var viktigt att den svenska ekonomins tillfrisknande inte fick ett onödigt utdraget förlopp.

Myhrman som var aktuell på en rad seminarier efter EU-valet hade en något annan betoning när det gällde Sveriges kris. 1990-talets problem har gamla och djupa rötter, framhöll han. Realräntechocken var mer att betrakta som en slutpunkt. De politiska missgreppen grundlades på 1970-talet för att sedan döljas av rekorddevalveringen 1982. Men det som är dolt i snö kommer upp i tö och det gällde i hög grad de många svenska strukturfelen. En dåligt genomförd avreglering av kreditmarknaden spädde på problemen som tillsammans skapade realräntekrisen.

Vad den innebar och hur den skulle kunna bemästras förstod vare sig socialdemokraterna eller borgarna. I stället förvärrade moderaterna och folkpartiets de svenska finans- och arbetsmarknadspolitiska problemen genom sin orubbliga normpolitik med fast växelkurs. Hjälpen kom - fast politikerna insåg det inte - när de utländska valutamarknaderna tvingade Sverige att överge knytningen till ECU-n och införa en flytande växelkurs. Storbritannien hade gjort samma erfarenhet av den fasta växelkursen och knytningen till ERM. Skillnaden var att Storbritanniens finansminister Lamont upplevde sin lyckligaste dag, när punder fick flyta fritt. Det var första gången på länge han sjöng högt och ljudligt i badet, har han berättat senare. Hade Ann Wibble sett på den rörliga växelkursen som sin kollega i England hade antagligen den svenska politiken lett till samma snabba återhämtning som i Storbritannien.

Men händelserna i Sverige i november 1992 uppfattades som en ekonomisk härdsmälta. Katastrofen ansågs ligga nära. När kronan väl blivit flytande började visserligen en del ekonomer helt ändra mening om fast och rörlig valuta. Men så kom nya recept - stram penningpolitik och bekämpning av budgetunderskottet framförallt.

Det fanns dock några få avvikande ekonomer som ordinerade helt motsatt medicin - finanspolitiska stimulanser, inte minst genom skattesänkningar. T:son Söderström tycktes tillhöra det lägret.

Sven Hulterström och Lars Tobison började i all tysthet granska alla råd som ekonomer och finansanalytiker hade utfärdat och de gnagdes av tvivel. Hur kunde namnkunniga ekonomer vända från en ytterlighetsståndpunkt till en annan - från fast växelkurs som den enda absoluta normen till total laissez-faire. I sitt stilla sinne började de två undra om inte det svenska politiska etablissemanget alltför mycket lyssnat till trosvissa charlataner.

Oberoende av varandra fann de att det enda rätta var att i valrörelsen försöka förklara varför det gått som det gått och att erkänna politiska misstag. Samtidigt såg de också hoppfulla ekonomiska tecken. Inflationen var låg och den flytande kronan tycktes fungera bra.

T:son Söderströms förenklade förklaring var att den offentliga sektorn vid krisens början inte hade någon nettoskuld och att det egna kapitalet ungefär motsvarade sektorns realtillgångar, ca 1 300 miljarder. Det innebar att Sverige tillsammans med Norge och Finland vid den tiden hade bland de starkaste balansräkningarna inom OECD. Vad skulle hända om statsskulden ökade med 1 000 miljarder, innan den privata sekttorn kom i balans, frågade T:son Söderström. Då skulle den offentliga sektorns realtillgångar vara 300 miljoner om inte statens tillgångar hade minskat i värde. En mer realistisk bild var kanske att hela den offentliga sektorns sparande utplånats. Kunde en sådan åderlåtning av den offentliga sektorn fungera? Det finns inget svar på den frågan, varför Söderström vände något på resonemanget. Han jämförde de svenska förhållandena med dem i andra OECD-länder.

Sverige låg visserligen vid mitten av 1990-talet sämst till när det gällde bruttoskulden för den offentliga sektorn. Men är verkligen bruttoskulden ett relevant mått? Bör man inte i stället se på den offentliga nettoskulden? Då låg Sverige förhållandevis väl till. Storbritannien, Tyskland och USA hade en något sämre ställning. Söderströms resonemang ledde till några konstateranden. Det är fel att tro att statens budgetunderskott har varit huvudorsaken till 1990-talskrisen och det är också fel att tro att förhållandena varit bättre om statsskulden inte fått öka så snabbt. Detta var radikala synpunkter. Hela etablissemanget - regering, riksdag, riksbank, media, utlandet och IMF - ansåg att den snabba ökningen av budgetunderskotttet låg bakom krisen. Men orsakerna till krisen var andra:

Den privata sektorns snabba skuldsättning i slutet av 80-talet och början av 90-talet var ursprunget till problemen. När sedan de privata skulderna flyttades över till den offentliga sektorn kom det snabbt växande budgetunderskottet. Men samtidigt kom vissa ljusare signaler. Exportöverskotten ökade snabbt, vilket minskande de utländska skulderna. Att den offentliga sektorn temporärt tog över en del av den privata sektorns skulder var antagligen till fördel - skadeverkningarna på produktion och arbetsmarknad genom stigande och/eller bestående arbetslöshet kunde begränsas.

Sammanfattningsvis konstaterade Söderström att problemet med budgetunderskottet inte borde uppfattas som det primära strukturfelet. Visst kommer smärtsamma nedskärningar inom den offentliga verksamheten att krävas. Men de långsiktiga problemen löses bäst utan ”panikåtgärder”. Att hela tiden titta på budgetunderskottet skapar en kortsiktig politik.

Både Hulterström och Tobison började tänka om och förklarade för väljarna att det första steget i saneringen var att åstadkomma en skuldsanering i den privata sektorn, så att investeringar, konsumtion och produktion skulle kunna hämta sig. Man fick ta ökad skuldsättning i den offentliga sektorn men det skulle inte uppfattas som ett oöverstigligt hot.

Nu kom väljarnas och journalisternas frågor. Men detta var ju HOTET i 1994 års val? Och så förvandlades valrörelsen till en intressant lektion om statens brutto- skuld, nettoskuld och vad dessa mått innebar och hur Sveriges skuldsituation såg ut i förhållande till USAs, Storbritanniens, Tysklands, Italiens och Belgiens. Hulterström-Tobison uppfattades mer som intressanta lärare än som partiledare som slog argument i huvudet på varandra. Det var en förvånande, men också charmerande, valrörelse.

Argumenten från de två största partierna gick in i varandra. Tobison konstaterade med stor trovärdighet och pondus att budgetunderskottet inte var Sveriges stora problem. Politiken måste i stället inriktas på större flexibilitet och en smidigare arbetsmarknadspolitik och bättre förhållande för framförallt nyföretagandet. Hulterström betonade med samma pondus vikten av att klara av sysselsättningsproblemen och det krävde bättre förhållanden inom servicesektorn och kanske t o m en försiktig ny syn på omsorg och vård.

En principöverenskommelse om att reformera ATP fanns redan mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna men pensionsfrågan hade dolts under valrörelsen 1994. Nu var politikerna betydligt mer frimodiga och ärliga och man gav sig tid att förklara hur pensionerna skulle beröras och varför en förändring var nödvändig.

Hur såg man på nejet till EU? Inte heller här kom ”domedagspredikningar”. Eventuella problem kunde bemästras med en klok ekonomisk politik och vissa fördelar fanns det med ”utanförståendet”. Sverige hade genomfört en besvärlig av jordbruket med bra resultat. Nejet till EU-medlemskap betydde att vi inte behövde riva upp jordbruksreformen, som kostat så stora ansträngningar.

Valdagen kom snabbt efter en rekordkort valrörelse. Det gav både stora överraskningar och mindre förändringar än vad de politiska analytikerna hade förutspått.

DEL 4

VÄLJARNAS DOM OCH POLITIKERNAS SVAR

Valresultat och regeringsbildning

Utfall av valen 1995 och 1994

...............1995.............................1994

m............19 %.............................22,4%
s..............37 %............................ 45,3%
fp..............8 %...............................7,2%
c................8 %...............................8,6%
kds............8 %...............................4,1%
mp............6 %................................5 %
nd.............7 %..............................1,2%
v ..............7 %...............................6,2%

Valrörelsen var olika det mesta i valrörelseväg. Väljarna var valtrötta. På mindre än ett halvår hade de kallats till valurnorna tre gånger. Ingen förvånade sig över att valdeltagandet blev lågt, 73%.

Det var framför allt de allra äldsta och yngsta samt invandrarna, som avstått från att rösta. Å andra sidan kännetecknades valrörelsen av gott humör. Och i motsats till de senaste 20 årens valrörelser bemödade sig politikerna, inte minst socialdemokraternas och moderaternas partiledare, att svara på frågor och sakligt försöka förklara Sveriges ekonomisk/politiska problem och hur de uppkommit. Kanske var politikernas ändrade beteende ren självbevarelsedrift. Slogans och patentsvar togs inte väl emot av väljarna.

Efter den stora ekonomiska krisen och ”politikerkraschen” direkt efter valet 1994, var det inte underligt att väljarna krävde trovärdiga och seriösa förklaringar till den negativa utveckling som kännetecknat Sverige de senaste fem åren. Att de också krävde besked om hur de ekonomiska problemen skulle lösas säger sig självt.

Valrörelsen var en lågbudget valrörelse med valmöten, dörrknackning, radio och närradio, telefonbearbetning men få annonser och endast få och enkla trycksaker. Mer hade partierna inte råd med och ingen saknade glättade reklambroschyrer och av PR-konsulterna ”designade politiker” med ungefär samma intetsägande svar på viktiga frågor. Partiledare och riksdagskandidater fick sköta sina kampanjer betydligt mer självständigt än som varit vanligt under de tidigare valrörelserna. Givetvis blev allt mer amatörmässigt men fördelen var att väljare och valda fick bättre kontakt med varandra. Inte minst passade väljarna på att själv ringa upp sina kandidater för att ställa frågor och få klara besked. För riksdagskandidaterna fanns det inte längre några ostörda kvällar eller lördag-söndagar.

(s) och (m) tappade i valet som framgår av siffrorna ovan, men det var väntat. Det låga valdeltagandet innebar att (s) tappade något mer än (m). Lars Tobisons kunniga insats och stora beredskap att svara på alla frågor - även de argsinta och kritiska - gjorde honom mer populär än partiet någonsin vågat hoppas på. Sven Hulterströms kunniga och lugna sätt gjorde honom till en omtyckt och respekterad profil. Valrörelsen skapade en ”nygammal” typ av partiledare. Kunniga, mogna, litet allvarliga men ibland kunde också humorn blixtra till.

Valresultatet skapade däremot ett ”besvärligt resultat” under förutsättning att partierna höll fast vid blockpolitiken. Men borde man göra det? Hade inte Sveriges problem visat sig vara så sammansatta att det just nu krävdes mer av gamla tiders samarbete?

Socialdemokraternas gamla politiska partner (c) räckte inte för att skapa ett godtagbart regeringsunderlag. Sven Hulterström som kom från industri- och handelsstaden Göteborg hade också svårt för Olof Johanssons industrinegativa och näringslivsfientliga linje både vad gällde energi och miljö. Varför inte pröva en finsk lösning? I Finland hade socialdemokraterna och moderaterna bildat regering och det hade fungerat. Dessutom hade Sven Hulterström fått bra kontakt med Lars Tobison under valrörelsen. Att rätta till vad som gått snett och att utjämna gamla motsättningar var viktigt för att få fart på tillväxten. Det senare var det viktigaste målet för Hulterström. Med hans bakgrund satt det i ”ryggmärgen” att de som hade det minst gott ställt skadades mest av dåliga tider och en svag ekonomi.

Talmannen gav Sven Hulterström uppdrag att bilda regering. Som regeringsbildare tog han självklart kontakt med det näst största partiet och föreslog efter samtal med Lars Tobison en diskussion om regeringssamverkan.

Skulle (m) kunna tänka sig att bli ”juniorpartner” i en regering med socialdemokraterna, trots olika syn i en rad frågor?

Tobison avvisade inte inviten och föreslog att de först tillsammans skulle gå igenom vad de kunde och inte kunde samarbeta kring. Om arbetet förlöpte väl, fick en något större grupp av betrodda partirepresentanter delta i det fortsatta samtalen.

För att inte pressen skulle sätta igång spekulationer om en s-m-regering skulle Hulterström samtidigt ha konsultationer med alla de övriga partierna.

Några knäckfrågor

Budgeten skulle för sista gången fastställas under våren. Budgetåret skulle nämligen läggas om till kalenderår och skulle därför gälla från 1/7 1995-31/12 1996. Detta underlättade på sätt och vis budgethanteringen.

Budgeten hade förberetts av departementen under hösten men Ingvar Carlsson expeditionsminstär kunde inte presentera den. Moderaterna visste ganska tidigt vad den innehöll, vilket innebar att knäckfrågorna också var väl kända. Lars Tobisons krav för regeringssamarbete var inga skattehöjningar - definitivt inga högre marginalskatter och inga högre arbetsgivaravgifter. Den s k värnskatten som en del politiker hållit anföranden om skrinlades direkt. Samma gällde förslag om tidigareläggningen av momsbetalningarna. Den under den borgerliga tiden nya taxeringsordningen för fastigheter borde också förändras, så att boendekostnaderna inte sköt i höjden.

Lars Tobison mumlade också något om en återkommunaliserad fastighetsskatt borde övervägas. Det skulle gynna kommunerna, fastighetsägarna och hyresgästerna. Den statliga fastighetsskatten hade inte blivit någon succé.

Moderaternas krav utgjorde inget ”rött skynke” för Hulterström. Han hade ju i samtal med Villy Bergström kommit fram till att det fordrades en radikal omläggning av det som kommit att kallas den ”statliga sparpolitiken”. Den stora offentliga sektorn var på många sätt ett problem, men det primära var trots allt att få igång produktion, företag och sysselsättning. För att komma ur krisen behövdes därför finanspolitiska stimulanser, både i form av skattesänkningar och andra åtgärder. Detta var väl kända ståndpunkter från valrörelsen, ståndpunkter som Hulterström och Tobison i växande utsträckning delade.

De AMS-åtgärder som trots allt måste vidtas fick absolut inte inriktas på ”terapijobb”. Ett sätt att snabbare få arbetslösa in på den ordinarie arbetsmarknaden vore att minska arbetsgivareavgifter för arbetslösa som placeras i reguljära jobb. Nedsättningen kunde antingen gälla för viss tid och/eller inom låglöneyrken. Ett måste var att hindra att en stor kader av långtidsarbetslösa växte fram. De sociala problem som detta gav upphov fanns redan i t ex Frankrike och var väl kända i Sverige genom Ulf af Trolles artiklar om den bakvända och skadliga franska ekonomiska politiken.

Både den socialdemokratiska och moderata ledningen ansåg att budgetunderskottet var för stort liksom statsskulden men att dessa underskott fick betas av efterhand. På så sätt skulle arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten minska. Successivt skulle detta ge staten och den kommunala sektorn bättre ekonomi. Det skisserade politiska vägvalet krävde inte många politiska ingrepp. Det var en politisk kur som byggde på självläkning. Visst stöd av finansiella resurser behövdes men det kunde man skaffa fram genom engångsförstärkningar. Nordea-aktier och annan statlig egendom kunde säljas samtidigt som kommunerna också borde uppmuntras att sälja ut delar av allmännyttan bl a i form av bostadsrätter.

Men inflationen då? Inflationshotet hade i hög grad styrt den ekonomiska politiken sedan slutet av 80-talet. En moderat professor och riksdagsman från Göteborg uttryckte det på sitt kärnfulla sätt: "Javisst, ett bränt barn skyr elden, men när faran inte längre är elden bör barnet lära känna igen andra faror." Samma gäller för politikerna. Hotet var inte inflation snarare deflation.

Vad de förhandlande politikerna också snabbt kom överens om var att ”återställare” i socialförsäkringarna inte var önskvärda, åtminstone inte just nu men pensionsreformen skulle fullföljas.

Sven Hulterström kunde redan efter någon dag meddela talmannen att han var beredd att bilda regering tillsammans med moderaterna.

Detta var en sensation både i Sverige och utomlands. Räntorna sjönk direkt och aktiekurserna steg försiktigt. En sådan regeringsbildning var en stor oprövad nyhet för Sverige men det var något nytt och det gav hopp.

Riksdagen godkände regeringsbildningen med acklamation.

Regeringsdeklarationen

Den 1 mars kunde den nye statsministern presentera sin regering och regeringsdeklaration, som såg ut så här i något förkortat skick:

Eders Majestät, Ers kungliga högheter, Fru Talman, Ärade riksdagsledamöter och medborgare

Vi inleder ett nytt riksmöte efter en uppslitande tid och något för Sverige så ovanligt som ett extraval. Vårt land har under 1990-talet haft svåra motgångar. En realräntekris som skapat stora finansiella problem, konkurser och arbetslöshet. Vi har ställts inför chockartade räntehöjningar och en depression som varit lika djup som 1930-talets.

Orsakerna har inte minst berott på gamla politiska felgrepp som vi inte direkt förstått hur vi skulle rätta till. Vi har också haft svårt att snabbt motverka de depressiva krafter som slagit till mot vårt land med stor kraft. Dessa frågor har vi dissekerat i valrörelsen på ett lugnt sätt. Här vill jag ge våra politiker beröm för det goda humör och den vilja som funnits att öppet redovisa vad som gjorts fel och vad som nu kan göras bättre.

Jag och min regering vet att vi har ett svårt, oglamoröst arbete framför oss. Men vi ser ändå med optimism på framtiden. Vi är övertygade om att vi tillsammans med Sveriges medborgare kan skapa ett blomstrande land.

Den första stora uppgiften för regeringen är att skuldsanera den privata sektorn efter den stora realräntekris som orsakades av felgrepp med kredit- och valutaavregleringarna och spekulationsboomen och följande krasch. Detta innebär att vi får räkna med budgetunderskott och en betydande statsskuld. Dock ska hotet med detta inte överdrivas. Sveriges nettoskuld, och det är den som man ska se på, är måttlig i jämförelse med andra länders.

Jag kommer inte att föreslå skattehöjningar, ingen värnskatt, ingen tidigare inbetalning av momsen. Regeringens kommer att fullfölja tidigare förslag att avskaffa förmögenhetsskatten. Det är en skadlig skatt, varför ett avskaffande finansierar sig själv.

90-talets olyckliga utveckling får inte leda till att stora grupper i yrkesaktiv ålder slås ut i permanent arbetslöshet såsom vi sett inom EU. Därför avser vi att göra två satsningar. Den första är att föreslå ett tidsbegränsat borttagande av arbetsgivareavgifter för långtidsarbetslösa som får jobb. För det andra kommer vi att satsa på bra yrkesutbildning för dem som saknar sådan. Det ska vara en krävande utbildning men under tiden ska lärlingslön utgå. De nu nämnda satsningarna ska bekostas av neddragningar i olika AMS-program som varit till mer skada än nytta.

Vi behöver en industrivänlig politik. Socialdemokraterna och moderaterna har kommit överens om att vårt land inte har råd att för närvarande avstå från ren, driftsäker och billig energi. Vi kommer därför avbryta planerade nedläggningar av kärnkraftverk inklusive Barsebäck 1 och 2. Detta kommer att spara statskassan ca 20 miljarder kronor. För att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig måste vi föra en politik som underlättar för företagare och entreprenörer. Vi måste se till att småföretagen inte drunknar under blanketter och regleringar.

En grupp med erfarenheter av skatter, företagande och facklig verksamhet ska arbeta med frågor som framförallt gäller att förbättra villkoren för de mindre, icke börsnoterade företagen. En tidtabell för reformernas genomförande har hög prioritet. Arbetet kommer att underlättas, eftersom vi kommer att ha en bred kompetens både från näringslivet och den fackliga sidan inom regeringen.

Det förändrade utrikespolitiska läget betyder krav på ändringar inom försvarsmakten. Detta får dock inte innebära nedrustning utan satsning på ett försvar som passar en ny tid. Omställningen måste ske lugnt och genomtänkt och försvaret får inte användas som en budgetregulator. Försvaret har stora bundna kostnader. Därför måste omställningen få ta tid.

ATP-systemet har varit socialdemokraternas stolthet och det har gett många gamla stor trygghet. Ett pensionssystem måste bygga på samhörighet mellan generationerna. Tyvärr har ATP utvecklat betydande problem såsom pensionsarbetsgruppen visat. Riksdagen har redan godkänt en principproposition om ett reformerat pensionssystem. Detta arbete ska fortsätta och jag hoppas att det ska fortsätta med samma samarbetsvilja som tidigare. Utlandet har redan börjat berömma oss för ett framsynt reformarbete. Det ska vi vara stolta över och jag kommer att föreslå att även förtidspensionerna kommer att få ett nytt, förbättrat system liksom sjukförsäkringen. Även här vill jag satsa på ett brett samarbete.

Viktiga institutionella frågor gäller riksbanken och budgetstyrningen. Här föreligger redan utredningsförslag som det råder enighet kring. Reformerna ska genomföras så snart som möjligt.

Jag har ytterligare två frågor som jag måste ta upp. Den första gäller Estoniakatastrofen. Det föreligger redan löften och överenskommelser om att katastrofen måste granskas på ett opartiskt och kompetent sätt. I nästa vecka kommer jag att samla partiledarna från alla partier och presentera ett förslag till en utredning med bästa möjliga internationella och svenska expertis. Anhöriggruppen ska särskilt informeras och få ge sina synpunkter.

Medborgarnas nej till EU-medlemskap skapar vissa förhandlingsmässiga problem med EU samt krav på översyn av vår lagstiftning och grundlag.

Jag kommer att föreslå Rolf Ekeus till ny utrikesminister och han ska få mitt uppdrag att ansvara för förhandlingarna med EU, och jag eller utrikesministern kommer att rapportera fortlöpande om arbetet i kammaren.

Ers majestät, Ers kungliga högheter, Fru talman , Ärade riksdagsledamöter och Medborgare.

Vi har genomlevt svåra tider och svårigheterna är ännu inte övervunna. Men trots detta kan vi se på framtiden med hoppfullhet. Det samarbete som börjat växa fram kommer att göra det lättare för oss att skapa en god framtid för vårt land, våra familjer, våra barn och barnbarn.

Tack.

Något som inte brukar hända i svenska riksdagen hände. Alla reste sig och applåderade.

Några ord om regeringsbildningen

Steg för steg arbetades en regeringslista fram. Av 18 statsråd skulle socialdemokraterna ha 11 och moderaterna 7. Lars Tobison blev finansminister, medan Rolf Ekeus blev utrikesminister.

På grund av att framträdande politiker oväntat lämnade politiken - en av orsakerna till extravalet - hade partierna genom extra ordinära regler fått möjlighet att komplettera sina listor inför valet. Folkpartiet kunde således precis som Ny demokrati sätta Maria Leissner respektive Ian Wachtmeister på första plats I Stockholms stad och Stockholms län.

Socialdemokraterna placerade Rolf Ekeus, som man övertalat att komma hem från New York på första plats i Stockholms län och Anders Ferm erbjöds en framträdande plats på Malmölistan.

Moderaternas första namn i Stockholms stad blev en skåning, Göran Ahlström, koncernchef för Sydkraft. Partiet hade lagt ner stor kraft på att övertala honom att ställa upp som riksdagsledamot.

Nu när en statsrådspost erbjöds var det ett lockande anbud. Att han inte hade så långt kvar till pensionsavgången från Sydkraft var både till för- och nackdel. Till nackdel bl a när det gällde pensionsvillkoren. Men med god vilja gick den typen av praktiska problem att ordna. Men var det inte risk att en person med ett så långvarigt förflutet inom energisektorn ensidigt skulle gå kraftbolagens ärenden? Nej, med tanke på de stora kunskaper och den integritet som Göran Ahlström gjort sig känd för, hördes mer lovord än kritik.

Förändringarna i det politiska klimatet gynnade personer med gedigna kunskaper. Kompetens uppskattades mer än ”en korrekt bakgrund” i form av grupptillhörighet, ålder, kön etc.

I Skåne hade också moderaterna fått ett nytt, starkt namn - ekonomi-professorn Lars Söderström.

Att de nu nämnda erfarna personerna skulle få framträdande platser i regeringen var givet. Ekeus och Ferm kompletterade varandra väl på posterna som utrikes- respektive försvarsminister. Här fanns en god samlad kompetens inom säkerhetspolitiken med dess förgreningar till utrikes- och försvarspolitiken.

Under arbetets gång hade regeringsbildarna dessutom bundit sig för två principer: 1. Statsråd skulle ha en plats i riksdagen, kanske med undantag för justitieministern. Här var också hög juridisk kompetens av vikt. 2. Statsråden borde inte endast ha erfarenhet av politik och politisk verksamhet. Det sades inte rakt ut men det var inte önskvärt med statsråd som enbart hade erfarenhet som politiska handläggare (sekreterare) ofta utan fullbordade akademiska studier. (Drop-outs var inte en särskilt hedervärd bakgrund i utlandet, i alla fall inte i Frankrike och i de anglosachsiska länderna.)

Förändringar började också ske inom partierna. Moderaterna rekryterade inte längre sina handläggare enbart från MUF eller Fria Moderata Studentförbundet. Tvärtom sågs alltför ensidig bakgrund som en nackdel.

Regeringen och regeringsdeklarationen togs emot av en positiv press både i Sverige och i utlandet och räntorna började långsamt att sjunka. Samarbetsandan spred sig. Näringsliv och fack inledde samtal hur man skulle förbättra både företagsklimat och arbetsförhållanden och detta fick effekter på både arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas arbete. Den djupa arbetslöshetskrisen hade skapat bitterhet och också otrygghet. Nu gällde det att läka såren. Risken var annars att sjukskrivningarna och förtidspensionerna skulle öka kraftigt igen. Av denna anledning infördes återigen stöd till företagshälsovården och bemanningen på försäkringskassorna och arbetsförmedlingarnas förmedlingsverksamhet förstärktes.

Omställningen av ett land i svår kris till ett nation med en bra sysselsättning och växande välfärd gick förvånansvärt snabbt. Men 90-talet var ett bra årtionde på många håll i världen, framförallt i de anglosachsiska länderna och Sydostasien.

Få krav restes om återställare i socialförsäkringen. Sveriges exportindustri började snart arbeta för högtryck och kronan började stärkas och svenskarnas köpkraft förbättrades dels på grund av den minskande arbetslösheten, dels på grund av en låg inflation och en starkare krona.

De två regeringspartierna pekade också på att det snabba genomförandet av pensionsreformen gav god utdelning i pensionsportföljerna. ”Timingen” var perfekt både för premiepensioner och AP-fondernas placeringar i aktier. Men här manade dock de ansvariga statsråden till försiktighet. Ingen vet hur stor den verkliga vinsten blir förrän den är realiserad, men det var klart en god start för sparandet bör ge bättre utdelning än en dålig. Även om börsen backar finns i regel en betydande del av vinsterna kvar till nästa uppgång.

Det missnöje med Sverige som tidigare hade spritt sig i näringslivet under 80- och första hälften av 90-talet vändes till dess motsats. Nyföretagandet och optimismen ökade, men det sena 80-talets spekulationsexcesser undveks genom betydligt större realism hos banker, finansföretag och börsen. Dot.com-krisen i Sverige blev därför mildare än i USA och Storbritannien.

Estonia-utredningen hade lagt fram sin granskning av förlisningen i början av 1996. Orsaken till haveriet berodde på - precis som en rad sjöfartsexperter tidigare hävdat - fartygets dåliga underhåll, bristfälliga säkerhetsrutiner samt två mycket olyckliga omständigheter - mycket dåligt väder samt en kollision med ett icke identifierat föremål. När alla papper nu fanns på bordet kunde försäkringsersättningar och skadestånd ordnas upp snabbt och i godo. En bärgning av de omkomna skulle också om möjligt ske.

Ett resultat av utredningen gällde krav på översyn av tillsättningen av verkschefer. Politiska meriter skulle inte längre vara utslagsgivande, vilket skapade ett skadligt beroende. Det stod också klart att utkrävande av politiskt ansvar i samband med stora missgrepp av regeringsmedlemmar eller regeringen måste göras striktare. Dessa frågor skulle regeringen återkomma till senare i en grundlagsutredning.

DEL 5

DEN ÄRORIKA REVOLUTIONEN

1998 års val blev likt 1995

Återigen upplevde Sverige en ovanlig valrörelse. De som skulle opponera mot varandra samarbetade, trots att de gick fram med olika valprogram. Valresultatet innebar förstärkningar både för (s) och (m), mest för (m). De två regeringspartierna blev alltmer jämnstora. Orsaken till utjämningen var att Ny Demokrati och Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen. De lättrörliga men borgerliga nydemokraterna ansåg återigen att moderaterna var deras parti. Samma gällde den borgerliga falangen inom miljöpartiet

Regeringssamarbetet fortsatte. Moderaterna fick ytterligare en statsrådspost och politikens inriktning var i huvudsak densamma, men de partiaktiva både inom socialdemokraterna och inom moderaterna började bli otåliga och ville se den egna politiken få mer svängrum. Detta började smitta av sig på allmänheten. Vilken politik och vilka löften skulle egentligen gälla i det långa loppet?

Fristående debattörer och statsvetare började också oroa sig för en ”ny enpartistat med två partier” och ledande företrädare för regeringspartierna insåg farorna med ett långt obrutet samarbete utan - eller med en väldigt svag - opposition.

Allt oftare började skrivas om hur Sverige såg ut på 50-talet då centern och socialdemokraterna samregerade. Det var då - påpekade ett antal historiker - som viss rättsröta inom regering och statsförvaltning började göra sig gällande. De s k ”affärena” var många liksom överträdelser av de regler som uppfattats som ”fasta normer och moral” inom den statliga och även kommunala förvaltningen. Andra historiker påpekade dock att det fanns en stor, fundamental skillnad. På 50-talet samverkade två partier som på sina program hade som mål att skydda stora egna grupper, industriarbetarna och bönderna. Detta ledde till snäva och inte så sällan stötande kompromisser. ”Grispremier” till bönderna kunde ge helt andra typer av favörer till arbetarpartiet på arbetsmarknadens eller beskattningens område. Denna typ av ”kohandel” var mindre aktuell i 90-talets samarbete mellan socialdemokrater och moderater. Men det fanns, det var alla överens om, allvarliga demoraktiska risker.

Det fanns egentligen två framtidsscenarier. Det första och det mest sannolika var att regeringspartierna i högre grad började prioritera sina egna frågor. Socialdemokraterna: mer pengar till kommunerna för skola, vård och omsorg. Moderaterna: mer enskilda alternativ och lösningar med ”checkar” och försäkringar. Även på andra områden började skilda uppfattningar komma fram, t ex på den högre utbildningens område men också när det gällde betygsfrågan inom grundskolan och gymnasiet.

Den andra vägen som kunde väljas var något som mer liknade Schweiz med regler som i högre grad gynnade folkomröstningar och som underlättade delning av kommunerna till mindre enheter, dvs åtgärder som skulle leda till en mer decentraliserad politisk makt. Denna väg hade sannolikt varit möjlig på 60-talet, före de sista stegen i de stora kommunreformerna men på 90-talet för att inte tala om 2000-talet skulle det nog vara svårt att återgå till den gamla småskaliga kommunsektorn, men visst började större acceptans växa fram för folkomröstningar även i ett land som Sverige som haft en grundmurad tilltro till den representativa demokratin.

Diskussioner om politiska attityder och framtidsprogram hade återigen börjat bli livligare inom de två regeringspartierna. Socialdemokraterna ville ha en mindre - men stark och effektiv stat. Moderaterna ville ha en ännu mindre stat. Den stora skärningspunkterna fanns, där de alltid funnits, inom beskattningen och socialförsäkringarna. Här började nu klara skiljelinjer skönjas. Sjukvårdens organisation blev den känsligaste frågan - och politiskt intressantaste - eftersom problemet både var ideologiskt/politiskt men också geografiskt. Hur skulle gledbygdsborna och de mer avlägsna småorterna tillförsäkras god sjukvård. Här menade moderaterna att den moderna tekniken kom till hjälp. Minsta vårdcentral - privat eller kommunal - skulle kunna ha kontakt med de främsta specialisterna med ny teknik vid diagnoser, terapi och t o m övervakning. Transporter av sjuka till avancerad specialistvård kunde utvecklas med bl a helikoptertransporter såsom långt tidigare skett i Schweiz.

Socialdemokraterna vågade inte tro på en sådan utveckling och fruktade att den skulle skapa onödiga olikheter för de sjuka beroende på var de bodde. De politiska skiljelinjerna hängde djupast sett samman med tilltron till nya möjligheter och förändringar och det var ganska naturligt att moderaternas och de borgerliga väljargrupperna i högre grad såg positivt på de nya tekniska möjligheterna, som skulle ge mer dynamik på områden som just dessa väljargrupper var engagerade i.

1995 års ”ärorika och tysta” revolution

Omvälvningen 1995 återskapade några av de krafter som tidigare bidragit till att göra Sverige framgångsrikt. De ekonomiska drivkrafterna för tillväxt hade stärkts för alla - den minskande arbetslösheten, möjligheter att byta jobb utan att äventyra s k ”anställnigstrygghet” och allt fler möjligheter till avancemang genomsyrade i högre grad både näringsliv och den offentliga sektorn.

När jobben kändes tryggare, vågade man i högre grad släppa lös konkurrensen. Friskolor började uppmuntras av kommunalpolitikerna liksom fritidspraktiker och enskilda läkarhus och detta fick positiva smittoeffekter på de kommunala skolorna och vårdhemmen. Som redan påpekats låg dock det gamla tvistefröet latent - kan marknaden få släppas in i sjukvården.

Pensionsreformen hade ökat kunskaperna om företagande och aktie- och fondplaceringar och det nya systemet bidrog till att sprida kunskaper om IT till allt bredare folklager. Introduktionen av det nya pensionssystemet kom också rätt i tiden - pensionsspararna fick var med om de bra börstiderna i slutet av 90-talet och nedgången i början av 2000-talet kom i mindre grad att påverka placeringarna både för AP-fonderna och premiepensionerna. Och inte minst viktigt människor började gärna ”jobba över” normal pensionsålder.

Framgång skapar nya problem och problemen var politiska. Att koalitionen mellan s och m inte skulle överleva ännu ett val var en uppfattning som delades av allt fler. En mer normal demokrati med en regering och en opposition värd namnet uppfattades mer som en normalisering än ett hot, men hur skulle politiseringen avarter från andra hälften av 1900-talet kunna undvikas?

Statsvetarna och ekonomerna men också de politiker som mindes den tiden pekade på den olyckliga konstitution som Sverige fick 1970 med sitt första riksdagsval 1973 till den enda kammaren. Att själva valet avslöjade en fadäs gjorde det inte bättre. Riksdagen blockerade sig själv genom 175 socialdemokratiska (socialistiska) mandat och 175 borgerliga. Detta var egentligen en av de mindre bristerna. De fundamentala principerna som ska ge en konstitution stadga, hade knappt diskuterats. Debatten hade enbart varit juridisk-teknisk och partipolitisk. Sällan har ett beslut i en så grundläggande principiell konstitutionell fråga tagits på så svagt underlag. Frågor som maktdelning, krav på regeringsmakten och kontrollmakten hade partipolitikerna inte velat ta upp till granskning.

En dålig konstitution tillsammans med en rad politiska problem som nådde vårt land utifrån, oljekrisen, Bretton Woods sammanbrott, inflation i tvåsiffriga tal etc utgjorde det nästan glömda ursprunget till 1995 års svenska kris för det politiska etablissemanget. Förhandlingsekonomin, särintressen som gynnades alltmer, den ofta låsta ställningen mellan blocken som tillät småpartier som (v), (mp), (c) och (nd) få oproportionerligt inflytande. Deras marginella röstinnehav gjorde det möjligt att driva igenom beslut som ofta innebar betydande kapitalförstöring och/eller hinder för modern vetenskaplig och teknisk utveckling. När en regering släpper igenom beslut som uppfattas av en majoritet av medborgarna som uppenbart bisarra får detta återverkningar utanför politiken. Det går inte att samtidigt genomdriva uppenbart felaktiga beslut för maktens skull och samtidigt behålla integritet, ansvarskänsla och moral. Ett utflöde av detta blev att de politiska utnämningarna inom statsförvaltningen började dominera samtidigt som medborgarnas cynism visades alltmer öppet. När sedan ”vallöften” i växande utsträckning offrades, inte minst för att hålla de små men nödvändiga samarbetspartierna nöjda skapades en ny form av moralupplösning som ju på sitt sätt dokumenterades av den internationella Estoniaundersökningen.

Hela regeringen var nu ense om att vare sig (s) och (m) skulle gå skilda vägar eller inte, hade de en viktig uppgift kvar och det var att arbeta för en genomgripande grundlagsreform.

Men såg med förfäran på hur på kontinenten EU förde politik som i princip påminde om de svenska storkommunreformerna, som hade fått ytterst skadliga effekter i form av centralism och snabbt ökande skattetryck. Vidare förskräcktes man av de snabba institutionella förändringarna, som i mångt och mycket påminde om de sämsta dragen i den svenska modellen innan sammanbrottet - inklusive normupplösning och bristande kotrollmakt och en begynnande rättsosäkerhet. Denna utveckling förstärkte kraven på en grundlagsreform för att om möjligt hindra ”smittoeffekter”.

Några krav uppfattades som viktigare än andra. Återinförande av en ”första kammare”; en stark och i ordets egentliga bemärkelse självständig kontrollmakt som självständigt skulle pröva och ingripa mot eventuella brott mot grundlagen samt införandet av i vissa fall beslutande folkomröstningar. För kontrollmakten måste speciella tillsättningsregler, mandattider och förbud mot omval gälla.

I folkomröstningsfrågan var både socialdemokraterna och framförallt Lars Tobisson mycket tveksamma. Frågan borde dock prövas allsidigt och seriöst. Beslut fattades om att tillsätta en grundlagsutredning och direktiven diskuterades ingående med riksdagens mindre partier. Utredningen tillsattes med företrädare från alla partier sent år 2000.

Resultatet med fem års samregering

Hulterström-regeringens ”image” av kunskaper, ansvarsanda och erfarenhet gav respekt och denna anda smittade av sig till förvaltning och näringsliv i form av bättre moral och arbetsmoral. En orsak till denna ”klimatförändring” som ingen talade om utan alla tog för given, var att avancemang inte minst i offentlig tjänst återigen byggde på de gamla principerna om ”förtjänst och skicklighet”. Politiska utnämningar blev allt ovanligare. Företag och företagare som lyckades, blev lika hedrade som våra företagspionjärer i början av 1900-talet.

Förändringarna 1995 uppfattades inte som ett systemskifte - ingen kom över huvd taget på idén att ta ordet i sin mun. Men visst, 1995 skapade stora positiva förändringar, men de växte upp underifrån. Med den nya politiken flyttade ”den osynliga handen” tillbaka till Sverige. Riksdagen fick mindre att göra. Riksdagsledamöterna kunde precis som förr både sköta sina gamla vanliga yrken och ha ett av de finaste förtroendeuppdragen, nämligen riksdagsledamotens. Redan utan grundlagsutredning blev Sveriges politik mer anpassad till en livskraftig marknadsekonomi.

EFTERORD

Historien om Estonias förlisning och de politiska förvecklingar som olyckan skapade visar både på möjligheterna och svårigheterna med att skriva alternativ historia. Meningen med den här essän var att försöka belysa resultatet av att ersätta den i Sverige förhärskande politikertypen, det vill säga de TV-mässiga, verbalt begåvade personer som gjort karriär inom politiksfären sedan barnsben, med politiker med något mer allsidig livserfarenhet och sakligare läggning. Dessutom ville vi föreställa oss ett Sverige som kunde föra sin egen politik utan att vara avhängigt regler och förordningar från Bryssel. Det senare var ju det lättaste.

Opinionen var mot ett svenskt EG/EU-medlemskap både före och efter folkomröstningen. Endast mindre förändringar i det verkliga skeendet hade behövts för att det skulle ha blivit ett nej i folkomröstningen 1994.

Svårare är det att tänka sig Sverige med omdömesgilla människor i ledningen för de stora politiska partierna. För att åstadkomma detta måste författarna vid tiden för historiens början avlägsna de då ledande politikerna och deras givna efterföljare. Det kunde ju ha åstadkommits på många olika sätt. Man skulle kunna ha tänkt sig en matförgiftning med C. Botulinum i riksdagsrestaurangen eller ett bombattentat mot Nobelmiddagen. Att vi inte valde något av dessa eller andra ännu blodtörstigare alternativ har delvis att göra med vår godmodiga läggning och dels att sådana dramatiska händelser hade riskerat att ta över huvudrollen i vår historia.

Vi sökte i stället det som Alfred Hitchcock döpt till McGuffin, det vill säga en intrig eller en detalj i intrigen som gör det möjligt att föra historien framåt men som i sig inte har betydelse för historien som helhet. Estoniaolyckan föreföll då vara ett självklart val. Katastrofen var ett stort nationellt trauma och efterspelet visade på ett mycket osäkert handlag hos både politiker och ämbetsmän vilket gav upphov till ett antal skandaler. Att vi i vår berättelse har komprimerat tidsaspekterna och på så sätt kunnat använda oss av Estonia-affärens efterdyningar, istället för verklighetens långt mer utdragna och plågsamma förlopp ansåg vi var ett mindre ingrepp i samtidshistorien än andra mer dramatiska och konstruerade händelser.

Historien skrevs under sommaren 2004. Så sent som under november 2004 kom nya fakta i dagen som visar att Estonia verkligen användes för vapensmuggling från Estland till Sverige. Det ändrar i och för sig inget för vår del. Det vi har skrivit är och förblir en saga. Dock ska sägas att vår beskrivning av Estonias skeppsbrott har inspirerats av Anders Björkmans hemsida om Estonia (heiwaco.tripod.com).

Björkman har gjort en gedigen teknisk analys av Estonias förlisning. Att kommissionens slutsatser inte tål en kritisk utvärdering är uppenbart för var och en som jämfört kommissionens slutrapport och Björkmans analys. Det är bara att hoppas att framtida utredningar utförda med större oväld och noggrannhet kommer att klarlägga vad som verkligen hände under den stormiga natten på Östersjön mellan den 27:e och 28:e september 1994.

En första början är kanske den förnyade utredning som regeringen nu tillsatt för att klarlägga förloppet när Estonia sjönk. Även om det tar tid kommer sanningen säkerligen fram till slut, vilket de riksdagsledamöter som inte vågade stödja en fullständig ny utredning bör beakta.

Vårt syfte med vår alternativa historia var ett annat - det var att visa att vår politiska framtid kan utvecklas på många olika sätt. Här har vi försökt visa på några mekanismer som skulle kunna hjälpa oss att få både ett bättre politiskt och civilt samhälle.

Stockholm 1 april

Margit Gennser.....................Mikael Gennser

....OCH FRANSKA SEGRAR (Påskdagen 2005)

2005-03-27T23:55:00.000+02:00

I dagens Times On LIne berättar Michael Portillo om en valvaka för 12 år sedan. Majors kabinett var samlat i Admiralty House för att följa det extremt jämna franska Maastricht-valet. Resultatet var lika viktigt för Major som för Mitterand. Ett franskt ja skulle bli Majors politiska undergång.

- Några minuter efter det att de franska valboxarna plomberats kommer ett samtal från Paris och Major får nyheten: 51% ja och 49% nej. Jag blev oerhört förvånad. Hur kunde ett så jämnt resultat presenteras så snabbt? Fortfarande hyser jag skamliga tvivel. Major gick ut till pressen för att tala om hur glad han var över resultatet, medan vi ministrar tittade undrande på varandra, skriver Portillo.

Även jag undrade över det jämna resultatet som gick Mitterands väg. Mina tvivel kan inte betecknas som ”politiskt korrekta”. Konstigt nog hade röster från Martinique och Guadeloupe gett ja-sidan segern. Rösträttsdemokratin höjer sig över alla misstankar eller som Norman Macrae skrev 1978 i The Economist: ”Den representativa demokratin betraktas som inhöljd i politisk moral; lika omöjlig för anständiga människor att angripa som en gång riddarskapet, den heliga inkvisitionen eller konungars gudomliga rättigheter.” Därför bör det också vara anstötligt att hysa minsta tvivel om Mitterands Maastrichtresultat.

Mitterand vann sitt ja och Chirac kan också vinna sitt den 29 maj trots att nej-sidan växer. Varför? Charisma? Friserade opinionsundersökningar som påverkar väljarna? Utlandsröster? Chiracs förmåga att domptera regeringscheferna från andra EU-länder, i första hand Blair?

En segerrik politiker tar väljarpoäng och franska presidenter tycks vinna lätt i Bryssel och då också höga väljarpoäng hemma hos sig. Chirac kan - trots att han är impopulär - vinna folkomröstningen eftersom regeringscheferna från Storbritannien men också Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige ständigt bjuder på billiga franska segrar. Danmarks och Irlands nej skulle ha dödat Maastricht- respektive Nice-avtalet. Varför försvarade inte Danmark och Irland sina väljares utslag? Varför ställer sig demokratiskt valda regeringschefer bakom krav på nya omröstningar tills resultatet blir det rätta och varför har Blair krattat ”Chiracs rabatt” inför den franska folkomröstningen? Varför krävde han inte att stabilitetspakten och tjänstedirektivet skulle ligga fast? Sedan fransmannen och socialisten Delors med hjälp av Foreign Office gjorde sig kvitt Margaret Thatcher och hennes handväska, tycks fransk diplomati med alla tänkbara diplomatiska knep få som de vill. Därför bör vi gardera med ett franskt ja den 29 maj. Men hoppet bör vara det sista vi överger. Det kan bli ett franskt nej, trots en minst sagt politiskt fumlig Blair.

BLAIRS MÜNCHEN (24-25/3 2005)

2005-03-25T12:04:00.000+01:00

En mindre godtrogen Chamberlain 1938 i München hade visserligen inte kunnat hindra ett krig, däremot ett världskrig. Ett brittiskt nej till Hitlers krav om stora delar av Tjeckoslovakien var vad en otålig Hitler önskade. Han ville anfalla tjeckerna så fort som möjligt enligt militärhistorikern Williamsson Murray (”More What If” - Eminent Historians Imagine What Have Been. New York 2001.) Men ett krig 1938 skulle inte Hitler vunnit. Det skulle snabbt sprida sig till fler länder än Tjeckoslovakien och torpedera Hitlers strategi. Den tyska upprustningen var fortfarande haltande, flygvapnet saknade piloter och plan, ekonomin var usel. Samtidigt var situationen i östeuropa förmånligare för väst 1938 än 1939. Winston Churchill beskrev helt korrekt Chamberlains München som ”ett nederlag utan krig” och det var dessutom ett onödigt nederlag.

I Storbritannien har München blivit ett levande minne efter den senaste veckans EU-toppmöte i Bryssel. Blair vek sig under pressen ”att hjälpa Chirac” att vinna den franska folkomröstningen om EUs grundlag. Två frågor var viktiga. Att till allt utom namnet avskaffa stabilitetspakten och att stoppa ”servicedirektivet” som skulle ge en friare tjänstemarknad. Blair ställde upp för Chirac. Varför han gjorde det frågar sig alla? Han skulle sluppit en folkomröstning i Storbritannien om fransmännen säger nej till konstitutionen. Hans ställning i parlamentsvalet nu i maj skulle också stärkts, om han varit tuff i Bryssel.

Blairs lojalitet till Chirac och EU belönades mycket snabbt med ”knivhugg i ryggen”. Det skedde vid Chiracs presskonferens i Bryssel, när alla andra statsministrar åkt hem.

”Kommissionen föreslår men det europeiska rådet bestämmer”, sa Chirac och därför kommer ett tjänstedirektiv enligt fransk modell att vinna och så gick han till hårt angrepp mot den brittiska rabatten på EU-avgiften (ca 40 miljarder kronor) och på ”ultraliberalismen”, dvs marknadsekonomin som han kallar ”vår tids nya kommunism”.

Chiracs återkomst till Paris var en hjältes för ja-sidan vare sig de tillhörde högern, mitten eller vänstern.

Och i London frågade sig Sun: Varför kan inte Tony Blair vara mer lik Chirac?” Trots att vi avskyr Chiracs själviska och arroganta attityd är han effektiv. Han får vad han vill! Blairs återkomst från EU är däremot bedrövlig. Han har kapitulerat för Frankrike och Tyskland, men här hemma försöker han dölja det. Stödet till den franska, socialistiska bastionen går dock inte att dölja och inte heller Blairs taktiska misstag. Den brittiska rabatten på 40 miljarder kr ”lever farligt”. Chiracs manipulationer är ofta dödliga och så slutar Sun sin artikel så här:

- Vi kommer definitivt INTE att komma ihåg detta som vår bästa timme. Churchills ord 1938 med liten ändring passar också 2005.

Men det är inte endast britterna som ska vara rädda när en mans arrogans segrar i EU-förhandlingar. Vi bör inse att detta skadar allas vår framtid och om inte Chirac möter motstånd kommer han av valtaktiska skäl inte hålla sig för god att leka med världspolitiska minor - vapen till Kina, stöd till Iran, allians med ett korrupt FN etc. Göran Perssons roll som ”lilljolle” i Chiracs kölvatten är inte klädsam.

FRANSKA POLITISKA PENGABEKYMMER (21/3 2005)

2005-03-21T14:07:00.000+01:00

I dag börjar en omfattande rättegång i Paris. 47 personer och bland dem politiker från hela skalan från höger till vänster är anklagade för att ha riggat statliga byggkontrakt i Paris i utbyte mot mutor på hundratals miljoner kronor eller t o m betydligt mer. Bland de åtalade finns fyra tidigare regeringsmedlemmar och nära medarbetare till Chirac.

Pengarna har i huvudsak använts för finansiering av politiska partier men en del av pengarna har också slunkit ned i privata fickor. Systemet började ganska amatörmässigt på 80-talet, skriver Daily Telegraph men utvecklades sedan till något som kan beskrivas som ett professionellt mutsystem. Kontrakten belades med 2% i ”mutskatt” som delades upp så att högerpartier fick 1,2 och vänsterpartier 0,8 procentenheter. Företag som inte betalade eller var sena med betalningarna hotades med att kontrakten skulle annulleras.

President Chirac är inte direkt berörd av rättegången men frågan ställs om han inte visste om vad som försiggick, när han var Paris borgmästare. I andra sammanhang har Chirac misstänkts för missbruk av offentliga medel. Som president vägrade han svara på domarnas frågor. Franska parlamentet beslutade sedermera att regerande presidenter ska vara immuna under sina ämbetsperioder.

Men inblandad eller inte, immun eller inte, rättegången i Paris är politisk dynamit. Chiracs oppinionssiffror har bara varit lägre en gång tidigare, inför omvalet 2002. Politiska analytiker misstänker att denna jättelika korruptionsskandal kommer att öka chanserna för Nej-sidan om EU-konstitutionen. Det är inte otroligt!

Även vi i Sverige har affärer som gäller missbruk av skattepengar, men våra skandaler är småttiga jämfört med dem på kontinenten. Vad är köp av Toblerone och babyblöjor mot fru Chiracs hushållsutlägg i femsiffriga tal för gåsleverpastej, tryffel och andra delikatesser? Vad är SSUs felräkning av medlemmar i jämförelse med mutor för hundratals miljoner till partier från vänster till höger? Fast faran är ”att man börjar med en knappnål för att sluta med en silverskål” Litet missbruk kan med tiden växa sig stort.

Fransmännen: Oui eller Non? (21/3 2005)

2005-03-21T09:00:00.000+01:00

Helgens opinionsundersökningar lär ha varit chockartade, inte för fransmännen men för det franska etablissemanget. Ja sidan backar snabbt och Nej vinner mark.

En enda opinionsundersökning säger mycket litet. Vad som krävs är resultat från många undersökningar för att se hur opinionsläget utvecklas. Därför visar jag en antal mätresultat från Frankrike.

Utgången av den franska folkomröstningen är viktig, inte minst för oss i Sverige. Kanske får vi uppleva en "rysare" i stil med Mitterands folkomröstning om Maastrichtavtalet. Ja-sidan vann den gången hårfint tack vare de franska väsindiska öarna. Kommer Frankrikes utomeuropeiska besittningar än en gång ha en avgörande betydelse för oss i Europa. Det är inte önskvärt.

Här är således resultaten av några av de senaste opinionsundersökningarna i Frankrike:

RTL (9-10/3) OUI: 56% NON 44% (FEB: OUI: 66% NON 34%)

BUA (7 -9/3): OUI: 52% NON 44% (FEB: OUI: 58% NON 42%, JAN: OUI 63% NON 37%)

IFOP: (3 -4/3): OUI: 23% NON 21%, (FEB: OUI 25%, NON 20%, JAN: OUI 18%, NON 15%)

CSA: (16 -17/3): OUI: 49%, NON 51% (FEB: OUI 60%, NON 40%, JAN: OUI 65%, NON 35%)

IPSOS: (18-19/3): OUI 48%, NON 52%, (FEB: OUI 60%, NON 40%)

Trenden är uppenbar. Eurofilerna bör sannerligen oroa sig.

Lägg märke till att i samtliga undersökningar är det en stor andel som uppger att de är säkra på att de kommer att rösta men de vill inte uppge hur de kommer att rösta. Denna siffra har i de flesta undersökningar minskat samtidigt som Nej andelen ökat.

För att följa opinionsundersökningarna använd den här länken.

Post script (15/3 2005)

2005-03-15T15:47:00.000+01:00

Litet ytterligare fakta om EUs sätt att handskas med våra pengar. När hörde någon den så EU-entusistiske Carl B Hamilton kritisera EUs inkompetens och vanskötsel av våra pengar?
Se nedan.

The Daily Telegraph ^ | 15 March, 2005 | Ambrose Evans-Pritchard
By Ambrose Evans-Pritchard, European Business Editor(Filed: 15/03/2005)

The European Commission has a "chronically sordid" accounting system and is still unable to keep track of the EU's £73billion budget after a decade of financial scandals, according to a top EU insider.

An internal email obtained by The Telegraph paints an ugly picture of an autocratic body with an "incestuous esprit de corps" that uses its bureaucratic muscle to "trash" any official who dares to question its methods.

It said the Budget Directorate was in "persistent denial of the real nature and depth of problems" it faced, choosing "cavity filling solutions where root canals were called for".

The note was written by the former director-general of the commission's Internal Audit Service, Jules Muis, who retired last year after attempting to spearhead the EU's reform drive.

He said the Budget fiefdom relied on non-qualified accountants to manage funds, allowing it to "get away with" practices that breached its own laws. It operated a "perverse incentive structure" that rewarded staff if "they managed not to discover financial malfeasance".

The Dutch-born Mr Muis, recruited from the World Bank as a trouble-shooter to clean up Brussels, said the commission still took "no responsibility for whether the accounts are right in the end".

"Ten years after the Commission first failed to get normal audit blessing on its accounts and controls, it still does not have a proper accountability construct. This extraordinary situation is the major cause of the chronically sordid state of quality accounting," he said.

The confidential letter, dated September 4 2004, was submitted to the disciplinary hearings of Marta Andreasen, the Commission's former chief accountant turned whistleblower. Mrs Andreasen lasted five months in the job in early 2002 before going public with claims that the EU budget was "an open till waiting to be robbed".

She revealed that the EU still relied on single entry book-keeping - more than seven centuries after the Venetians switched double entry books - alleging that it let officials transfer of large sums without leaving an electronic fingerprint.

While the Commission was moving to a modern accrual-based system, she slammed the plans as half measures that papered over the core problem, taking her concerns to the EU's Court of Auditors, Euro-MPs, and finally the press.

She was sacked last October by Neil Kinnock in his last official act as administration commissioner.

Mr Muis defended Mrs Andreasen - the first trained accountant to hold the post - calling her a "focused and determined professional who was asking the right questions". He said that any chief accountant "worth his/her salt" would have been shocked by the "systemic control weaknesses" she encountered.

"I know of no professional accountant ever having to start her job with such a vulnerable opening balance sheet. I would for no money have wanted to be in Ms Andreasen's shoes, recognizing the unforgiving inclination of a bureaucracy once one is declared taboo by the powers that be, considering the collective firepower it can marshal to trash an individual singled out, if it so wishes, at taxpayers' expense. This is after all an organization that can sanction people for not speaking well about the Commission," he said.

He called Ms Andreasen's trial a "smoke and mirrors side-show", relying on character smear by anonymous witnesses, that reflected the culture of "might makes right". It sent a signal to other EU officials that disputes would "be resolved based on power-politics only".

Mr Muis said that he had been threatened for stepping out of line, being warned: "We have ways of breaking people like you".

Mrs Andreasen, a Spanish citizen, clashed with her superiors after they asked her to sign off on the budget for 2001 - the year before she started working for the body - but refused her request for access to the accounts.

She later discovered an €200m discrepancy in the 2001 books that was air-brushed out of existence in the final report. EU officials now admit €50m of the missing money involved debts written off in Eastern Europe, but have refused to detail the loans.

VAD HADE HÄNT OM ....? (15/3 2005)

2005-03-15T14:42:00.000+01:00

Vad hade hänt om en svenskt skattebetalare år efter år hade lämnat in felaktiga självdeklarationer? Vad hade hänt om ett svenskt fåmansbolag hade så stor oordning i räkenskaperna att revisorerna inte kunde godkänna dem? Vad hade hänt om ett svenskt börsbolag fortfarande efter tio år inte kunnat presentera en godkänd redovisning?

Upptaxering, straffavgifter, åtal för skattebrott, nedläggning av bolaget, näringsförbud, avregistrering från börsen, utstötning och vanära, hade blivit resultatet. Men varför dessa frågor? De har faktiskt med EU att göra!

År 2002 anställdes en mycket kvalificerad chefscontroller, Marta Andreasen, vid EU för att reda upp EUs notoriska redovisningsröra - känd under minst 10 år.

Efter fyra månader på jobbet 2002 kunde inte fru Andreasen hålla tyst längre utan meddelade pressen att EU-budgeten var en skandal och var vidöppen för förskingringar. Kritiken gav ett snabbt resultat - hon avstängdes från sin tjänst. Den som lyssnar till de sakkunniga i den åtföljande rättsprocessen vet att Andreasen har skött sitt jobb rätt, men att EU-byråkratin inte ville tillstå att de medvetet - eller möjligtvis på grund av inkompetens - åsidosatt alla acceptabla redovisningsregler.

Andreasens synder var dels att hon gett offentlighet åt de skandalösa redovisningsbristerna, dels att hon vägrat att signera tidigare års redovisning samtidigt som hon nekades tillgång till bokföringen. Hennes nej var berättigat. Det visade sig att det saknades verifikationer för €200 miljoner! Ett godkännande stred uppenbart mot professionell god sed samtidigt som hennes underskrift gjort henne till en lekboll i chefernas händer för all framtid.

Andreasen fick pris för sitt mod, men hon miste jobbet och utsattes för trakasserier. Fallet Andreasen är inte ett enkelt enskilt fall. Det utgör en skarp varning mot hela EU-systemet och den EU-konstitution som våra riksdagsmän ska godkänna. EU-tjänstemännen ska visa solidaritet mot EU även vid svåra oegentligheter! Detta strider mot de rättsprinciper vi är vana vid i Sverige. EUs krav på absolut solidaritet öppnar för förskingring och missbruk av skattepengar men också för förföljelse av enskilda anställda och av journalister. (Se 3 februari, Hot mot pressfriheten och Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, del 3, protokoll och bilagor, DS 2004:52, kapitel V art 11 och 12 samt VII Allmänna bestämmelser.)

I EU ger lydnad mot makten immunitet. Rättrådighet mot de verkliga uppdragsgivarna, skattebetalarna, leder till bestraffning.

DET ÄR VÅR PLIKT ATT KRÄVA FOLKOMRÖSTNING FÖR ATT BEVARA RÄTTSSAMHÄLLET. DEN RIKSDAGSLEDAMOT SOM INTE FÖRSVARAR RÄTTSSAMHÄLLET BÖR INTE FÅ SITTA KVAR I RIKSDAGEN - OBEROENDE AV PARTI.

NÄR MAN TALAR OM TROLLEN (13/3 2005)

2005-03-13T22:20:00.000+01:00

Margot Wallströms syn på oss väljare var på tapeten i min blogg men att hon också var aktuell i min "brevlåda" kom som en överraskning.

Jag ska inte vara så artig som Anthony Coughland, en utomordentligt bildad och fin man, utan vara mer rakt på sak. Margot Wallström borde skämmas, när hon försöker påverka den nationella politiken i Irland och i Sverige också. Sannolikt är hennes aktiviteter olagliga. Men läs Anthony Coughlands brev själv och lär känna EUs smutsiga politik. Margot Wallström och hennes medkommissionärer försöker köpa röster med våra pengar. De opålitliga svenskarna ska över huvud taget inte få rösta!

Och jag förstår att Margot Wallström är rädd - om sin födkrok. När en liten bankkassörska får miljonlön med extra förmånlig EU-skatt, då gäller det att vara om sig.
====================

Här kommer brevet.

FROM:

Anthony Coughlan, Secretary, The National Platform EU Research and
Information Centre, Ireland

Thursday 10 March 2005

Dear Pat Kenny,
re: Commissioner Margot Wallström's involvement in debate on the EU
Constitution in Ireland

I listened with interest this morning to your interview with Swedish EU
Commissioner Margot Wallström, who is speaking in Dublin on the EU
Constitution.

Mrs Wallström spoke about contributing to the Irish debate on the proposed
EU Constitution and the role that she and her fellow Commissioners were
anxious to play in providing "objective" information on the Constitution.
In the lead-in to one of your questions you implied to your listeners that
Britain was really the only EU country where people were so innately
"euro-sceptical" that they would reject the Constitution. As I listened, I
said to myself it was a pity that you did not ask Commissioner Wallström
why they are not holding a referendum in her own country, Sweden.

The reason is of course that if Sweden did have a referendum, its citizens
would almost certainly vote No, just as they decisively rejected the
proposal to abolish their national currency and replace it with the euro in
September 2003. The reason there is no referendum in Sweden is that the
mainstream political parties there do not want a repeat of that experience,
even though there is considerable popular demand that Swedes should have a
say on a Constitution which would have the effect, inter alia, of
abolishing the existing European Union and Community and replacing them
with quite a new European Union in the the constitutional form of an EU
Federation.

As regards attitudes to the Constitution in the UK, it is virtually certain
that there will be a No vote in Northern Ireland when the UK referendum is
held next year, as the three largest political parties there will be urging
that. Would it not make sense for us in the Republic of Ireland to wait to
see what our fellow countrymen in the North think about this proposed EU
Constitution before we vote on it - especially as we are supposed to be
encouraging closer North-South links these days?

I trust you will not mind my saying that one should be chary of
facilitating the European Commission or its individual Commissioners to
play any part in Ireland's debate about this EU Constitution. Or at least
one should be sceptical of their honesty and "bona fides". The Commission
is a hugely self-interested party in this business. The abolition of 69
further national vetoes, which ratifying the Constitution would entail,
would greatly extend the monopoly the Commission possesses in proposing EU
legislation. Mrs Wallström and her colleagues would gain much more power
as a result. The Commission is not a party to the European Treaties, which
are negotiated and concluded between the Member States as the "High
Contracting Parties". One might accept that the Commission has a function
in publicising the treaties and their legal implications AFTER they are
ratified, when the Commission has been given new duties under them, but
surely not before, when it is possible a treaty may not be ratified or come
into force at all. For the Commission or its individual Commissioners to
be advocating support for the EU Constitution and attempting to influence
the vote in various EU countries - as it is currently doing and planning to
do further, and which Mrs Wallström was doing in indirect if polite fashion
on your programme this morning - is a legal and political outrage that I
suggest should offend any democrat or fair-minded person.

Such action by the Commission is quite probably illegal under EU law, for
the ratification of new European Treaties is solely a matter for the
Member States "in accordance with their respective constitutional
requirements" - although it would take a long-drawn-out court-case before
the EU Court of Justice to prove that, and there is a waiting list of over
two years for ECJ cases to be heard.

However intervention by the Commission and its Commissioners in the
ratification process of EU treaties is almost certainly both
unconstitutional and illegal under Irish law - there is now a legal ban on
expenditure by foreign sources in referendum campaigns here - and my
political colleagues and I have every intention of initiating legal action
in the Irish Courts if such intervention occurs.

I enclose for your information a report from the London Times of 18
February which gives details of Commission expenditure on pro-Constitution
propaganda in Britain alone. It would be interesting to find out who may
be in receipt of such Commission largesse here in Ireland. Maybe one of
RTE's investigative programmes might find that worth enquiring into?

I am sending a copy of this letter for their information to Mr Peter Doyle,
Director of the EU Commission Representation in Ireland, to former MEP Ms
Patricia McKenna, to RTE's Director-General and some of your other
colleagues in the station, and to various EU-critics in Sweden whom I
know.

You will appreciate of course that my interest in this matter is purely
"pro bono publico". I have no interest other than a citizen's concern for
proper democratic standards in Irish referendums, and a desire to prevent
the drastic further reduction in Irish and European democracy that would
occur if this EU Constitution should be ratified. I am not a party
politican, so there are no votes in it for me. And there is certainly no
money, unlike in the case of the Constitution's principal proponents,
whether Brussels-based or Irish-based, including Mrs Wallström.

With good wishes,
Yours sincerely

Anthony Coughlan
Secretary

ÄR VÄLJARNA POLITIKERNAS FIENDE? (13/3 2005)

2005-03-13T21:41:00.000+01:00

Att våra politiker, vare sig de finns på höger eller vänsterkanten, misstror sina väljare börjar bli allt mer uppenbart.

Expressen i går var ganska avslöjande. Det gällde moderaterna. ”Bildts förre dräng är Reinfeldts nya arkitekt” löd rubriken till en artikel om att ”Han (Borg) ska göra sossar av alla moderater”. ”Moderaterna ska sossefieras till valseger - i hemlighet!” Indoktrineringen i Örebro skedde hårt bevakad bakom stängda dörrar. 1 100 moderata kommunpolitiker skulle lära sig ”att den enda rätta vägen” är socialdemokratisk politik! Det där med ”den enda vägen” tycks hänga kvar sedan Bildts dagar. Men allt gammalt tankegods går väl inte att lämpa ut på en gång.

Medlemmar och väljare tycks uppfattas som ”viljelösa idioter” som kan manipuleras hur som helst. Jag misstänker att Borg (drängen som blivit arkitekt) och Reinfeldt vår blivande allsmäktige herre, har hämtat sina nya idéer och framförallt sin syn på väljarna (valboskapen) nere på kontinenten, i Bryssel.

Samma indoktrineringstankar torgförs nämligen av Margot Wallström. Den gemensamma nämnaren är att väljarna är okunniga, obegåvade, lättlurade och dumma och att Margot kan få oss dit hon vill.

Måntro det? Ingen demokrati kan överleva med sådana politiker och sådana politiska attityder. Det är kanske därför EUs konstitution går ut på att ersätta vårt demokratiska statskick med ett auktoritärt fåtalsvälde.

Det är riktigt att Giscard´s konstitution är ordrik, svamlig, inkonsekvent och består av ett misch-masch av viktiga bestämmelser och irrelevanta detaljer. En dålig författare levererar dessvärre alltid svårläst text. Men låt oss trots Giscards oförmåga som skribent läsa förslaget till EU-konstitutionen. Med Dr Anthony Coughland som guide kan vi ta oss genom konstitutionens snåriga texter. Läsningen är avslöjande och den självklara slutsatsen blir att konstitution tar död på vår demokrati.

VI SVENSKAR MÅSTE FÅ FOLKOMRÖSTA OM EU-GRUNDLAG!

DET FINNS OMUTBARA MÄN - ÄNNU! (12/3 2005)

2005-03-13T19:43:00.000+01:00

1991 och 1992 tillhörde jag den grupp svenska riksdagsledamöter som bevistade FNs generalförsamling.

New York har sin stora charm till skillnad från FN, som kännetecknas av alla stora byråkratiers olater.

FN-byråkraterna var inte heller några ”charmtroll”. De motsvarade fullt ut alla mina fördomar.

Det fanns dock ett stort, positivt undantag - Rolf Ekeus, då chef för vapeninspektörerna i Irak. Han var frispråkig. Han var modig och han gjorde ett bra jobb. Att det både var påfrestande och farligt var uppenbart efter den genomgång han hade med oss svenska riksdagsledamöter.

Drygt 10 år senare, den 12 mars 2005, skriver Francis Harris från Washington i Daily Telegraph att Saddam Hussein´s regim erbjöd Rolf Ekeus en muta på 2 miljoner dollars om han skrev ”en tillrättalagd rapport om Saddams vapen”. Reuters frågade om det stämde och svaret var ett ”äkta” Ekeus svar: ” Visst jag fick reda på av Tariq Aziz att det fanns några miljoner att hämta, om jag skrev en ”bra” rapport och svaret var ” Så gör inte vi svenskar affärer. Och så tog jag kontakt med Volcker kommissionen.”

Det känns bra att vara svensk med en sådan landsman som Ekeus.

Men tyvärr, för varje nej Aziz fick hittade han många fler mutbara och pengar hade han - ca 12 miljarder kronor som var avsedda för hjälp till hungrande och sjuka barn. Det är inte FN som avslöjat förskingringen av internationella hjälppengar. Det är det land som FN så gärna vill utnämna till ”världens buse - USA”.

Tack och lov för en modig och rättrådig svensk, Rolf Ekeus samt USA och Volcker kommissionen. Det finns andra svenskar som knappast har namn om sig att vara lika rättrådiga. Den som är nyfiken kan gå in här och kolla upp. Och vill ni hitta fler nyheter som de stora och ”goda” internationella organisationer som EU och FN kan ni besöka den här bloggen. Ju mer ”fjällen ” faller från våra ögon desto bättre. Det finns rättrådiga män men oerhört många fler som tillhör det långfingriga internationella gardet.

Nästan 10 år senare (10/3 2005)

2005-03-10T20:55:00.000+01:00

Ursäkta att jag inte hört av mig på ett tag
Influensan slog till och frågan var om jag skulle besegra virusen eller om virusen skulle besegra mig. Jag tror att jag vinner, men helt säker är jag inte.

Min blogg ska få en ny start och ämnet är stabilitetspakten. Att pakten bäddade för misslyckanden var det många som varnade för både 1995 och 1996, men dessvärre inte tillräckligt många.

Professor Ulf av Trolle tillhörde dem som var mot Maastrichtavtalet och konvergensvillkoren. I GP (27/8 1996) skrev han att i ett par årtionden hade kämpat för den gemensamma marknaden men efter att ha sett hur konvergensvillkoren skadat Frankrikes industri hade han blivit en våldsam motståndare till Maastrichtpolitiken.

I dag - nästan 10 år senare

Tyskland, Frankrike och Italien gör allt för att slippa stabilitetspakten men oenigheten inom EU - både bland de 12 euroländerna och de 25 EU-länderna är stor.

Maratondiskussioner i tisdags har inte lett närmare en lösning. Förhandlingsledaren, Jean-Claude Juncker vill inte ersätta en pakt som inte fungerar med en som inte heller fungerar. Lösningen på EUs ekonomiska problem tycks vara avlägsen och han förvånades över de stora motsättningar och bitterhet som vuxit fram mellan stora och små länder och mellan nya och äldre EU-länder.

Den europeiska tillväxten har varit lägre än USAs 12 av de senaste 13 åren.
I euroområdet var tillväxten det fjärde kvartalet i fjol endast 0,2%. Prognoserna för tillväxten 2005 är inte heller hoppingivande. De mest optimistiska tror på en tillväxt på 1,2%, medan andra prognoser talar om 0,6 till 0,8%. Tyskland ligger på ständig jumboplats.

ECB är ett optimistiskt undantag och tror att tillväxten ska öka inom euroområdet.

Mot ECBs optimism talar de allt värre arbetslöshetssiffrorna i Tyskland.
Professor Bernt Rürup sakkunnig bl a på arbetsmarknadsområdet är mycket pessimistisk inför framtiden. Enligt Spiegel ONLINE räknar han inte med någon snabb minskning av arbetslösheten från 5,2 miljoner.

- Vårt lands cancer är massarbetslösheten, som i tysthet vuxit fram under 30 år. Detta onda kan inte pressas tillbaka på kort tid. Om arbetslösheten skulle gå ner till 4 miljoner 2006, vore det en stor framgång men detta kräver hög tysk tillväxt, inte ”slow-motion”.

Vad är det grundläggande felet? Att man alltför snabbt införde euron och EMU. Ska Tyskland komma ur sina allvarliga problem måste de sköta sin ekonomi själv efter egna villkor, precis som Italien, Frankrike, Grekland, Portugal etc. Det fanns en finansminister på Ekofinmötet som satte fingret på den ömma punkten. Det var Gordon Brown. Han opponerade sig mot både gamla och nya konvergensregler och mot euron med orden:

- Det är inte Storbritannien som lämnat stabilitetspakten i sticket. Det är stabilitetspakten som svikit Storbritannien och Europa.

Tänk om Pär Nuder kunde lära av Gordon Brown.

DEN 23 FEBRUARI - omoral som stöder ondska

2005-02-23T21:39:00.000+01:00

Jag hade tänkt försöka skriva positivt om FN. Claudia Rosetts artikel ”The U.N.´s Most Devastating Failure” i Wall Street Journal (23/2) gjorde det omöjligt. FN behöver ifrågasättas inte på grund av små, löjliga skandaler som Ruud Lubbers sexuella ofinhet mot en kvinnlig anställd i Geneve utan därför att FN och UNHCR inte sköter sin viktiga uppgift att skydda de svagaste och mest utsatta flyktingarna, bl a de från Kim Jong IIs Nordkorea.

”Tyst diplomati” har varit UNHCRs arbetsmetod de senaste 10 åren. Den har kännetecknats av byråkratisk okänslighet, som till slut blir till hjälp för ondska och onda regimer.

UNHCRs kontor i Beijing ska enligt FNs flyktingkonvention skydda de nordkoreanska flyktingarna från att skickas tillbaka till Nordkorea. De som återvänder till Kim Jong hotas av arkebusering, tvångsarbete, slavläger och en död av svält. UNHCR har en årlig budget i Beijing på 4,4 miljoner dollars och Kina har undertecknat konventionen. Flyktingar som de nordkoreanska ska skyddas, men kineserna bryter öppet mot fördraget och UNHCR nöjer sig med ”tyst diplomati”. Resultatet är katastrofalt. Över 300 000 koreaner vistas illegalt i Kina med utvisningshotet hängande över sig. Oerhört pressade flyktingar har dock ibland med desperata medel kunnat tvinga fram konkret hjälp av UNHCR.

Ett exempel är den nordkoreanska familj som stormade UNHCRs kontor och hotade att äta dödligt råttgift, om de tvingades ut på gatan. De fick hjälp med transitering genom Kina. Efter denna händelse skaffade dock UNHCR kinesiska säkerhetsvakter för att skydda sig och sina lokaler mot dem de har betalt för att ge hjälp och skydd.

Claudia Rosett vände sig till UNHCR i Geneve för att få helt färska uppgifter om den koreanska flyktingfrågan. Hon hamnade mitt i FNs stora Lubberkris och taleskvinnan frågade stressat: Varför just i dag? Jo, skriver Rosett, därför att flyktinghjälpen under mer än 10 år har kännetecknats av ”mjuk diplomati”. Först för två år sedan gav Lubbers offentlighet åt de svåra koreanska problemen. Det var allt. Inget mer hände och människor dör samtidigt som UNHCRs topporganisation hanterar det verkligt stora problemet: Ruud Lubbers sexskandal och avgång.

Förvånande i en organisation som har till uppgift att garantera mänskliga rättigheter och som haft Libyen som ordförandeland för Kommissionen för mänskliga rättigheter? Nej inte alls. Hyckleri blir nämligen snabbt omoral och omoralen stödjer lätt ondskan.

DEN 22 FEBRUARI - unga, modiga och tänker själv

2005-02-22T16:54:00.000+01:00

I söndags höll MUF-distriktet i Stockholm stämma. Stämman sa nej till EUs konstitution och kommer att verka för att detta beslut också ska bli partiets linje.

Friskt vågat är hälften vunnet!

MUFs unga medlemmar är värda honnör, stöd, uppmuntran och beundran för att de vågar tänka själv och att de vågar ha i partiet obekväma åsikter. De bör ha beröm för att de inte dogmatiskt godkänner partitoppens politik och för sitt mod att säga högt vad en stor majoritet av svenska folket tycker - EUs konstitution bryter mot svensk demokrati.

De har kurage för de utsätter sig för partipiskan. Den slår hårt ju yngre opponenterna är. Det är ju viktigare - och kanske lättare - att kuva de unga. Gamla hundar är svårare att lära sitta och dessutom har de inte så många år kvar.

Ordföranden Lars Rådén och hans distrikt riskerar att få en kämpig tid, men ge inte efter. Stå upp för era åsikter och ni vinner respekt. Vill moderata partiledningen också vinna respekt avstå från att använda den makt partipiskan ger.

Den elaka katten Måns med sina två ekon Bill och Bull har åtminstone aldrig jag uppfattat som skinande ledargestalter och som demokratiska föredömen. I stället är de svenska symboler för mobbning och ett av deras verktyg är likriktningens partipiska! Att tänka annorlunda eller sakna svans om man är katt, kan gå på ett ut.

DEN 21 FEBRUARI - Persson och Pensioner

2005-02-21T23:01:00.000+01:00

Göran Persson har varit ute i stora världen, där pensioner är ämnet för dagen. Att statsministern börjar tala pensioner är således inte förvånande men däremot vad han säger:

- Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort.

Vad menar statsministern? Att ATP inte skulle ha anpassats till demografi och ekonomi? Att 30 års arbete ska ge lika hög pension som 40 år? Att avgifterna ska kunna höjas i stället för att vara fasta?

Att lyfta sig i håret är lika omöjligt, som att lova höga, stabila pensioner i ett land i demografisk och ekonomisk kris. Sverige befinner sig inte här. Italien, Tyskland och Spanien gör det. De har vacklande tillväxt . Nativiteten ligger mellan 1,3 och 1,1 barn per kvinna. Italien kommer 2050 med nuvarande utveckling ha 40% av sina medborgare i åldern 60+.

Sverige har en åldrande befolkning men problemen är trots allt hanterliga. Dels har vi en någorlunda acceptabel nativitet, dels anpassar sig vårt nya pensionssystem automatiskt till dålig tillväxt och förändrad livslängd. Om vi blir äldre måste pensionspengarna räcka längre - pensionen blir per år räknat mindre. Men vi har chans att klara av det: genom senare pension, genom eget sparande eller genom att leva billigare. Verklighetens begränsningar kan ingen politiker rå på, men individens möjligheter att planera sitt eget liv kan underlättas . ”Själv är faktiskt bäste dräng”! Det nya pensionssystemet vill öppna för individens egna val. Det finns ingen bestämd pensionsålder och alla som har pensionssparande får årlig information, som ger en plattform för planering. Nästa år kommer det ”orange kuvertet” ha fler uppgifter, bl a om avtalspensionerna. Avkastningen på pensionspengarna redovisas också öppet. Inkomstpensionen har växt med 2,4% och premiepensionen i genomsnitt med 8,4% 2004. Kanske bäst att påminna herr Persson om att ATP-pensionen i bästa fall behöll sitt ursprungliga värde.

Vill statsministern trots allt oroa sig för framtida pensioner finns kontinentens pensionsmara. När statsministern har satt sig in de tyska och italienska problemen är jag är övertygad om att han i all tysthet tackar mig och alla andra EMU-motståndare för nejet till euron.

- Att knyta sig till euron är dårskap med tanke på euroländernas pensionskris, skriver William Rees-Mogg i The Times i dag. Dårskap vill väl ändå statsministern undvika.

DEN 20 FEBRUARI - det går undan i svängarna

2005-02-20T22:22:00.000+01:00

I fredags - för två dagar sedan - skrev jag en kommentar till riksdagsledamoten Ingvar Svenssons inlägg i SvD. Sedan kraschade min hårddisk. Så här tyckte jag i alla fall.

Det går inte att föra en EU-debatt om man inte är överens om grundläggande fakta, skriver Ingvar Svensson (kd) i SvD.

Debatten blir i ännu mer meningslös, när debattören Ingvar Svensson inte en gång är överens med sig själv, om vad den nya konstitutionen innebär - betydelsefulla eller bagatellartade förändringar? Bägge kan inte gälla på en gång! Fast Svenssons motsägelser har kanske ett syfte - att blanda bort korten och göra debatten oklar.

Men Jean-Luc Dehaene, EU-konventets vice ordförande och en övertygad anhängare av den stora EU-staten säger exakt som det är:

- Den nya EU-grundlagen är ett stort steg på vägen att göra EU till en sann politisk union.

Men det som är sanning i Bryssel är en politisk bomb i London och kanske i Stockholm också, vilket förklarar Ingvar Svenssons otydlighet, ja tvetalan.

Men allt går så snabbt - att EUs grundlag är en liten konstitutionell petitess ”köper” inte svenska folket. Hela 58% vill enligt Rapport ha folkomröstning och statsvetarna talar om ett nästan enormt förtroendegap mellan väljare och riksdag. Märks inte detta alls innanför riksdagens murar?

Men så går det ännu mer undan i svängarna. Det socialdemokratiska studentförbundet i Lund har läst sitt partis stadgar och gjort en upptäckt.
5% - 7 000 av partiets medlemmar kan begära en medlemsomröstning om folkomröstning om EUs grundlag.

EMU har fått svenska folket att gilla folkomröstningar. Deras politiker ogillar dem desto mer, men det hjälps inte.

Göran, Fredrik, Lars, Maud och Göran har fått något att tänka på:

Är det bäst att ta tjuren i hornen krypa till folkomröstningskorset och är det bäst att göra det först och inte sist?

SVEN RYDENFELT - hans kamp för frihet lever vidare

2005-02-17T10:35:00.000+01:00

Sven Rydenfelt har gått bort men hans minne och hans böcker lever kvar.

Han vågade slåss för frihetliga och liberala värden, när idéerna om blandekonomi var allenarådande. Han visade med övertygelse och logik att regleringar och överbeskattning gjorde oss både intellektuellt och materiellt fattigare. Men han vek inte från sin övertygelse även om det ledde till stora personliga offer.

Sven Rydenfelt var en föregångsman. Han visade redan på 40-talet att regleringarna av bostadsmarknaden skapat stora skadeverkningar, som skulle förvärras år från år om inte politikerna tänkte om. Nu mer än 50 år senare har vi facit. Sven Rydenfelt hade rätt som så många gånger senare - när han kritiserade höga skatter, ett allt sämre företagsklimat, en felaktig jordbrukspolitik och många andra företeelser som hänger samman med allt för litet frihet för medborgarna och allt för mycket makt till den politiska sektorn. Sven Rydenfelt var ofta en ensam röst för marknadsliberala och frihetliga värden i vårt land. Sven Rydenfelt var inte enbart ekonom han var framförallt en frihetens talesman och visionär. Hans stora betydelse för oss i Sverige fick han bevis för, när han blev medlem i Mont Pèlerin Society .

Men för Sven Rydenfelt slutade aldrig kampen för friheten. När tidigare EEC alltmer utvecklades till en stor politisk byråkrati med allt mindre demokratisk legitimitet ställde han upp och stödde oss motståndare mot EMU och det EU-projekt som i snabb takt förlorade kontakten med sina ursprungliga inspiratörer och idégivare - Hayek, Röpke, Rüstow och Freiburgskolan. I stället tog Jean Monnets byråkratiska och anti-liberala idéer över.

Sven Rydenfelt blev hedersordförande i Medborgare mot EMU. Vi som ville se ett friare samarbete i Europa i stället för en alltmer byråkratisk stat kände stor styrka, när Sven Rydenfelt ställde sig bakom vår kamp. Den kampen kommer vi att fortsätta i Sven Rydenfelts anda och för att hedra hans minne.

Margit Gennser

-

DEN 16 FEBRUARI - jag måste erkänna

2005-02-16T11:19:00.000+01:00

att Mark Steyn är en av dagens mest läsvärda politiska skribenter. Sådana som Mark Steyn finns inte längre i svensk press, men de fanns en gång. Jag hoppas några ännu minns Gunnar Unger, Stig Ahlgren och Bertil Östergren. Som skribenter var de roande och chockerande och avskydde det politiska hyckleriet. Det är skönt att Mark Steyn allt att döma har många år kvar som krönikör. Att han skriver på engelska eller kanske är det amerikanska får vi vänja oss vid. Finns det inte bröd får vi äta kakor!

Daily Telegraph publicerade i går en av Mark Steyns styggare krönikor. Det förvånar knappast att den handlar om FN. ”UN forces - just a bunch of thugs?”

Inledningen var stygg, nästan ouppfostrad. Om man blandar en halv liter glass och en halv liter kodynga så smakar det - just det kodynga - och så kommer den chockerande jämförelsen. Om samma klubb har fria demokratiska nationer och skurkstater som medlemmar, kommer skurkstaterna bestämma moralen. Saddam Hussein förstod detta när han fick sitt oil-for-food program. Bush och Blair insåg däremot inte detta till fullo.

Korrupta organisationer skapar korrupta människor. Det gäller även från början hederliga eller i alla fall inte svårt ohederliga individer.

Steyn ger en provkarta på hur förfallet kan yttra sig och han försöker också förklara orsakerna till att det sprider sig. Den grundläggande faktorn är enligt Steyn den multilaterala faktorn. En brittisk trupp måste t ex följa och följer brittisk militär standard, men en mångkulturell grupp har många normer och saknar fasta riktmärken. Resultatet blir ”att man tar seden dit man kommer” eller med Steyns mer lärda uttryckssätt ”When in Rome, do as the Visigots do”. Resultatet blir lätt barbariskt!

Men FN-kulturen korrumperar även från början oförvitliga idealistiska män/kvinnor som vill eller i alla fall haft avsikten att göra gott. Läs Steyns artikel och våga säga det otänkbara - att FN måste förändras från grunden. Förändringen får inte innebära att de auktoritära diktaturerna i jämlikhetens namn får ännu mer att säga till om. Motsatsen måste gälla. Syrien ska t ex inte ha något som helst inflytande på mänskliga rättigheter.

Många i Sverige uppfattar säkert Mark Steyns artikel som en hädelse. Men så var det också på den tiden Gunnar Unger skrev under de mörka åren 1940-1945.

DEN 15 FEBRUARI - politik och skatter

2005-02-15T19:50:00.001+01:00

Danne Nordling fortsätter sin kamp mot höga skatter här på hemmaplan i sin nya blog. Som alltid bra och nödvändigt! Men vi får inte glömma bort de stora europeiska skattehöjarna - Chirac och Schröder, som har en skicklig medhjälpare i Joschka Fischer.

I Davos föreslog Chirac både Tobinskatt och skatt på flygbränsle för att hjälpa Afrika. Applåderna var artiga. De mäktiga, rika och framstående kunde inte annat än hålla med om mer skatter för ett så nobelt ändamål. De få motsträviga kom givetvis från USA.

Det positiva mottagandet har nu uppmuntrat Schröder och Chirac att gå vidare med förslag om en flygbränsleskatt i EU. Flygresorna blir dyrare, flygbolagen ännu olönsammare, medan Afrikas härskarklass får ännu fler ”gratis luncher” på vår bekostnad. Ändå är inte detta det värsta med Chirac/Schröders framstöt. EU får ett prejudikat på EU-skatter och inte minst vi svenskar, som redan är överbeskattade, kommer att drabbas av ännu en skattenivå. Det innebär höjt skattetryck som "amen i kyrkan".

Ibland kan dock turen vara på skattebetalarnas sida. Den stora, gröna idealisten Joschka Fischer drabbades i går av en politisk storm, som kan ända hans politiska liv. Han har underlåtit att stoppa missbruket med tyska inresevisa. Luckorna i lagstiftningen från 1999 har öppnat för 100 000-tals illegala invandrare från det forna östblocket, särskilt Ukraina med hjälp av kriminella gäng, som sysslat med människosmuggling, prostitution och knarkhandel. Verksamheten har dessutom skapat betydande säkerhetsproblem.

Angela Merkel, partiledare för CDU kräver att Fischer drar de politiska konsekvenserna av skandalen. I klarspråk att utrikesminister Joschka Fischer avgår.

Om det blir så, slipper vi nog också den nya gröna skatten, den här gången! Men tur en gång betyder inte att vi alltid har tur.

Det är obegripligt att de politiker som arbetar för ett lägre skattetryck tar risken med en ny skattenivå och EU-skatter.

DEN 11 FEBRUARI - INGET NYTT .....

2005-02-11T13:49:00.000+01:00

FRAMTIDEN AVGÖRS VID FRUKOSTBORDET, var den stora nyheten på Mitt i Expressen den 27 september 1984.

Nyheten presenterades av vår ”storasyster” generaldirektör Barbro Westerholm, som krävde obligatoriska varningstexter på sega råttor, salta jordnötter, chips och andra onyttigheter som ett led i en modern sjukvårdspolitik. 25 år senare har vi facit på kampanjen. Vi, medborgare, har inte lyssnat utan fortsatt frossa på socker, fett, chips, sega gubbar tillsammans med feta hamburgare och coca cola. Vi har blivit allt fetare.

Detta framgår av en utredning framlagd av Folhälsoinstitutet och Livsmedelsverket (9/2 2005) med förslag om 79 åtgärder, som ska minska våra laster. Ingen av utredarna har dock vågat damma av det 25 år gamla förslaget om socker- och fettskatter, fast Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutet tycks tro att skatter kommer i framtiden.

Dagens debatt skiljer sig på en avgörande punkt från 1984 års debatt. Frossaren själv är inte längre skyldig till sin fetma. Det är i stället livsmedelsproducenternas, reklammakarnas och detaljhandelns fel att vi inte ”äter rätt” och att vi hellre köper det vi tycker är gott än det nyttiga.

Frihet och valfrihet innebär också rätt att välja fel. Vi har faktiskt ett eget ansvar. Livsmedelshandeln kan givetvis satsa på bättre, godare och nyttigare produkter och det är sannolikt en lönsam idé.

Mina gamla artiklar från 1984 visar att Nils Lundgren och jag den gången reagerade på exakt samma sätt: Han fördömde förbudsmentalitetens ineffektivitet i samband med bilbälten och jag det politiska tvånget kring vårt frukost- och lunchbord. Kanske var det en tillfällighet att vi bägge använde Orwells skildring i "1984" av Winston Smiths påtvingade och förödmjukande morgongymnastik för att visa vad politiker inte ska syssla med. Att Nils Lundgren och jag 25 år senare bekämpar en växande, allt klåfingrigare EU-makt är därför knappast en tillfällighet.

DEN 8 FEBRUARI - FÄDER, SÖNER, SLÄKT OCH VÄNNER

2005-02-08T20:28:00.000+01:00

FN-skandalen ”Oil-for-food” eller som den ibland kallas ”Oil- for - fraud” har sent om sidor upptäckts av svenska medier. Sakfrågan har varit grundligt genomlyst i utlandet i månader och till och med år. Svenskar intresserade av internationella nyheter har för länge sedan hört talas om "Oil-for-food".

Att ”Oil-for-food” också kunde ha kallats ”Oil-for-relatives-and-friends” är däremot en nyhet, som framgår av Paul Volckers nu framlagda interimsrapport. Den visar hur den betrodde FN-byråkraten Benon Sevan styrde oljekontrakt tillsammans med och till de verkligt ”fina” internationella familjerna. FNs tidigare generalsekreterare Boutros-Boutros Ghali och Ghalis son hade nära affärskontakter samt gemensamma franska bankkontakter med Sevan. Shejk Ahmed Zaki Yamani, bl a grundare av OPEC och hans son Hani samt Kojo, son till nuvarande FN-sekreteraren Kofi Annan nämns också som intressenter i oljeaffärerna med bl a Marocko.

Men släkt och vänner är bra att ha även när det går dåligt. Benon Sevan försvaras med hetta mot alla anklagelser av sina släktingar och armeniska landsmän på Cypern i Cyprus-Mail av Jean Christou: "Cypriot diplomat caught up in UN oil-for-food scam" (5/2 2005).

- Han är en fin, hårt arbetande man, som det gått bra för och då får man ovänner. Vi kan inte tro att han tagit mutor. Man talar om
160 000 dollars. Det är småpengar som han fått av sin faster, en pensionerad cypriotisk tjänsteman. Beskyllningarna är nonsens!

Sevans faster har inte kunnat bekräfta gåvorna. Hon dog nämligen förra året efter att fallit ner i ett hisschakt. Polisen avskrev ärendet som ett olycksfall .........

DEN 4 FEBRUARI - NOMENKLATURANS PENGAR

2005-02-04T16:26:00.000+01:00

Häromdagen trädde en ny lag i kraft - om partistöd till EU-partier.

Finns sådana? Nej! Finns det någon anledning att bilda EU-partier. Nej, egentligen inte. John Stuart Mill har redan för 150 år sedan förklarat varför sådana partier inte kan fungera:

Where peoples lack fellow feeling, and especially, where they speak and read different languages, the common public opinion necessary for representative government cannot exist.

Den konservative filosofen Roger Scruton visar i en nyutkommen bok att Mills tankar är lika aktuella i dag.

EUs nya lag har således två stora defekter. 1. Skattepengar ska gå till partier som inte finns. 2. Bidragen ska enligt lagmotiveringarna var ett ”uttryck för medborgarnas politiska vilja”, vilket om vi ska tro Mill och Scruton är en omöjlighet.

Vem får då pengarna om det inte finns EU-partier? De går till allianser av partier som är representerade i EU-parlamentet och som kommer från minst sju länder. Det brittiska konservativa partiet uppfyller inte kraven. Det måste ansluta sig till kristdemokraterna eller kanske de gröna för att få bidrag.

Vilka är då de verkliga motiven bakom bidragen och reglerna?

Först och främst rädsla för konkurrens. Medborgarnas skattepengar ska hindra andra, bättre nya partier att konkurrera.

Det nya bidraget har emellertid ännu ett mål - ett mer lömskt mål. Det ska försvaga partier som är motståndare till EUs överstatlighet. Starka förnekanden från dem som talar för en ”sjuk sak” avslöjar, snarare än döljer:

- Parties needs not necessarily be advocates of European integration; Euro-sceptical parties may also be supported if their policies focus on issues of European Integration ... They (Euro-parties) are seen as instrumental in securing public support for the European integration project. (EU-rapport om partistöd bifallen 18 maj 2001)

Kommunisterna utgick från att kapitalisterna skulle sälja repet de skulle hängas i. EU saknar denna tillförsikt. De tar därför makten med våra skattepengar.

Lagen är överklagad och det finns optimister som tror att den kommer att underkännas av EU-domstolen på grund av de demokratiska övertrampen.

Jag vill först se den domen!

DEN 3 FEBRUARI - HOTAD PRESSFRIHET

2005-02-03T15:25:00.000+01:00

Nu börjar vi få facit på den s k Tillack-affären: Skyddet för pressfriheten i EU är svagt.

Hans-Martin Tillack var journalist för tidskriften Stern från 1999 till sommaren 2004. Hans artiklar om EU-korruption uppmärksammades och hans undersökande journalistik bidrog till att Eurostats oegentligheter avslöjades.

OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning) var dessutom själv i blåsväder när Stern publicerade rapporter om oegentligheter med stöd av interna dokument. OLAF publicerade då ett pressmeddelande, i vilket det hette att dokumenten erhållits med hjälp av mutor. Stern tillbakavisade detta. OLAF kunde inte förete några bevis om mutor.

Första spåret i affären gällde OLAFs kontakter med den belgiska polisen om ”mutbrottet”. Tillack togs in för förhör i 10 timmar utan rätt att kontakta sin hustru, sin arbetsgivare eller sin advokat. Husundersökning skedde på Tillacks och Sterns kontor. Kontobesked, datafiler, hårddiskar och ett omfattande arbetsmaterial togs i beslag. Tillack belades också med reseförbud. Inga bevis på mutbrott fanns och EU-ombudsmannen Diamandourous kritiserade hårt OLAF för att kasta fram anklagelser utan bevis.

Tillacks omistliga arbetsmaterial, samlat under många år, återställdes inte. EUs första rättsinstans avvisade dessutom krav om skydd för journalistiska källor och EG-kommissionen vägrade kompromisslöst att återlämna källmaterialet (15/10 respektive 23/11 2004).

Andra spåret gäller olaglig ryktesspridning. Tillack och Stern stämmer OLAF och dess talesman Gross i Hamburg. Första instans dömer till Tillacks förmån och konstaterar att det inte finns bevis om mutbrott. Hamburgs högsta domstol (Oberlandsgericht) ändrar emellertid domen, inte för att de funnit bevis för mutbrott utan därför att tysk domstol inte är behörig att döma i ett mål mot en EU-tjänsteman. EU-tjänstemannen har nämligen livsvarig immunitet enligt ett EU-protokoll från 1965. Immuniteten gäller alla handlingar som skett i samband med tjänsten, vare sig det är muntliga eller skriftliga. En journalist och för övrigt ingen annan EU-medborgare har rättsligt skydd mot bl a förtal från en EU-tjänsteman, om inte EUs rättsmaskineri eller EU-byråkratin självmant vill rätta till uppenbara fel och övertramp. Att högt uppsatta tjänstemän/politiker kan frestas att av karriärmässiga hänsyn förhindra avslöjanden av byråkratiska övertramp och oegentligheter är inte förvånande. Vad som är förvånande är att ministerrådet med sin förankring i den nationella politiken inte ser till att immuniteten undanröjs. Lika förvånande är att journalister i Bryssel inte protesterat ofta och mera högljutt i Tillacks och andra fall. Daniel Hannan MEP har en förklaring. Låt mig citera honom:

Journalists, after all, are usually exercised by the mistreatment of other journalists. When similar things happen in Zimbabwe, they are the subject of stern editorials. Yet here is the EU intimidating its critics with all the crudeness of a tinpot dictatorship. A message is being semaphored to the Brussels press corps: stick to copying out the Commission's press releases and you'll be looked after; make a nuisance of yourself and you'll regret it. As the EU correspondent of a British newspaper told me mopily last week, 'If they can do this to a German Europhile and get away with it, people like me might as well pack up and go home.'

Daniel Hannan har själv också utsatts för en förtalskampanj - men han lät sig inte tystas.

Men varför är svensk press och svenska riksdagsledamöter så tysta? Ola Rasks feltramp i alla ära - att värna pressfriheten och obekväma journalister, inte minst i EU med dess korruptionskultur borde prioriteras framför allt larm kring svensk lokal och mer småttig girighet. Men visst bägge företeelserna ska bekämpas men i rätt ordning.

DEN 1 FEBRUARI

2005-02-01T15:06:00.000+01:00

Irak, USA och européerna

I går satte jag in hela Bush´s uttalande i anledning av det framgångsrika valet i Irak på min blogg. Uttalande avspeglar hans politiska övertygelse att kampen för frihet och demokrati aldrig får uppges. Nu vill jag belysa synen på Bush´s politik i Mellan Östern från svensk och europeisk horisont.

Carl Bildt har tidigt varit negativ till Bush´s Mellan Östern politik, något han har haft gemensamt med framträdande EU-politiker. Detta framgår bl a av Carl Bildts veckobrev den 16 augusti 2002:

....men så har det inte blivit. Situationen kring Palestina försämras successivt, inga allvarliga fredsansträngningar förefaller att stå på dagordningen, och det förefaller nu mera handla om att leva med en situation där något hopp knappast föreligger. Det kommer att hållas val till den palestinska administrationen i början av det kommande året, men hur detta skall vara möjligt i en situation där den israeliska armén nu har gett upp t o m försöken att skapa ett intryck av att man lämnar de ockuperade områdena är det ingen som förefaller att veta.

Från europeisk och arabisk sida hävdades under vårens dialog att det var en nödvändighet att först ägna uppmärksamheten åt denna konflikt för att därefter sätta upp Saddam Hussein på dagordningen. Men nu förefaller det som om debatten vunnits av dem som hävdar att ett framgångsrikt ingripande mot Irak i förening med en tuff linje mot Arafat är det som i det längre perspektivet också kommer att skapa bättre förutsättningar för en fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina.....

I dag vet vi att Bush´s övertygelse, realism och hans mod att vara radikal har lett mer rätt än EUs och Bildts konventionella appeasmentpolitik. Tyska medias negativa inställning till valet i Irak talar sitt tydliga språk (se dagens WSJ). Ännu mer skrämmande är att välklädda spanjorer i söndags demonstrerade mot valet i Irak med plakat med dollarsedlar, missiler och slagord mot landets första demokratiska val. Det är en skam och ett svek mot frihet och demokrati.

Irakierna gick och röstade med fara för sina liv. De trotsade självmordsbomber och kidnappare. Spanjorerna saknade irakiernas civilkurage vid valet i mars. I Spanien, inte i Irak, vann terroristerna över demokratin.

Detta är något vi bör komma ihåg nu när EUs superstat ska byggas. Många av oss ser på detta projekt med onda aningar. Borde inte de socialdemokratiska och borgerliga partitopparna fundera över om det är ett acceptabelt demokratiskt beslut att hindra en folkomröstning om EUs grundlag.

DEN 31 JANUARI

2005-01-31T11:40:00.000+01:00

PRESIDENT BUSH´S TAL OCH TACK

Today the people of Iraq have spoken to the world, and the world is hearing the voice of freedom from the center of the Middle East.

In great numbers, and under great risk, Iraqis have shown their commitment to democracy. By participating in free elections, the Iraqi people have firmly rejected the anti- democratic ideology of the terrorists. They have refused to be intimidated by thugs and assassins. And they have demonstrated the kind of courage that is always the foundation of self- government.

Some Iraqis were killed while exercising their rights as citizens. We also mourn the American and British military personnel who lost their lives today. Their sacrifices were made in a vital cause of freedom, peace in a troubled region, and a more secure future for us all.

The Iraqi people, themselves, made this election a resounding success. Brave patriots stepped forward as candidates. Many citizens volunteered as poll workers. More than 100,000 Iraqi security force personnel guarded polling places and conducted operations against terrorist groups. One news account told of a voter who had lost a leg in a terror attack last year, and went to the polls today, despite threats of violence. He said, "I would have crawled here if I had to. I don't want terrorists to kill other Iraqis like they tried to kill me. Today I am voting for peace."

Across Iraq today, men and women have taken rightful control of their country's destiny, and they have chosen a future of freedom and peace. In this process, Iraqis have had many friends at their side. The European Union and the United Nations gave important assistance in the election process. The American military and our diplomats, working with our coalition partners, have been skilled and relentless, and their sacrifices have helped to bring Iraqis to this day. The people of the United States have been patient and resolute, even in difficult days.

The commitment to a free Iraq now goes forward. This historic election begins the process of drafting and ratifying a new constitution, which will be the basis of a fully democratic Iraqi government. Terrorists and insurgents will continue to wage their war against democracy, and we will support the Iraqi people in their fight against them. We will continue training Iraqi security forces so this rising democracy can eventually take responsibility for its own security.

There's more distance to travel on the road to democracy. Yet Iraqis are proving they're equal to the challenge. On behalf of the American people, I congratulate the people of Iraq on this great and historic achievement.

Thank you very much.

DEN 30 JANUARI

2005-01-30T21:01:00.000+01:00

DAVOS

- Davos luft tycks locka fram allt det goda i regeringscheferna från Frankrike, Storbritannien och Tyskland . De har tagit på sig spenderbyxorna i Davos och föreslår årlig hjälp till u-länder med 80 miljarder euro. (FAZNET från World Economic Forum)

Gemensamt för Chiracs, Blairs och Schröders förslag är att andra ska betala. Mest visioner (och baktankar) har Chirac. Skatt på internationella kapitalrörelser, Tobin skatt, ska ge mest pengar. Extra skatter ska också betalas av länder med banksekretess som underlättar skatteflykt.

Tobin skatten blir aldrig verklighet. Den skadar tillväxt och handel både i rika som fattiga länder. Men Chirac vet att Schröder och Blair bara kommer att ”humma”. Ett nej måste komma från USA och USA får då ”Svarte Peter” i kampen om populariteten i Afrika. Tobin skatten kan användas för tjuvnyp.

Men värdlandet Schweiz "hummade" inte om skatt på banksekretess. Den schweiziske finansministern gav ett kärvt besked. Vi bestämmer själv. Den schweiziska bankföreningen uttryckte sig ännu mindre diplomatiskt: ”Chiracs idéer är bisarra, Skatteundandragande och kapitalflykt är symtom på ett lands interna problem. Det har inget att göra med bankväsendet i Monaco och Schweiz. En bättre idé vore om de fromma, goda fransmännen införde en skatt på värdelösa diktatorer, som köper lyxfastigheter vid Medelhavet plus en skatt på franska banklån som går till vapenhandel och till brutala repressiva regimer.”

Tyska lagar och laglydnad - resultatet förvånande!

”Om du inte tar jobbet som prostituerad får du inget arbetslöshetsbidrag”
(rubrik i DT den 30 januari)

Artikeln handlar om tysk skatte- och arbetslöshetslagstiftning. Prostitution är numera en legal näring i Tyskland. Bordellägare måste betala skatt och avgifter, men de har också rätt att söka arbetskraft via arbetsförmedlingen.

Tysk arbetslöshetslagstiftning stadgar att om man varit arbetslös i ett år dras arbetslöshetsersättningen in, om man nekar att ta ett ledigt jobb. En arbetssökande 25-årig kvinna förklarade sig villig att arbeta i en bar. Hon anvisades ett jobb med besked att ringa upp företaget. Under samtalets gång kom det fram att det var en bordell. Sa hon nej till jobbet, måste arbetsförmedlingen dra in hennes arbetslöshetsstöd, annars kan den i sin tur bli stämd av den tilltänkta arbetsgivaren.

- Det finns ingenting som kan stoppa en kvinna att hamna i sexindustrin med den nya lagstiftningen om legal prostitution, säger en känd advokat i Hamburg. Legala bordeller kom till för att hindra ”trafficking”.

Konstigt att vi inte hört något från Bryssel och Inger Segelström, MEP.
Här har hon en EU-uppgift, som skräddarsydd för hennes politiska profil.

DEN 29 JANUARI

2005-01-29T13:10:00.000+01:00

No, No, No!

Det är inte Margaret Thatcher! Det är brittiska folket som säger NEJ med 48% och JA med 24%, 23% har inte bestämt sig (YouGovTelegraph).

- Goda nyheter, säger DT. De brittiska väljarna har inte förlorat sitt sunda förnuft. Vi hävdar inte att alla väljare kan grundlagen in i minsta detalj, men de flesta har en bra uppfattning om vad den innebär. Mer makt till Bryssel och mer av samma EU-politik, som de redan tycker illa om. Och de känner in märgen att de hellre vill regeras av egna representanter som går att byta ut, inte av en oansvarig byråkrati som inte går att rubba.

Och visst har vanligt folk förstått det hela rätt, fortsätter DT.

- I artikel I-6 står det att grundlagen är överordnad medlemsstaternas lagar. Fast medlemsstaterna kan få bestämma själv, om Unionen avstår från sin bestämmanderätt (artikel I:12).

Sedan kommer en enorm lista på områden som Bryssel ska ha hand om: transporter, sysselsättning, energi, folkhälsa, arbetsmarknadspolitik, immigration, asylpolitik, jordbruks- och fiskepolitik, utrikespolitik och försvar (artiklarna I-13 till I:16).

Väljarna frågar sig - vad blir över att bestämma här hemma? EU-grundlagen ändrar inget säger ja-sägarna. Är det ett förnekande utan täckning eller en yttring av stor cynism? Det senare och motiveringen är att EU får alltmer makt vare sig medborgarna säger ja eller nej. Redan nu håller EU på att ta över utrikes- och kriminalpolitiken utan laglig grund.

Men vårt folkstyre? Svaret är tystnad från Göran Persson och den borgerliga ”oppositionen”, fast opposition är knappt rätt ord.

Carl Bildt fortsätter också att tiga, fastän han har ett stort moraliskt ansvar.

Alla som ser de politiska farorna: Kräv folkomröstning. Gå in på Medborgare för folkomröstning och skriv på NU

Ps - 3 timmar senare

Den cynism som jag beskyllde EU-överheten för, fick snabbt ett ansikte. Lucia Sala kvinnlig ordförande i det spanska ungdomsrådet. Hon står bakom en anmärkningsvärd stortavla för ett JA i den spanska folkomröstningen.

Stortavlan visar en apa, som dricker ”Folkomröstning +” (en blandning av vin och cola). Drinken är så stimulerad att apan genast går och röstar. Fast apor får ju inte rösta, så när apan blir väljare förvandlas han till ung man.

Lucia gör ett freudianskt avslöjande: Väljare är valboskap - ju dummare desto bättre (för EU-byråkratin vill säga)! Lucias omdömeslöshet finns på BBC.

Litet kompletteringar
Larry Summers (se den 26 januari) försvaras nu också i New York Times och ännu en gång i FT. Debatten gäller om yttrandet om genetiska olikheter mellan män och kvinnor, när det gäller matematik och fysik, är vetenskapligt korrekt. Men denna diskussion är irrelevant. I ett liberalt rättssamhälle är individens kvalifikationer avgörande. Det är detta likabehandling handlar om. Grupphänsyn och kvoteringar är illiberalt.

DEN 26 JANUARI

2005-01-26T21:23:00.000+01:00

Larry Summers skandal

Feministerna är rikt representerade på de stora berömda universiteten i USA. Harvard, Columbia och MIT tillhör vänsterkrafternas och feministernas högborgar.

Lawrence H. Summers, Clintons f d finansminister mer känd som Larry Summers, är rektor vid Harvard. Rektor Summers har fört en korrekt feministisk politik, bl a har han varit för ”positiv diskriminering”. Männens ”omedvetna bias” till fördel för det egna könet skulle motverkas. Så hände något oförlåtligt.

Vid en konferens nyligen torgförde Summers en fullkomligt oacceptabel hypotes. Det finns, konstaterade han, få kvinnor med nödvändiga meriter för de fasta professurerna inom de ”hårda vetenskaperna” matematik och fysik. Männen svarar för topprestationerna och det kan inte uteslutas att det hänger samman med genetiska olikheter.

Att säga något sådant offentligt skapade skandal. En kvinnlig MIT-professor lämnade demonstrativt lokalen och larmade pressen. Larry Summers fadäs skapade en mediastorm.

Professor Ruth R. Wisse, Harvard, kvinna och för yttrandefrihet, är upprörd. Det framgår av en artikel i WSJ (25/1). Så här skriver hon:

- Rektor Summers har tagit tillbaka alla sina uttalanden (om skillnader mellan manligt och kvinnligt) och han låter som en fånge i någon sovjetisk skådeprocess. Han har bett om ursäkt minst tre gånger för sin okänslighet och han kommer säkerligen snabbt öka antalet kvinnliga utnämningar vid Harvard.

Men vad blir resultatet? Universitetets intellektuella frihet samt debattklimat undermineras.

Harvard har 85 kvinnliga professorer, 1/4 av Harvards fasta professurer. De feministiskt aktiva kvinnliga professorerna hävdar att de representerar en stor majoritet.

USA röstade fram en republikansk president, senat och kongress, men på Harvard märks det inte. Forskare med konservativa åsikter försvinner till Think Tanks, där intellektuella initiativ och avvikande idéer inte undertrycks. Kommer Harvard och de andra Ivy League universiteten utgöra eliten i den vetenskapliga världen även i framtiden? Inte om dagens feminism i växande utsträckning får härska.

Professor Wisse är dock ett friskhetstecken med sin klara, ampra kritik och det är också Amity Shlaes i FT, där hon i en artikel noterar Larry Summers ”felsteg” (FT 24/1). Hennes slutord är:

Harvard need people such as Mr Summers. Larry: stop apologising!

Hur är det i Sverige? Vi brukar ta efter de flesta av de amerikanska vänsterkrafternas dumheter. Samtidigt har vi inte USAs frihetliga motkrafter.

I går var det socialismen, i dag är det feminismen som är de intellektuellas nya mode. Dogmerna är ytligt sett olika, men skadeverkningarna är ungefär desamma liksom politikernas följsamhet till dagens "inneåsikt" - och det gäller politiker i alla partier.

DEN 25 JANUARI

2005-01-26T01:08:00.000+01:00

VARFÖR SVARAR INTE CARL BILDT PÅ BREV?

För sex veckor sedan skrev jag ett öppet brev till Carl Bildt och bad honom arbeta för en folkomröstning. Han har ju offentligt hos Göran Rosenberg i TV4 2/12 2003 konstaterat att

”VI INTE HAR TILLRÄCKLIGT MANDAT
att utan en folkomröstning fatta beslut om EUs grundlag” samt att ”Grundlagsfrågan hade kunnat behandlas i riksdagsvalen. Dilemmat är att vi i Sverige inte gjort det.”

Enbart ett enda beslut i riksdagen 2005 om EU:s konstitution är ett grundlagsbrott. Ett lagenligt beslut kräver antingen folkomröstning eller två beslut med mellanliggande val.

Jag är övertygade om att Du, Carl Bildt, delar denna uppfattning. Som f d moderat partiledare, f d statsminister samt numera ”äldre statsman” är det Din plikt att påverka Din efterträdare att följa grundlagen. Tala klarspråk. Uppmana våra politiker att respektera lagarna.

Om inte annat hoppas jag, att våra journalister hjälper Dig på traven.

MEN JOHNNY MUNKHAMMAR SVARAR - ÄR DET FÖR HAN ÄR LIBERAL?

Låt mig repetera Munkhammars och min skriftväxling. Jag frågade: ”Hur kan man på en gång vara stor beundrare av Ayn Rand och samtidigt gilla EU?” Svaret: Principer måste ofta vika, när man ska fatta beslut i praktiska frågor. Mina beslut i pensionsfrågan följde inte heller Rands frihetsideal, hävdar Munkhammar.

ATP fanns sedan 1960. 1994 gällde besluten att förvandla det till ett friare, säkrare och mer individuellt system. Det har lyckats relativt väl: Den kollektiva konstruktionen är borta. Pensionsspararna har två individuella konton. Det ena redovisar fordringar, det andra kapitaltillgångar. Alla avgifter ger pension, inte som i ATP endast en del. Reformen har t o m lett till en skattesänkning - en del, inte alla - skatter har försvunnit över taket och det nya pensionssystemet kan med tiden bli ännu friare.

EU däremot har gått mot mer ofrihet. 1950-talet kännetecknades av avregleringar. Sedan har EEC, EG och EU gett oss fler regleringar, mer byråkrati och centralisering. Hade F.A. Hayek och Ludwig Erhard fått ange vägen för den europeiska framtiden i stället för Monnet, De Gaulle, Adenauer, Kohl, Mitterand och Delors hade Ayn Rands ideal varit mycket mer levande. Nu blev det inte så. EU är i mycket ett ”byråkratiskt monster”. Därför kan inte Ayn Rands frihetsideal förenas med EU. Är Ayn Rand vårt ideal, då ska vi återuppliva Hayeks ”negativa integration” som bygger på institutionell konkurrens och processer, där marknader och självstyre minskar konflikter och ökar tillväxten. Ska vi lyckas med det, måste vi först säg nej till EUs nya konstitution.

DEN 20 JANUARI

2005-01-20T23:13:00.000+01:00

Pat Cox´s frågor

Pat Cox, EU-parlamentets f d talman, krävde i dagens WSJ svar från EUs nya kommissionsordförande Barroso på en rad politiska oklarheter.

Vem gör vad i EU? Vem betalar för det som görs? Var börjar och slutar Europa geografiskt och kulturellt - hör Turkiet till Europa?

För mig är det en självklarhet att det finns svar på första frågan, innan en ny grundlag antas. Cox låter påskina att svar saknas och ändå har parlamentet godkänt EUs grundlag. Turkiet borde inte heller komma upp på den europeiska dagordningen, förrän den tredje frågan fått ett entydigt svar. Cox´s ”frågor utan svar” avslöjar att EU sysslar med ett beslutsfattande på "lösa boliner".

På frågan vem som betalar kan vi skattebetalare hjälpa till. Det är vi ”EU-medborgare” och vi svenskar betalar allra mest per capita.

Vad stort sker tyst
Enligt FT har EU-kommissionen i all tysthet begravt löftet om EU som världens med konkurrenskraftiga ekonomi 2010. I stället cirkulerar nu ett PM i Bryssel som lär innehålla viss självkritik men också nya stolta planer.

EU ska formulera färre orealistiska sociala och ekonomiska mål. Det var självkritiken, men så till den nya byråkratiska handlingskraften. EU ska endast ha tre prioriterade mål - fler jobb, bättre kunskaper och innovationer samt ett bättre näringsklimat. Nya mål? Snarare nya gamla. Nej, den stora nyheten är befattningen ”Mr Lissabon”. Mr Lissabon ska koordinera EU-ländernas arbete med EUs nya - eller kanske - nygamla mål. Min tro är att Mr Lissabon om fem år lämnar jobbet med generös pension samtidigt som resultatet av Mr Lissabons verksamhet är att EU backat ännu mer i välståndsligan.

EU är förunderligt. Vem kan uttrycka det bättre än en bloggare på Free Republic:

I don´t understand. With all these brilliant government experts scientifically managing the European economy for maximum efficiency, productivity and social justice, how can the EU be missing its economic targets?

Karl Rove must be manipulating something somewhere in the background. Otherwise, it just doesn't make sense.

----
Johnny Munkhammar, www.Munkhammar.org gav mig en eloge för min blogg. Tack. Samtidigt varnade han, mycket hovsamt för mitt i bland bristande omdöme. Det gäller förstås euron, EMU och EU. Jag svarar med en eloge till Munkhammars blogg och med en fråga.

Hur kan man på en gång vara stor beundrare till Ayn Rand och samtidigt gilla EU? Jag har inbillat mig att Ayn Rand och jag trots avstånd i tid och rum har ”tvillingsjälar”. Det syns i vår avsky för stora, byråkratiska organisationer utan kreativitet och skaparkraft, just som EU.

DEN 18 JANUARI

2005-01-18T20:06:00.000+01:00

Harry a Nazi? You're having a laugh
By Mark Steyn
(Filed: 18/01/2005)

It's a good rule of thumb that, no matter how big an idiot someone is, he can never compete with the political class's response to his idiocy. Thus, whatever feelings of unease I might have had about Prince Hitler were swept away the moment the rent-a-quote humbugs started lining up to denounce him.......

Inget för styggt kan sägas om den politiska klassen i Sverige och utomlands. Och ingen kan säga det så bra som Mark Steyn. Läs hela artikeln här.

Våra små känsliga kvinnliga
riksdagsledamöter

De är så ledsna enligt SvD. Deras manliga kollegor utnyttjar sina ”maktstrukturer” och ”kränker” dem trots ”åtgärder” för att få dem att uppträda mer höviskt, polerat och verserat utan maktyttringar. Göran Persson, statsministern, framhålls som det värsta exemplet på dåligt manligt beteendet. I jämställdhetens Sverige har han trampat över gränsen, när han kallade en kvinnlig debattmotståndare ”inkompetent”.

Har inte kvinnorna i riksdagen fattat att politik inte hör till de civiliserade aktiviteterna här i livet? Politik kräver en hud som en elefants och ett psyke som en noshörnings. Har man inte dessa utförsgåvor, är man olämplig för hårda fajter, särskilt dem där man slåss för väljarna mot partitopparna. Exempelvis när det gäller folkomröstningar.

Först när en politiker når toppnivåerna som Göran Persson, kan han visa sin känslighet. Han har rätt att bli Mimofant! Hans privilegium är att vara så känslig som en mimosa för det egna egot, men totalt okänslig som en elefant för andras.

Hur behandlar man då Mimofanter? Som britterna som använde skrattet med framgång mot Hitler. Skratt och humor fungerar. Läs Mark Steyn ovan.

DEN 17 JANUARI

2005-01-17T20:53:00.000+01:00

THE STATE OF THE UNION

De större staterna i EU-unionen står inför stora svårigheter:

Arbetslösheten är hög uppåt 8-12%

Länder som Tyskland, Frankrike och Italien ligger i topp när det gäller utgifter för de äldre. Redan nu går 1/3 av de tyska offentliga utgifterna till åldersgruppen över 60 år.

Befolkningen i de stora EU-länderna som Tyskland och Italien kommer att minska dramatiskt. Med oförändrad årlig invandring kommer Tyskland ha förlorat 31 miljoner invånare mellan 2000-2050.

Minskande befolkning ger minskad efterfrågan på ny infrastruktur och investeringar i industrin. Efterfrågan på konsumentvaror som bilar, tvättmaskiner etc som företrädesvis köps av yngre och medelålders kommer att minska och en rad branscher kommer att lida av permanent överkapacitet.

De värsta ekonomiska problemen kan möjligen bemästras genom en stor och växande export. Att kasta ut Storbritannien ur EU vid ett brittisk nej till EUs grundlag vore därför en huvudlös dumhet. Storbritannien är stor nettoimportör från EU samtidigt som landets ekonomiska och demografiska framtidsutsikter är betydligt ljusare än t ex Tysklands. Men att fortsätta med Niceavtalet uppfattar de som arbetar för en allt djupare EU-integration som omöjligt. Finns det ingen annan utväg, frågar sig därför Wolfgang Munchau, Financial Times och svarar med ett förslag.

Låt en kärna av Euro-stater fortsätta sitt statsbyggande med gemensamma skatter, utrikes- och säkerhetspolitik och rättsväsende. Låt de länder som inte accepterar den politiken bilda en yttre ring med en gemensam yttre handelspolitik, en gemensam marknad och konkurrenspolitik och fri rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital men utan EUs jordbruks- och fiskepolitik, strukturfonder och gemensam försvars- och säkerhetspolitik.

Munchaus tredje väg är mer realistisk än de andra två lösningarna vid ett nej från exempelvis Storbritannien. Hur ställer sig Sverige (eller rättare sagt regeringen och den borgerliga oppositionen) vid ett sådant alternativ?

Svenskarna har sagt nej till euron. Vill regeringen och den borgerliga oppositionen ändå baxa oss in i en Eurostat? Hemfall inte åt den vanliga taktiken att tiga! Vår och vårt lands framtid kräver ett klart, ärligt svar.

DEN 16 JANUARI

2005-01-16T23:36:00.000+01:00

OM DET ÄR SANT - VARFÖR HAR INGET GJORTS?

I kvällens Agenda var försvarsminister Leni Björklund en av de viktigaste gästerna. Programledaren Lars Aduktsson ställde den fråga som medborgarna och massmedia ställt de senaste veckorna. Varför visade regeringen sådan handfallenhet, när det gällde att agera i ett oväntat och akut krisläge och varför hade inte regeringsdepartementen deltagit i myndigheternas samordnade krisövningar?

I Agenda sa Leni Björklund något som säkerligen fick många av de vakna lyssnarna att rycka till. Vi har, sa hon, märkt vid våra egna övningar att departementen inte hade tillfredsställande kontakter med de egna underställda myndigheterna, det vill säga de som de skulle samverka med. Därför var vi först tvungna att dra i gång utbildningsaktiviteter, innan vi kunde delta i samordnade krisövningar.

Vi lyssnare väntade på de självklara följdfrågorna från programledaren: Vilka myndigheter gällde det? Var det allvarliga brister i kunskaperna och kontakterna mellan departement och myndigheter? Och om bristerna var allvarliga, rättades de till omedelbart? Men om kunskapsbristerna gällde mindre väsentliga detaljer, varför använder försvarsministern dem som ursäkt för att departementen inte deltagit i myndigheternas samordnade krisövningar?

Det finns två svar: Antingen var det en dåligt genomtänkt ursäkt eller är det ytterligare ett tecken på regeringens och statsförvaltningens förfall.

Vilket är det?

DEN 13 JANUARI

2005-01-13T11:28:00.000+01:00

EN STOR BUKETT TULPANER TILL GUNNAR STRÖMMER

Den enes positiva särbehandling är den andres diskriminering. Det borde vara en självklarhet. Men det är det inte för våra vanligaste tyckare och ”ombudspersoner”.

Tack och lov för Gunnar Strömmer. Han har civilkurage, energi och framförallt kompetens. Han har vunnit en första seger i Uppsala tingsrätten om ”positiv” diskriminering vid antagningen till juristutbildning är laglig. Det är den inte! Uppsala universitet har brutit mot lagen.

Gunnar Strömmer är både rättänkande och realist. Segern i tingsrätten är en pyrrhusseger.

Går det inte att ”positivt diskriminera” med nuvarande lagar får de ändras. Det är DOs ståndpunkt. Jämställdhetsminster Jens Orrback och våra riksdagsledamöter lär knappast våga stå emot!

”Positiv” diskriminering signalerar ”omsorg” om de ”underrepresenterade”. Rättssamhällets principer får stå tillbaka för principer med mer modern ”appeal”. Kan Gunnar Strömmers kunskaper, logik, kompetens och pedagogik få våra folkvalda att förstå vad de borde förstått innan de valdes: Att deras uppgift framför alla andra är att värna rättssamhället.

F-en tro't!

VARFÖR SVARAR INTE VÅR ÖVERHET - PÅ TELEFON OCH BREV?

Under de senaste tre åren har jag blivit väldigt luttrad. Svenska politiker tycks ha satt i system att inte svara på brev och på telefon.

EU, EMU och folkomröstningen om EUs konstitution samt ändringen av vår grundlag 2002 är stora nationella frågor. För mig som moderat riksdagsledamot i 20 år har det varit naturligt att fråga mina partiledare Bo Lundgren och Fredrik Rheinfeldt brevledes hur de motiverat sina ställningstaganden. De har aldrig svarat!

För en månad skrev jag ett öppet brev till Carl Bildt och bad honom för vår demokratis skull arbeta för en folkomröstning. Han har ju i en intervju konstaterat att det är en demokratisk nödvändighet med tanke på hur frågan har behandlats tidigare.

Jag väntar fortfarande på svar och jag kommer i fortsättningen varje vecka meddela om jag fått svar eller inte! Hoppet är ju det sista man överger.

Så skrev jag till Carl Bildt:

Medborgare för folkomröstning

ÖPPET BREV TILL F D MODERATA PARTILEDAREN
CARL BILDT

”VI HAR INTE TILLRÄCKLIGT MANDAT
att utan en folkomröstning fatta beslut om EUs grundlag”. Detta konstaterade du hos Göran Rosenberg i TV4 2/12 2003. Grundlagsfrågan hade kunnat behandlas i riksdagsvalen, framhöll du också. Dilemmat är att vi i Sverige inte gjort det.

Avsaknaden av en diskussion om ändringar av Sveriges grundlag och ett eventuellt godkännande av EU:s konstitution inför det senaste riksdagsvalet, byggde på en medveten tystnad både från socialdemokraterna och de borgerliga partierna, inte minst moderaterna. Denna tystnad i valets viktigaste framtidsfråga gjorde att jag i massmedia deklarerade att jag inte kunde rösta i riksdagsvalet, trots att jag varit riksdagsledamot för moderaterna i 20 år.

Du har kallat mig ”moderaternas dissident”. Med tanke på din politiska gärning för demokratin har jag uppfattat det som ett erkännande av mitt demokratiska engagemang. Du och jag kan göra olika bedömningar, när det gäller risker med valutaunion och den alltför snabba överföringen av beslutsrätt och makt till EU. Vi har däremot samma grundsyn när det gäller beslut om ett lands konstitution. Det är en fråga för folket, inte för en begränsad grupp av politiker. Det är därför EU:s grundlag måste bli föremål för en folkomröstning.

Du har en aktad ställning som f d statsminister och tidigare moderat partiledare. Om du uttalar dig till förmån för en folkomröstning om EUs grundlag väger ditt ord tungt.

Om EU:s konstitution beslutas utan att medborgarna får möjlighet att reellt påverka beslutet växer den redan nu synliga klyftan än mer mellan folket och politikerna. Det öppnar också för att Europasamarbetet får en folklig förankring. Genom att säga de förlösande orden om folkomröstning om EU:s grundlag, gör du en stor insats för vår demokrati.

Margit Gennser, ordf. Medborgare för folkomröstning

DEN 12 JANUARI

2005-01-12T19:08:00.000+01:00

Jean-Claude Juncker den store statsmannen från det lilla Luxemburg talar med kluven tunga. Dels är han övertygad förespråkare för ECB:s självständighet, dels vill han som ny ordförande i Eurogruppen öka gruppens politiska inflytande över ECB.

Vilken av Junckers ståndpunkter är viktigast? Självklart den andra. Då kan Eurogruppens ordförande överta äretiteln ”Mr Euro” och makt från ECB.

Hans namne ECB-chefen Jean-Claude Trichet låter diplomatiskt meddela från Frankfurt att arbetsfördelningen mellan ECB och Eurogruppens politiker är förträfflig. Är Junckers utspel en ”politisk stormvarning”? Inte för det kommande halvåret. Då är Juncker också EU-ordförande. Men sedan är det risk för ”storm”.

Juncker tillhör dem som inte tycker om folkomröstningar. Varför?

Hänsynen till väljarna när val närmar sig , gör enligt Juncker, att EUs beslutsmaskineri kör fast (FT 11/1). EU-projektets mer äventyrliga framtid bör inte avslöjas för väljarna. Impopulära beslut bör skjutas upp.

Junckers agenda innehåller många känsliga frågor: ekonomiska reformplaner, frågan om en ny stabiliseringspakt och krav på överbalansering av statsbudgetar. EUs budget för kommande 7-års period är också full av sprängstoff. EU-ordföranden står inför ett dilemma. Han ska på en gång verka handlingskraftig och vara ytterligt försiktig. Enda sättet att klara denna balansgång är att avslöja minsta möjliga om planerna och ändå behålla trovärdigheten. Metoden är beprövad, inte minst i samband med Maastrichtvillkoren. Boris Johnson har beskrivit den så här i DT:

”France and Germany will by book, or by crook, or cooking the books fulfill the Maastricht citeria.” eller på ren svenska i dagens situation: Det behövs litet lagom ohederlighet för att klara folkomröstningar och Bryssels ständiga reformer samtidigt.

DEN 10 JANUARI

2005-01-11T10:49:00.001+01:00

EXIT-POLLS ÄR TYDLIGEN TILLRÄCKLIGT

Mahmoud Abbas tillkännagav snabbt, när vallokalerna stängt, att han vunnit sitt palestinska presidentval. Inga röster var visserligen räknade, men numera tycks exit-polls duga lika bra som räknade röster.

Abbas valseger ansågs hur som helst given på förhand. Varför då vänta på triumfen till det verkliga valresultatet förelåg? Är det inte onödig formalism?

Den naive betraktaren av våra TV-nyheter förstår dock inte varför valet av Abbas krävt så många valobservatörer. när Abbas seger tycktes självklar. Varför behövde representanterna för vår världs ”goda” som Jimmy Carter vara på plats? Varför var Carl Bildt valobservatör?

Var det för att kontrollera Israel? För den palestinska valproceduren kunde väl knappast leda till överraskningar.

Naturligtvis var det så. Den konventionella diplomatiska visdomen och majoriteten av Mellan Östern-experterna har en uppfattning, problemen är skapade av Israel. Om Israel försvinner skulle allt bli frid och fröjd i den arabiska världen.

Nu finns ett väl utarbetat ”om inte”-experiment hur Mellan Östern kunde se ut, om Israel inte finns. ”Experimentet” beskrivs under rubriken ”Civilization of Clashes” en bit in i nedanstående länkade artikel.

En läsvarning: För den som är fäst vid sina förutfattade meningar kan läsningen bli påfrestande och smärtsam. För bibehållen sinnesro avstå då från vidare läsning.

http://www.foreignpolicy.com/story/cms.php?story_id=2737&print=1&PHPSESSID=2051e326ad99046a751c456297bd418a

CHARLES KRAUTHAMMER OM ARAFATS ARVING - MAHMOUD ABBAS
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A54851Jan6

Den 13 september 1993 undertecknades Osloavtalet av Yasser Arafat och Yitzak Rabin på Vita Husets gräsmatta.

Washington Posts krönikör Charles Krauthammer var där. Det var en upplevelse att se en kollektiv intellektuell kollaps, skriver Krauthammer. Alla de närvarande journalisterna, politikerna, ”experterna” nästan svimmade av lycka, när de såg handskakningen mellan Arafat och Rabin. Vad de inte ville se den dagen och under år framöver var att Arafat hade skaffat sig en ny styrkeposition, som han planerade att använda i den fortsatta kampen mot Israel.

Detta var ingen hemlighet. Den som brydde sig om att lyssna på Arafat kunde inte tvivla på hans avsikter, fast han avslöjade dem förstås på arabiska. Arafat avböjde också senare de fredsförslag som presenterades i Camp David och startade intifadan.

Nu efterträder Abbas Arafat och återigen ser vi fredseuforin. Men borde vi inte lyssna på vad Abbas verkligen sagt under valrörelsen?

Det går inte att missförstå Abbas maximalistiska krav. Israel ska dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser. Jerusalem ska vara arabiskt och alla som flydde och - i realiteten många andra - ska ”ha rätt att återvända”.

Kraven om de genomförs förstör Israel både rättsligt, kulturellt och demografiskt! Det vet Abbas!

När han kallar Israel ”den Sionistiska fienden” är detta ett avskyvärt språkbruk. Varför? Detta uttryck används, när Hezbollah och Iran signalerar sin vilja att förinta Israel och utrota det judiska folket. Är det verkligen möjligt att ord inte räknas i Mellan Östern?

Både Krauthammer och jag är måhända för pessimistiska, när det gäller Abbas fredsvilja. Kanske kan Abbas förvandlas till en Sadat. Men låt oss först se det!

LÖRDAG-SÖNDAG 8 och 9 januari

2005-01-10T10:11:00.000+01:00

DET SVENSKA POLITISKA LEDARSKAPET

- Det är dags för ett nationellt misstroendevotum, konstaterar professor Anders Vedin vid Chalmers och tidigare VD för Hässle/Astra i DI 8/1 2005.

Jordbävningen utanför Sumatra uppgick till över 9 på Richterskalan och tillhör den typ av jordbävningar, som ofta följs av tsunamifenomen som brukar vålla naturkatastrofer med många dödsfall och stor materiell förstörelse. Det drabbade området i Thailand tillhör dessutom ett av de mest populära resmålen för svenska turister. Bägge dessa förhållanden borde ha varit kända för vårt lands stats- respektive utrikesminister. Det borde också direkt ha insett att det var bråttom med hjälpåtgärder för att så långt möjligt hindra onödiga dödsfall och svåra, obotliga skador.

Ett rationellt handlande hade krävt att regeringsplanet eller ett annat plan omedelbart flögs ned med erfaren katastrofmedicinsk personal till det svenska intresseområdet, sydvästra Thailand. Inom tolv timmar hade då regeringen med hjälp av egna resurser fått en bra överblick över skadornas art och omfattning samtidigt som försvarsmedicinska resurser och räddningsverket hade mobiliserats. Men regeringen har inte varit mäktig ett sådant kraftfullt ledarskap, konstaterar Anders Vedin.

Vi verkar, påpekar han, ha fått fel personer på fel plats. Har svensk politik fostrat en kader av heltidspolitiker utan bred livserfarenhet och som aldrig behövt räkna med att ta eget ansvar? Vad vi ser, påpekar han sammanfattningsvis, är en konstitutionell kris och det är dags för ett nationellt misstroendevotum.

BORDE VI SETT VARNINGSTECKEN TIDIGARE?

Varningarna har funnits länge - i minst 40 år!

Torsten Nothin jurist och f d justitieminister under Branting avslutade sin karriär som överståthållare i Stockholm. I sina memoarer ”Från Branting till Erlander” (1955) varnade han för de växande bristerna i svensk demokrati.

Han hävdade att de delvis hängt samman med förhållanden som rådde när den svenska arbetarrörelsen var svag och arbetarna och de egendomslösa inte hade rösträtt. Då var det viktigt att den fackliga rörelsen och det socialdemokratiska partiet höll samman men efter att alla fått allmän rösträtt borde de två organisationerna förhållit sig självständiga mot varandra. Solidariteten mellan fack och parti behövs inte längre för att skydda föreningsrätt, medborgarrätt och mänskliga rättigheter, fastslog Nothin. Om den består, blir den i realiteten ett skydd, icke för ideella värden utan för personlig maktställning.

Inte endast Nothin var bekymrad. En av arbetarrörelsens pionjärer
Gustav Möller, såg sig tvungen, att i sin sista riksdagsdebatt i första kammaren 25/5 1954 kritisera utvecklingen med följande ord:

”Herr talman. I den mån vi, som deltar i debatten inte har samma mening som Kungl. Maj:t och utskottet, blir det väl närmast ett slags deklarationer, som man anser sig böra avge. Inte heller jag kommer att yrka bifall till någon motion.”

Detta gick tvärs emot de krav en annan av socialdemokraternas förgrundsgestalter, Richard Sandler, ställde på riksdagsledamöter i en broschyr 1908:

”En socialistisk riksdagsman bör vara sådan, att man på honom kan tillämpa karakteristiken av generalguvernör Loth, herre över Norrland i stora vredens tid: en rättrådig, klok och försiktig, djärv och tapper man, en människa bland folk, soldat bland soldater, bland diplomatiska rävar en utstuderad räv och mot fähundar en svår fähund.”

Sandlers krav är en utopi i dag. Den främsta meriten för en riksdagsledamot är att vara ett språkrör för det egna partiet oberoende om han/hon anser partiet (partitoppen) gör rätta bedömningar eller inte. Det är så man underminerar både självständighet och ansvarstagande och det skapar till slut politiska kollapser av den art vi börjar se allt oftare.

ANDERS JONSSON, SvD - TOPPSTYRNINGEN BAKOM PROBLEMEN

Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan moderater och socialdemokrater och den består i bristen på medborgerlig delaktighet i demokratin, skriver Anders Jonsson i SvD den 9 november 2002. Han återkommit till detta tema många gånger senare.

Utgångspunkten för Anders Jonsson i den nu nämnda krönikan var vice riksbankschefen Willy Bergströms bidrag till Laboremus antologi vid föreningens 100-årsjubileum.

I sin uppsats framhåller Bergström bl a att socialdemokraterna är fjärmade från Nils Karlebys vision om alla medborgares delaktighet i det politiska och ekonomiska livet. Partierna har gått från folkliga rörelser till att bli riksdagspartier, som aktiverar sig inför valen vart fjärde år. Resultatet är toppstyrning och avgörande politiska förändringar diskuteras inte med befolkningen. Eliterna ägnar sig istället åt att vilseleda och manipulera allmänheten. Resultatet blir att politiken inte växer fram underifrån genom diskussioner bland intresserade. Partiledningarna bestämmer politiken ovanifrån och de valda företrädarna förutsetts tiga och samtycka.

EU, EMU och EUs grundlag är talande exempel liksom det färska försvarsbeslutet.

Denna typ av politiskt ledarskap kan endast få en effekt: Självständiga, eftertänksamma och inte minst kunniga individer väljer bort politik och partimedlemskap. Partipolitiken kommer därför i växande utsträckning kännetecknas av politisk inavel.

Rekryteringen av framtidens ledande politiker sker från Unga Örnar, MSU, SSU och MUF. ”Verkliga” kvalifikationer spelar liten roll. Pär Nuder, finansminister utgör exempel på detta. Han tyngs inte av utbildning. Hans karriär gick rakt från SSU till regeringskansliet, där han började som 22- åring. Hans första uppdrag var som sakkunnig på grundlagsfrågor. Ordet sakkunnig tycks ha fått en ny betydelse.

I Sveriges riksdag finns ett fåtal ledamöter som är över 65 år, medan antalet ledamöter utan direkt yrkeserfarenhet blir allt fler och yngre.

Våra riksdagsledamöter hade sannolikt varit både mer erfarna och självständigare, om riksdagens ålderspyramid hade liknat den brittiska eller franska. De äldre har nämligen en fördel - de har större ekonomisk självständighet och då också större politiskt svängrum gentemot sin partiledning. Fast självständiga riksdagsledamöter är väl just det partiledningarna i alla partier vill undvika!

Resultatet av 40 års utveckling ser vi tydligt i dag - inkompetensen har spritt sig liksom bristen på ansvarstagande. Men ett beteende har högkonjunktur - att skylla ifrån sig, särskilt på dem som finns längre ned i de politiska och administrativa hierarkierna.

Den 7:e januari

2005-01-07T20:31:00.000+01:00

FN TAR ÖVER

Dagens och också gårdagens media förmedlade ett ”glädjande” budskap:
FN har tagit över hjälpinsatserna i Sydostasien från USA och Australien.

Ordet ”glädjande” är - för att undvika missförstånd - sarkastiskt menat.

Till och med i den så USA-kritiska och FN-kramande Financial Times finns följande uttalanden som andas viss tveksamhet till FNs insatser.

FN kritiseras för att ha misslyckats med att organisera de 12 hjälpgrupper som finns kring Banda Aceh, trots att en och halv vecka gått sedan jordbävnings- och tsunamin-katastrofen.

”Om vi vill att vi ska vänta på FN för att vi ska få reda på vad vi ska göra, då hade vi inte gjort något” säger förste amiralen i den Malaysiska flottan. Han vet vad han talar om. Han är i Banda Aceh och leder hjälpen. ”Människor är hungriga och arga säger han. Varför vänta?”

Det gjorde inte heller USA och Australien! I kriser är handlingskraft bättre än byråkrati. Michael Elmquist, FN- chef för koordinationen av humanitär hjälp i Indonesien (ännu en FN-svensk?) har erkänt att FNs aktiviteter haft svårt att komma igång på grund av den stora förstörelsen. Så brukar det vara vid stora katastrofer och då behövs handlingskraftiga individer och organisationer som US Marine.

Kanske minns någon von Rosens livräddande ”matflygningar” i Afrika? Då gällde mod och initiativ, inte koordination, samordning och mycket tal om en tillfredsställande hjälpstruktur.

LÅT OSS LYSSNA PÅ KÄTTERSKA ÅSIKTER - THE DIPLOMAD

Lika bra att erkänna: Jag läser Diplomad med lika stor glädje som jag en gång läste Stig Ahlgren i Vecko-Journalen och Gunnar Unger - ”Den stygga katten Felix” bl a i Trots Allt. De skrev vad de tänkte och deras tankar var inte ”snälla” utan bitska. De trampade på hyckleriet och dumheten och för lågsinnade individer (sådana som jag) gav deras skriverier upphov till högtidsstunder.

Bitskhet och elegant sarkasm kräver bildning och sådan är det ont om idag, inte minst inom det politiska etablissemanget. Politisk meritering bygger ju numera på minsta möjliga (ut)bildning. ”Sveriges bästa regering” på 90-talet innehöll en stor kvot ”drop outs” bland ministrarna. Det är inte bättre nu - nu har t o m kvoten ”drop outs” decimerats. Ministerämnena har helt och hållet börjat undvika Alma Mater.

Diplomaterna från US State Department håller däremot hög akademisk klass och det förklarar deras sarkasm och inopportuna hänvisningar till klassiska kunskaper om antik mytologi. Otidsenligt kanske, men för oss med liberteriansk läggning är de härligt kätterska.

Dipolmads skriverier från idag (fredagen den 7 januari) och onsdagen den 5 vågar inte en gång jag översätta. Diplomads sätt att kritisera FN och den kosmopolitiska elitens livsstil är mer än utmanande. Det gäller ju en elit som ägnar sig åt ”goda gärningar”. Och nog är att det då att överträda anständighetens gräns att antyda likheter mellan FN-byråkrater och de där otäcka fåglarna (kanske släkt till gamarna) som befolkade vår och andras antik - den grekiska, romerska, aztekiska, den egyptiska - och som kännetecknades av att de krävde en stor rikedom av ”offer”.

Nu har jag varnat! Men den som längtar efter hädiska tankar besök

http://diplomadic.blogspot.com/

Jag hoppas att många följer mitt frivola läsråd och varför inte: Förbjuden frukt smakar ju alltid bäst.

DAGENS DUMHET

Det är inte 1 april i dag och jag tror inte att San Francisco firar 1 april den 7 januari, men som Nalle Puh brukar säga ”Man kan ju inte så noga veta”.

I dag ska San Francisco få en ny reglering i lagform för hundens bästa. Hundens vattenkopp måste i framtiden vara reglerat stadig och omöjlig att välta och hundens mat måste vara reglerat näringsriktig. Detta kräver givetvis följdlagstiftning om utbildning av hundinspektörer. Lagstiftningen behövs dock inte av arbetsmarknadsskäl. Arbetsmarknaden i USA går strålande. Inte sedan 1999 har det kommit så många nya jobb, 2,2 miljoner.

Kalifornien och särskilt San Francisco tillhör det ”blå USA” - det liberala (med europeiskt språkbruk det socialistiska och förmyndaraktiga) USA.

Jag borde kanske inte skriva om ”Dagens dumhet - den nya hundlagen”. Tänk om en svensk rättänkande riksdagsledamot, oberoende av parti, fastnar för idén och börjar skriva en motion dels för att främja våra hundars hälsa och välbefinnande, dels för att stärka vår arbetsmarknad.

Risken att de läser min blog är tack och lov minimal. Som EMU-motståndare, folkomröstningsförespråkare, moderat röstskolkare med liberteriansk läggning är jag ”pestsmittad” för rättroende riksdagsledamöter. Skulle olyckan ändå vara framme och en riksdagsledamot förirrar sig in på min blog och börjar skriva ”hundomsorgsmotioner” får vi bilda en motståndsrörelse mot en ny ism - hundismen.

Den 5:e Januari

2005-01-05T15:04:00.000+01:00

EN FRÅGA ELLER KANSKE ETT FÖRSLAG

Ikeas Kamprad upprördes för ett tag sedan över höga resekostnader och stora räkningar för leasingbilar hos Ikea. Nu meddelas det att kostnaderna har sänkts, tåg ersättar nu hyrbil och inte minst telefon och videokonferenser används istället för ”personliga möten”.

Exemplet gäller ju näringslivet men skulle det inte kunna överföras till politiken? Borde inte t ex Persson och Freiwalds använda telefonen oftare och resa litet mindre - både i vardagslag och i katastroftider?

FN OCH DE VANLIGA NATIONALSTATERNA

Diplomad är en ”annorlunda” hemsida. Den ges ut av tjänstemän inom USAs utrikesdepartement och de är för det mesta republikaner i ett State Departement, där detta inte är nyttigt för karriären trots Bush som president och republikansk majoritet i kongressen.

Diplomad ger oss i dag nyheter om FN, katastrofen i Sydostasien och hjälpinsatserna, de verkliga och de mer ”overkliga”.

- Australiensare och amerikaner står för större delen av hjälpinsatserna men även andra har kommit till undsättning: Hjälp kommer från Nya Zeeland med flyttbara vattendistributionssystem, från Singapore kommer helikoptrar, från Indien sjukhusfartyg och från Holland flyg med livsmedel m m. Och FN sänder sin bästa produkt, byråkrati. I dag meddelades att Margaretha Wahlström - ”UN Deputy Emergency Relief Coordinator and the Secretary- General´s Special Coordinator för Humanitarian Assistance in Tsunami-Afected Countries” kallar till möte med de lokala FN-representanterna. Och vad kan då fru Wahlström (med den långa titeln) bidra med?

Ledarskap och stöd för den internationella hjälpen. Hon ska ha möten på högsta tänkbara nivå och samordna de olika regeringarnas hjälp till de nödlidande. Och allt detta ska hon göra på två dagar!

En enkel, naiv fråga när nöden är som störst: Ska man lita till anglo-sachsarnas praktiska modell att fördela mat och vatten till tusentals nödställda eller är det primära ”samordningsmöten”?

EU ger svaret och kopierar FN-modellen.... och Freiwalds applåderar!

...OCH SÅ LITET EKONOMI

Jag har under minst ett år haft återkommande diskussioner med en god vän om USAs ekonomi och deras stora underskott i bytesbalansen och en statsbudget som också visar på deficit. Det är inte så farligt, har jag hävdat, om andra länder släppte fram litet mer privat konsumtion, dvs blev litet mer marknadsinriktade. Både konsumenterna och världsekonomin skulle bli vinnare.

Nu har jag hittat en ny anfallsvinkel till vår nästa diskussion: Hur ser ett land ut som har stor export och ett stort överskott i bytesbalansen och haft det under längre tid? Svaret är givet. Tyskland är ett sådant land. Tyskland har en haltande ekonomi trots goda tider på de flesta håll i världen.

Tyskland arbetslöshet steg i december. Den är nästan 11%. Antalet arbetslösa var
4,5 miljoner. Det innebär ett plus på 206 900 personer från november 2004 och 149 200 från december 2003.

Förbundskansler Schröder skrev häromdagen i WSJ, att tysk ekonomi börjar hämta sig. Han fick ett direkt svar från en arg tysk insändare: Det stämmer inte!

Framtidsutsikterna ser inte heller särskilt ljusa ut, om den tyska - låt oss kalla det merkantilistiska politiken - får fortsätta. Tysklands exportöverskott utgör inte själva orsaken till de ekonomiska problemen, men det är ett symptom. Tyskland importerar mindre än de exporterar och det beror på att tyskarna inte tillåts öka sin konsumtion. Tyska skattesänkningar och avregleringar skulle kunna ändra på detta. (Det är således inte mer stat ”á la Keynes” som behövs utan mer pengar till tyska hushåll.)

Men tillåter stabiliseringspakten sänkta skatter? Nu får eurovännerna försöka ge råd om hur Tyskland ska kunna öka sin konsumtion och få en utrikeshandel mer i balans. Eller finns det ingen sådan utväg? Bygger EU-projektet på gamla merkantilistiska teser från Colberts tid? Då är det tid att granska hans motiv - han behövde städsla legoknektar för kungens mer krigiska äventyr!

Det gamla och det nya året

2005-01-05T14:55:00.000+01:00

Det gammal och det nya året - V

Kofi Annan är dock än bättre maktspelare än Laila Freiwalds. Hon lär knappast sitta kvar på utrikesdepartementet så länge till. Några veckor kanske - en eller två månader är väl ändå uteslutet?

Kofi Annan slås däremot för ett längre fortsatt liv i FN, trots att republikanerna i senaten och representanthuset är ute efter hans skalp eller snarare hans FN-uppgift.

Det finns hållbara skäl för detta. Skandalerna med Saddams oil- for - food är svårförlåtliga och Kofi Annans letargi när det gällde folkmord i Afrika ännu svårare att bortse från. Nu försöker han rätta till sina ”imageproblem” med att klä sig i ”lånta fjädrar”, dvs ta åt sig äran för USAs snabba och effektiva hjälpinsatser i Sydostasien.

USAs hjälpoperationer i Sydostasien med hjälp 350 miljoner dollars och militära resurser - krigsfartyg, flyg, helikoptrar, specialister av olika slag m m har väckt beundran t o m i EU.

Kofi Annan vill dela äran av USA kompetenta hjälpinsatser. Han kräver att de ska ske i FN-uniform, dvs den amerikanska militären ska byta sina uniformer till ”blå baskrar”. Enligt Kofi Annan skulle detta öka kvaliteten på hjälpinsatserna fast knappast för Indonesien, Sri Lanka och andra drabbade länder, däremot för Annans FN-framtid.

Amerikanska hjälpinsatser både militära och civila har visat sig vara snabba, praktiska och inriktade på att underlätta överlevnaden för miljoner människor som förlorat allt. Låt USA sköta hjälpen ”även om” det sker i amerikanska uniformer.

Det gamla och det nya året - IV

Kofi Annan bortovaro från sitt tjänsterum var längre än Freiwalds. Ända till torsdagen efter jul. De närmaste FN-tjänstemän gjorde enligt amerikanska medier allt för att dölja sin chefs bortovaro och vistelseort. Världspressen skulle inte veta att han njöt av snön på chefen för världsbankens, James Wolfensohns, egendom på 160 tunnland i Jackson Hole, Wyoming. Tre dagar efter det att vidden av katastrofen var känd tillät dock Annan CBS att intervjua honom per telefon via FNs högkvarter. TV-producenterna skulle inte veta var hans fanns!

När sedan Fox News, som är mer respektlös än ”den fina gatans medier”, frågade varför han inte snabbt återvänt till FN-högkvarteret betedde Annan sig exakt som Laila Freiwalds - snäste av intervjuaren och använde exakt samma försvar som Freiwalds: ”Vi lever i en värld där det inte spelar någon roll var vi är.”

Resultatet tycks bli lika magert vare sig Annan är i FN-högkvarteret eller njuter av snön i Jacksons Hole eller Freiwalds är på UD eller hemma på Kungsholmen eller på teater. Så de två politikernas undanflykterna som kan tyckas ”fel” är ändå riktiga. Fast inte på de sätt de tänkt sig.

Det gamla och det nya året - III

Utrikesminister Laila Freiwalds lät sig inte störas under julhelgen trots den värsta katastrof som drabbat svenskar på många hundra år. Hon firade jul, gick på teater och var tydligen oanträffbar samt okunnig om vad som hänt ”de stora svenska turistorterna i Thailand”. Det tog 33 timmar innan hon dök upp på sitt tjänsterum på UD i ett departement som visade på tröghet, valhänthet och beslutsångest. Men inte nog med detta. Hon visade även i småsaker att hon inte kunde klara stress. Fritidsresors duktiga informationschef kände sig hotad av Freiwalds under en TV-intervju och något senare var det TV:s KG Bergström tur att bli avsnäst av utrikesministern, när han intervjuade henne. Men kanske är detta en ny trend i umgänget mellan högt uppsatta politiker och journalister. Kofi Annan reagerade på exakt samma sätt som Freiwalds, när det upptäcktes att han inte var plats i FN-huset trots katastrofen i Sydostasien.

Det gamla och det nya året - II

Katastrofen i Thailand som drabbade 10 000 tals svenska turister inleddes med schabbel. Regeringen var handfallen och rådvill. När hjälpen slutligen kom i gång slöt regering och opposition en pakt - kritik av regeringens misstag ska tabubeläggas. Den granskning av bristfällig myndighetshantering som trots allt måste göras, ska precis som i Estoniaaffären skötas diskret. Ingen - eller åtminstone minsta möjliga - skugga ska falla på högt ansvariga politiker och chefsbyråkrater.

Det gamla och det nya året - I

År 2004 gav en provkarta på politisk arrogans - inga svar på väljarnas frågor i EU-valet, när junilistan gick fram stort var förklaringen ”trolösa och okunniga väljare” och när majoriteten av väljarna (63%) vägrade att delta i valet berodde det på ointresse och okunnighet.

Det politiska etablissemanget ville inte förstå att väljarna aktivt lät bli att rösta.
Deras arrogans lämnade inte plats för eftertanke och ”de opålitliga väljarna” fick beskedet att folkomröstning om EU:s grundlag var utesluten. Den riksdag som partiledarna behärskar med hjälp av partipiskan skulle besluta över huvudet på svenska folket. Folkomröstning om EUs grundlag har aldrig varit och ska aldrig bli en fråga för väljarna - den har blivit ett monopol för våra översåtar. Kan det bli annorlunda 2005?

Nej, både regering och opposition kommer att slå dövörat till, när det gäller att lyssna på väljarna, när det gäller EU-politik men också andra viktiga frågor som försvar, skatter, konsumentfrihet inom skola och sjukvård. Vi kan således knappast hoppas på en bättre politik 2005.

Regeringen är visserligen huvudsyndaren men oppositionen gör allt för att hålla regeringen skadefri. Oppositionen har glömt att deras främsta uppgift är att opponera!

DET HÄNDE I DECEMBER

2005-01-04T17:44:00.000+01:00

Riksdagen fattade före jul 2004 ett huvudlöst försvarsbeslutet som i realiteten innebär total nedrustning. Försvaret är en försäkring för vårt lands självständighet och har dessutom viktiga uppgifter i civila krissituationer som jordbävningskatastrofen i Sydostasien.

Försvarsbeslutet ger en oacceptabel och onödig kapitalförstöring. De kostnader på 3 miljarder som skulle bantas borde ha lagts utanför ordinarie budget. Så har tidigare långsiktiga omstruktureringsproblem hanterats. Misstaget kan repareras redan i vårpropositionen.

Dessutom måste konsekvensanalyser gällande olika förslag om förändringar inom försvaret genomföras. Godtagbara säkerhetspolitiska och samhällsekonomiska må måste fastställas ochl ”tiden” som är en viktig faktor i ett försvarsbeslut måste få en framträdande roll.

Riksdagsledamöterna vet att försvarsbeslutet är felaktigt.

Vårt försvar kan inte längre stödja säkerhetspolitiken
Försvarsbeslutets ekonomiska effekter går inte att överblicka
Försvarets roll att vara ett stöd i stora olyckor har underminerats
Våra internationella ambitioner inom försvarspolitiken kan inte längre prioriteras.

Vår försvarspolitik måste få en ny, genomtänkt och reallistisk inriktning. Första steget för en sådan omorientering kan redan tas i vårpropositionen 2005.

Detta är ett utdrag ur en debattartikel i DI 23/12 av Margit Gennser, Patrik Norlander och Henrik Westman

http://www.nejtillemu.com/mg/di20041223.pdf